Ingenting är omöjligt...


Gillar mina bröst och min hjärna nu;)

Hello!!
Jag har precis kommit hem i söndags från en härlig semester till Slovenien med familjen där vi fick vara med på vindruvsplockning samt se hur det sen går till då man pressar druvorna, det ska jäsas, tillsättas druvsocker och syra och det blir till must som sen efter en månad blir till vin...det var verkligen en upplevelse!!!
Tack snälla svärfar/farfar Stani som berättade och visade oss hur det går till!!
Jag fick umgås med båda mina älsklingsbarn i 10 dagar med lyxet som svärmor/farmor fixade för oss, frukost, lunch och middag serverade hon!!! Tack snälla Inger, du är bäst!!
Det var så skönt att kunna få vara med båda barnen, såg också att de trivdes i varandras sällskap, mina änglar, de saknar nog varandra lite ibland också...jag själv saknar samvaron med båda mina jätte mycket, dottern bor i Linköping sen hösten 2010 så vi träffas inte lika mycket nu längre...och eftersom vi bodde på landet tidigare med hästar som ett gemensamt intresse och var tillsammans jätte mycket, så har det blivit lite annorlunda för mig på "den punkten"...men det är ju livets gång, hon bor med sin trevliga sambo och trivs med sitt liv och sina studier, och det är jag jätte glad för:)
Svärfar kommer för övrigt från Slovenien från början där de nu har en liten vingård och där de bor i stort sett från mars till oktober, och tar hand om gården, vindruvsplantorna mm.
Jag kan säga nu efter vår tid där att jag kan förstå att de trivs där med klimatet...jag gillar ju sol och värme också...
I fina vackra trevliga Slovenien fick vi alltså en hel dos av sol och värme, en förlängd sommar helt enkelt, solade och njöt:)) Det var så skönt!!!
Innan resan så har jag fått under september månad gå på klinisk mammografi och ultraljudsundersökning av mina bröst med positivt resultat:)
Så idag gillar jag mina bröst, de svek mig inte denna gången...jag får försöka att vara glad för att just nu i alla fall så finns det inget anmärkningsvärt i mina bröst, precis så står det ju i det brevet jag fick efter en lååång väntan från sjukhuset. Brevet kallades så fint för friskbrev som rubrik, det var härligt att läsa:)
Samtidigt, en sann pessimist som jag tänkte direkt på hur ett brev med sämre innehålle skulle rubriseras...sjukbrev eller??
Jag har också fått genomgå en datortomografi av hjärnan pga att jag har fått lite problem med synen (ser suddigt) och balansproblem...inför denna undersökning var jag mest rädd för nålen som man måste ha i armen för att de ska kunna spruta in kontrastvätska under tiden de tar bilderna...jag har aldrig gillat sprutor och nålar och det har inte blivit bättre med det under behandlingstiden med massa provtagningar och sprutor mm, kan jag säga, tyvärr...
Som tur är så visade denna röntgen att det var helt tomt;)...alltså inget som inte skulle finnas där fanns där:)
Så jag gillar min hjärna också, fast problemen kvarstår med synen och balansen...
Tamoxifen som jag äter dagligen kan ge upphov till grå starr bland annat...detta skall nu utredas hos en ögon specialist i början på november, vilket känns mycket bra:)
Jag måste ge sjukvården åter en eloge, jag har fått bra vård och de tar mina problem på allvar, så tack!!
Nu närmast så ska jag nästa vecka gå och ta massa blodprover inför läkarbesöket hos min onkolog i november...huuuuaaaa...
Samtidigt är jag så oerhört tacksam att de tar massa prover för att hålla koll på hormonnivån och lite annat som kan påverka min kropp negativt...och i allra värsta fall ge startskott för återfall i framtiden, vilket jag är rädd för i stort sett dagligen...VILL INTE uppleva det jag upplevt igen, tack!!!
Idag är det ju en rätt skön dag ute ser ut som, men jag känner mig nere, SÅ TRIST...jag vet också att dessa behandlignar som jag får nu kan orsaka tex humörsvängningar...jag försöker att tänka att det är medicinerna som gör att jag mår som jag mår nu...mår nästan fysiskt illa, har hjärtklappningar och mer ont i kroppen än på länge...det är någonting som inte känns "bekvämt" just nu...kämpar med mina demoner just nu...och jag kommer att besegra de, det vet jag!!!
Bilden här på mig och min älskade dotter Denise är tagen i april 2011 i finland:)
Ha det bäst!
Kramar från Maarit

Life is good :)

-April 2009 då jag satt ensam hos ”min” kirurg och fick beskedet att jag hade cancer, trodde jag inte att jag skulle leva idag, augusti 2011!!!

