Anpassning?
Jag gillar den personliga och ärliga tonen du har.
Svar på din fråga om alla känner av sitt "kall": nej, jag gör kanske inte heller det. Men har alltid hoppats på att min uppgift i livet skulle bli tydlig för mig. De självklara kallen finns i och för sig där: att man försöker vara en bra mamma, till exempel. Det är ju ett kall. Men utöver det... nja, nej.
Jag tror förresten att det kan vara en personlighetsfråga. Exempelvis är våra män båda strateger som alltid har någon vision som de kämpar för (har jag rätt?) medan jag tror att både du och jag är esteter som lever helst i nuet, och har konkreta mål (en ny altan för din del, en ny tavla för min del... haha). Den ena personlighetstypen är (självklart) inte mera värdefull än den andra.
Oj, det gör mig så ledsen att tänka att du tänker att din brist på känsla av att ha ett kall är ett tecken på att din tid skulle vara ute. Jag tror ju absolut inte att det är så.
Hoppas du hittar frid i sinnet med alla tunga frågor. Ge inte upp! Vi tänker på dig! Stryrkekramar från Finland.
Glömde säga att ni är så VACKRA på bilden båda två! Hälsa!
Hello Snälla Saara:)
Tack så jätte mkt för dina snälla och fina och uppmuntrande ord!!
Jag ser också att en viktig(viktigaste) mening med allt är just att vara en bra mamma, och det försöker jag att vara, och jag tror och hoppas på att jag hittar nån annan mening också så småningom...om det nu så är meningen...
Ja, du har rätt med våra män, så är det:)
Och ja, jag som du lever mer i nuet,...har faktiskt börjat att göra det ännu mer iom min diagnos...
Jag kämpar på, jag ger aldrig upp!
Tankarna går ju upp och ner, är mörka och ljusa men för det mesta är de ljusa:)
Tack för de finska styrkekramarna!!
Tack för din kommentar på bilden, hälsningar tillbaka!!
Ha det bäst och hälsa till din fina familj!
Kramar