-Jag trodde inte att jag skulle få se min fina dotter ta studenten och gå på bal...

-Jag trodde inte att jag skulle få se min son fylla 13 år...

-Jag trodde helt enkelt att jag skulle väldigt snart dö!!! Cancer var ju = döden!

 

Idag augusti 2011 lever jag faktiskt, jag fick vara med på studentfesten/balen och dotterns 19 och 20 årsdag och då hon flyttade till sin egen lägenhet i Linköping och att hon idag blivit sambo med sin fina pojkvän, sonens 13 och 14 årsdag och då har började 7:an i Västervik, då han varit med på Rockkollo (han är duktig trummis) och blivit en fantastisk tonåring, jag fick också vara med på vår egen 5 åriga bröllopsdag som vi firade i finland 23/6-11...tack mamma och pappa för festen!

 

Jag lever!!!

Bilden nedan är fagen i maj 2011 av min kära finfina dotter Denise...

 

Men tillbaka till senhöst/årsskiftet …

 

Efter några besök hos överläkaren på gyn så konstaterar hon till slut att det som fanns i äggstockerna var BORTA!!!
Det kunde varit en blodsamling, i vilket fall så fanns det inget där längre, vilken lättnad!!!

 

Besök på onkologen, blodprover och undersökning, inga tecken för ev återfall!!! SÅ SKÖNT!!!

 

Men eftersom min kropp inte ville ge sig och sluta producera östrogen, vilket den måste för min cancer var ju hormonberoende av just östrogen, så fick jag börja med Zoladex behandling.

 

Zoladex blockerar äggstockarnas produktion av östrogen som regleras via hypofysen, det tas prover på hypofysen några gånger per år nu för att få vägledning i frågan om det ”går åt rätt håll” med mina hormoner, alltså jag kastreras medicinskt på detta sättet…låter ju härligt ;)

 

Resultatet av denna behandling blir att man hamnar i ett tidigt klimakterium och att tumören inte kan tillväxtstimuleras av höga östrogennivåer. Låter ju bra!!

 

Denna behandling ges i form av ett litet implantat, som placeras under huden ca 10 cm från naveln i magen med en rätt grov SPRUTA!!!

Från denna implantat så frigörs det en kontinuerlig dos av läkemedel som räcker tills det är dags för nästa spruta, efter 28 dagar.  Ok, då kör vi…överlever säkert detta…

 

Jag har redan tidigare för Tamoxifen behandlingen, som jag för övrigt ska äta till typ 2015, haft lite besvär, alltså flera biverkningar och jag kan säga att det blev inte bättre med Zoladex…

 

Har haft ordentligt on i kroppen, musklerna, lederna, skelettet…vissa dagar har det varit svårt att gå…trött jämt hur mycket jag än sov, orkade ingen/inget, humörsvängningar, ont i huvudet, vallningar(not nice), balansproblem, känt mig klumpig(gått på saker, missat trappsteg mm)
Alla dessa besvär är ju biverkningar av behandlingarna, så inga konstigheter på så sätt, men lite jobbiga till och från…

Pratade med läkaren om dessa besvär i sen höstas och fick ordination att börja träna fysiskt eller möjligen få några mediciner...jag gillar inte att äta mediciner om det inte är ett måste så jag bestämmer att det där med mer fysiska aktiviteter får det ju bli, undrar bara hur det ska gå till då jag inte klarar knappt av att gå vissa dagar...

Jag pratade med min man som har alltid gillat att träna och har faktiskt varit duktig i bodybuildning som junior på 90-talet och i och med det kan det där med träning. Kanonbra!!

 

Han sa att vi kunde träna tillsammans så hjälper han mig, han kan bli min egen PT J

 

Det gjorde vi!!! Vi har tränat ca 5-7 gånger i veckan, nästan alltid tillsammans sen november 2010, sen har jag försöket att rida min fina häst Gledi 1-3 gånger i veckan också…

 

Dessa fysiska aktiviteter har fasiken gjort så att jag idag har mycket mindre besvär !!!!

Men så fort som jag inte kan träna av någon anledning så börjar jag få mer och mer besvär…

 

Alltså slutsatsen, i mitt fall i alla fall, är att fysisk träning hjälper!!!!

 

Jag mår bättre idag än jag gjort på mycket länge, är mer vältränad i kroppen och orkar mer än i höstas och ser ljust på framtiden och tänker finnas här på jorden länge till!!

 

Tidigare, innan min diagnos, levde vi ju ”för framtiden” och skulle bygga upp gården och vi skulle göra saker i framtiden någon gång, resa osv…

 

Sen jag fick min diagnos så har jag börjat att leva mer i nuet och idag och en tid tillbaka så har även min man börjat att inse att det kanske inte är helt fel det heller ;) Vi har rest mer under det senaste året än vi gjort i vårt gemensamma liv tidigare, vi har satsat på andra saker än hemmet med renoveringar, målarfärg, tapeter, bilen…

 

Vi har lagt pengar på upplevelser (resor, festivaler) och kläder och träning, alltså på saker som gör att man ”lever”…här och nu!!

 

Bilden nedan tog världens bästa son Alexander på Gotland i juli 2011



Ingen vet vad som väntar och hur länge vi får vara här på jorden…villket är ju mycket bra i och för sig att vi inget vet…

 

Det är många av er, mina kära vänner och släktingar och min fina familj, min fina häst…alla Ni, Ni vet vilka Ni är…Ni har hjälpt mig att "börja leva" mitt liv…

Idag, 46 gammal så mår jag bättre/lever livet mer än jag gjort…kan nog påstå i hela mitt liv…så jäkla fantastiskt!!!

 

TACK ALLA!!!!

LOVEU <3

 

Ha det bäst!
Kramar från mig!!

 


Vinnare:) jag lever ju :)


"Man ska inte vara för glad för länge..., eller..."

Hello... Sen förra gången så hände det att... Vi har nu kommit på plats fint i huset i Västervik, den sista tiden på gården var minst sagt hektisk för mig...och min dotter och mina föräldrar som kom hit från finland för att hjälpa mig...flyttade det sista söndagen 5/9 från gården och flyttade mina 2 kvarvarande hästar till världens goaste kompis i Vetlanda, där de fick gå ända tills i förrgår, snällast tjej i hela världen är hon Lotta:) Tack snälla att du finns!!! Nu har jag flyttat de lite närmare, ett islandshästsställe ca 3 mil hemifrån, tittar om jag kan hitta nåt ställe ännu närmare, men de har det bra där de är så länge i alla fall:) Men just nu känns det som att jag vill aldrig mer flytta...så jobbigt på alla sett och vis...eller så kan jag tänka mig att flytta då man är senil och inte vill ha med sig några saker, har lite eller väldigt svårt att skilja mig från saker eller djur eller platser... I slutet på augusti så hade ju Roger och Alexander "sitt liv" i Västervik redan, vilket var det vi hade planerat, så inget konstigt med det, med tanke på Alexanders start på den nya skolan och Rogers jobb osv, så jag, dottern och mina föräldrar gjorde faktiskt ett jätte jobb med allt inför flytten och med flytten och städning mm... I allt detta så började jag blöda lördagen den 4/9, alltså som mens...detta slutade sen 11/9, att få mens är inte ok för min kropp...pga att min bröstcancer var hormonberoende och då ska detta produktion slås ut om det inte stannar av sig självt pga åldern eller så, det ska inte finnas hormoner i kroppen som är som mat till de elaka cancercellerna som kan finnas till nånstans i systemet... Jag satte ihop detta med blödningar lite med stressen som jag haft med flytten och allt vad det inneburit (efter besöket på gyn så vet jag att det borde vara tvärtom, att då en kvinna har mens och utsätts för "för mycket" så kan menstruationen upphöra istället, inte tvärtom)...jag tog kontakt med onkologen i Jönköping för det skulle jag om jag får blödningar...nu hör jag till Västerviks kirurgen efter flytten så jag blir ombedd att ta kontakt med de, det gör jag och jag fick tid till gyn 29/9 för undersökning...vad kan gyn göra åt detta tänker jag, borde jag inte få träffa en bröstläkare eller onkolog?? Det är som det är... Lördagen 25/9 var jag på en gala med min man och några hundra andra...det var en trevlig kväll att få vara med på och under hela kvällen var det så mycket som hände så jag hade inte tid att tänka på dessa otrevliga saker som annars finns i min hjärna...det var en jätte trevlig gala:) Hoppas på flera sådana!!
Här nedan är jag redo för att gå på galan...klänningen köpte jag i Linköping några veckor tidigare, dottern som smakråd och min fina frisyr hjälpte snälla och duktiga Anette mig med:) som ni ser så är det lite löshår som användes, mitt egna är ju inte så långt än...;)
Då den 29/9 då åker jag dit "jag ska" alltså till gyn denna gången med tanke på att det som kommer att hända är att jag får remiss för att jag kommer att behöva börja med sprutorna som ska blockera min kropp för hormonproduktionen, alltså en spruta i månaden som man får i magen...jag som har lite svårt med sprutor...kul, not, men ok, det måste gå...det var väl det jag var beredd på då jag träffar denna jätte trevliga och duktiga överläkaren på gyn mottagning i Västervik... Vi pratar och jag berättar vad jag varit med om det senaste året, hon har ju ingen aning om vad som hänt mig tidigare, jag har ju aldrig varit hos henne tidigare, hon noterar det som sägs och tycker att jag ska undersökas med ultraljud direkt, sagt och gjort...efter en rätt lång tid så är hon nöjd...hon säger att hon inte hittar äggstockar på höger sida, jag tror att jag vet varför, säger jag, jag hade en cysta där år 2000, jag opererades, den då 12 cm stora cystan som innehöll naglar, hår mm togs bort och eftersom den hade vuxit fast i äggstockarna så de är nog borta de med...nu var denna cysta en ofarlig en så jag har inte ens tänkt på händelsen och tiden efter den operationen sen dess, kommer nu ihåg att jag fick lite besvär efter operationen också med jätte ont i magen och efter nån vecka så konstaterades det att det sipprade lite blod från ett ställe där de hade sytt ihop mig invändigt där de tog bort cystan, de fick operera mig igen pga detta och sy ihop det de missat första gången, så det var inga trevliga minnen från den gången... Ok, då skickar jag efter dina journaler från Eksjö så får vi se vad som hänt osv, bra! Sen sa hon nåt som gjorde att jag fick både hjärtklappning och började skaka..."jag kan tyvärr inte friskriva dina vänster äggstockar"...där finns det något som inte ska finnas där...dessa ord fick jag höra efter att jag var på mammografin i april 2009 från den läkaren som de konstaterade med ultraljud att det fanns nåt i mitt högra bröst... Vi tar lite prover...hormonnivån, tumörmarkörer för äggstockscancer...cancer...det ordet fastnade i min hjärna...nu behöver det inte vara cancer, det kan vara en ofarlig tumör. liknande som jag haft tidigare år 2000, och oavsett vilket så ska man nog operera bort äggstockarna eftersom det tydligen kan finnas samband med bröst-och äggstockscancer...bara skär bort de direkt sa jag...de behöver jag inte...vi bestämmer att jag tar en hel del prover direkt på provtagningscentralen och får en ny tid till henne sen, och hon skulle höra av sig på telefon om det var så att proverna visar cancermarkörer...jag går därifrån med en ångerst och rädsla...känns som jag har hamnat i samma skit igen som över ett år sedan, jag ser mig själv i samma läge som förra hösten då jag började med cellgifterna och började tappa håret och till slut fas typ flintskallig...NEJ, inte en gång till...jag fixar inte detta...jag går till provtagningscentralen, de är jätte snälla och duktiga där, jag som är lite knasig då det gäller nålar, blodprover och sprutor...men hon var superduktig och fick sina rör fyllda med det röda blodet utan problem:) Jag går sen därifrån till parkeringen där jag har bilen, vad gör jag nu????? Allt blev plötsligt jätte konstigt...jag ringer till Roger och får tag på honom och berättar vad som hänt...han säger att han kommer hem så fort han bara kan...det gjorde han också. Det var skönt! Mitt nya liv som jag skulle börja här efter flytten började inte så bra...jag känner mig plötsligt sjuk igen, får ont i armen där jag hade picclinen tidigare, får ont på många ställen i kroppen och blir så fruktansvärt trött...vad i hela världen är det som händer...har jag varit dum mot någon och fått nåt straff för det nu?? Dagarna efter den 29/9 var inte så roliga, vi hade redan typ förra året bestämt att jag åker till Lotta då hon åker till Öland vid skördefesten som är där varje höst, nu var det dags, den börjar ju 30/9, jag tog kontakt med Lotta och sa att jag kanske inte är det bästa sällskapet just nu, hon tyckte att det kanske är det bästa just nu att åka för att kunna tänkta på nåt annat...Roger tyckte också likadant så jag åkte 30/9 dit och var hos henne till på fredag 1/10. Det var så skönt att få vara där med henne och prata massa tjejsnack om livet och allt...Tack igen snälla Lotta för att jag fick komma och hälsa på hos dig! Det var faktiskt bra att vara hemifrån och tänka på annat... den 2/10 var vi på STCC i Mantorp, villken häftig upplevelse det var också, och en hel dag utan att tänka på massa tråkigheter, så skönt... Jag vet inte om jag ska säga nåt till barnen om det som kommit fram vid undersökningen, pratar med Roger och vi bestämmer oss för att inte säga nåt ännu, eftersom vi inte vet vad som väntar...det känns som ett bra beslut... Dagarna går fast jag har väldigt svårt att släppa ångersten och rädslan, det går bra en stund men sen kryper den intill igen... På kvällen 5/10 får jag ett samtal från överläkaren som jag träffade på gyn...hon ringer hem till mig och på kvällen, jag var tvungen snabbt att lägga ner mig på soffan...detta kan ju inte vara bra...hon frågar om hur allt är och eg ringer hon för att provet för könshormonet var alldeles för högt...min hjärna hänger inte riktigt med...hon frågar om jag fått flera blödningar, som mens igen nu efter besöket...ja, jag fick det igen 3/10 sa jag och det känns som mens igen...BRA, säger hon! Då är det därför dessa hormonnivåer var så höga, annars hade vi misstänkt att du var gravid...PUH... Men jag är tvungen att fråga om hon fått svar på alla prover som togs...ja, det har jag, säger hon. OCH det ser INTE ut att finnas tumörmarkörer för cancer i blodet, så det borde inte kunna vara äggstockcancer. Men 100% kan man ju inte lova att jag inte har det...vad innebär det...??? "Kan jag släppa oron för äggstockcancer?""JJa, det tycker jag", får jag som svar. Jag har fått en ny tid 8/11 till henne och då ska hon undersöka mig igen och då får vi se hur det ser ut där inne då...vi kommer att operera bort detta, vad det nu än är och troligtvis ta bort hela äggstockarna i samband med det för att i såfall minimera risken för cancer där i alla fall i framtiden...man kan ju ofta få en likadan ofarlig tumör/cysta på andra sidan då man haft den på den ena sidan...nånstans i min hjärna kommer jag nu ihåg att jag frågade doktorn då år 2000 efter att jag fick veta vad det var, om jag kan få flera sådana tumörer, cystor i framtiden, och då sa hon att hon inte kan lova att det inte kommer att kunna utvecklas nåt liknande på den andra sidan...men dessa ord har varit bortglömda ända tills nu, år 2010... Så jag blev naturligtvis till slut jätte glad och lättad av att hon ringde, men har sen dess haft faktiskt olika symptom som jag inte kan hitta nån förklaring för direkt...jag är fruktansvärt trött, har ont i kroppen, har ångerst och rädsla ändå... Varför???? Ingenting känns roligt just nu, allt känns bara jobbigt och jag försöker verkligen att motarbeta dessa känslor, för man kan ju påverka sin situation mycket med sina egna tankar osv...men jag lyckas inte så jätte bra just nu med det...jag borde kunna vara jätte glad och bara njuta, men känner mig inte pigg alls...hoppas att det går över snart detta!! Kanske efter att jag varit på mitt återbesök på gyn 8/11 så får jag veta exact vad som väntar mig nu då, på den fronten... Vi får se... Ha det bäst! Kramar från mig

Nu så...jag är "frisk" och det har hänt en del...

Hello...
Ett tag sen...närmare bestämt 4 månader sen...
Det har hänt en hel del...
Första veckan i juni fick jag vara med om något som jag inte trodde jag skulle få uppleva då jag fick min diagnos i april 2009...
Min kära dotter tog studenten och var med på balen och jag fick vara delaktig i allt detta, ordna festen hemma osv, så fantastiskt roligt!
Och hon var så fin...för mig var hon balens drottning:)
Alexander slutade 6:an i Hult 11/6 och vi fick vara med om en fantastiskt trevlig skolavslutning, så som det alltid har varit i Hult skolan, så där gammaldags och fin på alla sett med sång och alla fina duktiga barn i kyrkan, så roligt och samtidigt lite sorgligt, för det var ju sista gången för oss att få delta där, en epok som slutar...
Eleverna i 6:an gjorde naturligtvis det som de andra 6:orna före de gjort, lindade in lärarens bil med toapapper helt och hållet, det hör liksom till;)
I maj-juni bestämde vi till slut att vi lägger ner verksamheten i Åsa, säljer gården, hästarna, inventarierna...sen gick det relativt fort med det mesta...
På Alexanders födelsedag 21/6 så var jag på besök hos min doktor på onkologen i Jönköping, jag var jätte nervös eftersom jag inte har blivit av med mina besvär som jag har haft och fortfarande har med ledvärk, muskelvärk mm.
Det bestämdes att jag får genomgå, blodprov för att titta om det finns tumörmarkörer i blodomlopp, mammografi, datortomografi för att titta på bröst och bukområdet, skelettröntgen...allt detta för att se om det finns något i min kropp som inte ska finnas där...så skönt, precis vad jag ville...samtidigt så småningom så kom lite oro krypandes, var han orolig för nåt, doktorn eftersom jag nu ska kollas så pass...nja, det var ju det jag ville och var redo för att behöva kämpa lite för att få göra...
Då körde utredning i gång...13/7 mammografi, 14/6 datortomografi, 19/6 skelettröntgen vilket var nog det som kändes som tuffast eftersom jag fick en spruta med radioaktivt ämne insprutat i armen några timmar innan man skulle röntgas...vi var tvungna att röntga min arm eftersom sköterskan sa att allt gick inte in riktigt, det samlades i amrvecket vid stället där jag hade haft picclinen tidigare, det var så pass mycket ärrbildning inne i armen som stoppade flödet något...armen röntgades och sköterskan var rätt nöjd ändå, det mesta var på väg dit det skulle, jag var mest orolig vid det laget att jag skulle behöva få en till spruta för jag gillar inte sprutor och det där med radioaktivt ämne kändes väl så där...men jag hade fått som jag ville med undersökningarna så jag var nöjd på det sättet...
Efter dessa undersökningar så skulle jag få brev hem med resultaten av undersökningarna...
Gården såldes, vi skrev på på Rogers 40 årsdag 26/7.
Jag fick ju brev sen med en tid till onkologen den 17/8 kl 14.20 så skulle jag träffa "min onkolog"...
Jag blev väl lite orolig då jag fick detta brev eftersom vi hade sagt att jag får brev hem med resultaten...tänkte i min lilla hjärna att nu har de hittat nåt...
Vi hade bestämt att vi åker en sväng ner till Slovenien till svärmor och svärfar då Roger fyller 40 år, och det gjorde han ju 26/7, vi åkte 30/7 mot Slovenien...av många olika anledningar så kunde vi inte vara där just den dagen då han fyllde år men vi kom i alla fall iväg till slut:) så skönt att få komma hemifrån och allt som sjukhus/sjukvård heter...
Det var så skönt att få ha ledigt från allt...svärmor fixade maten där nere och vi gjorde roliga och trevliga saker, träffade släktingar, åt gott, drack vin, mådde allmänt gott:)
Sen tar ju allt roligt alltid slut någon gång, vi åkte hemåt igen 11/8 och var hemma 13/8...
Men vi har flyt!
-Vi tittade efter ett hus i Västervik, hittade ett som var till salu som vi alla gillade, ett "färdigt" hus, inga renoveringsbehov, allt är tipp topp:) 16/8 skriver vi på huset!
-Denise får veta att hon kommit in på universitetet i Linköping!
-17/8 har jag mitt läkarbesök på onkologen och Roger åker dit med mig...jag får veta att det just nu finns INGA tecken på elaka fula cancerceller i min kropp!!!! Är detta sant??? FANTASTISKT!!
Jag glömmer helt bort att fråga ang mina besvär som jag ändå fortfarande har kvar...bestämmer sen att nu är jag frisk, just nu är jag frisk...jag vill inte vara sjukskriven längre!!!
Nu börjar ett nytt kapitel i livet, vi lämnar det jobbiga med gården, allt jobb, allt man inte hann med där, sjukdomen där och börjar på nytt!!
Det vill jag, jag vill inte veta om denna äckliga sjukdom, jag vill börja om...
Vi har alltså...sålt gården och köpt ett hus i fina Västervik...vi får nycklarna 20/8 till huset, Alexander börjar skolan 24/8, så killarna bor ju i huset redan from 20/8, jag och Denise är kvar på gården...
Huset ligger i stort sett mitt i stan, men med ett fantastiskt läge bara några hundra meter från havet, Alexander har 5 minuter till skolan och Roger lika långt till sitt jobb, lite skillnad från innan då han åkte 22 mil om dagen...så mycket tid i bilen som man kan göra annat för...
Ha det bäst!!
Kramar från mig

"Årsdagen"

Hello,
Det var ett tag sen...det har hänt en del, konstigheter och en del trevligheter och en del svårigheter...
Idag, på "Årsdagen" är det för ett år sedan då jag blev av med en liten del av mig, en "tårtbit" togs bort från mitt bröst...
Alltså en del av bröstet, inte hela i mitt fall...en fjärde del ungefär...en tårtbit alltså...
Huuuaa, jag får rysningar då jag tänker hur jag mådde exakt för ett år sen...inte bra alltså...vid den här tiden sov jag fortfarande, omedvetande om resan som jag då hade börjat...och vilken resa det har varit hittils...
Mitt liv har verkligen vänts upp och ner och skakats om flera gånger om...jag undrar fortfarande om det finns nån mening med allt detta som jag gått igenom hittils...har inte hittat nån vettig förklaring och inte har jag känt att jag skulle fått mer "kött på benen" eller hittat nån mer mening med allt (livet) eller nåt...kanske var det nån som ville väcka upp mig från min lilla bubbla och säga att nu  är det dags att det händer lite grejor;) inte vet jag...
Men som det är nu ett år senare så är jag rätt vilsen, på många sett...vet varken in eller ut med nåt...
Mår faktiskt och TYVÄRR sämre än tidigare, vilket är jätte konstigt och tråkigt...jag som trodde att nu har det vänt och blir bättre och bättre på alla sett...men icke, där "bet jag farmor i låret"...
Jag har skrivit ner en del av mina "krämpor" i april månad för min egen del, det är nämligen också så att jag glömmer saker hela tiden, närminnet verkar ha lämnat mig...
Klistrar in ett litet utdrag från det jag antecknat...och troligtvis är mycket av dessa, om inte allt, biverkningar av antihormonmedicinerna som jag nu äter då...vilka jag ska äta i 5 år...ska jag må sä här i 5 år, då vet jag inte om det är så roligt att leva...MEN det kan ju vara så att min kropp blir mer och mer van vid dessa mediciner och biverkningarna blir mindre och mindre med tiden...jag får väl hoppas på det i alla fall...

---------------------------------------------------------------------------

21/4-10

-trött, orkeslös

-mycket svårt att koncentrera mig

-ont i kroppen, musklerna värker

-känns som att jag har infektion i kroppen, känner mig febrig

-ont bak i ryggen, under skulderbladen(känns som att det är infekterad, ont vid beröring)

-ont i lederna, knän, fingrar, handlederna, axlar

-ont i huvudet, lite snurrig

-fingrarna domnar

-vallningar

-illamående

-rykningar i musklerna

-ont i örat, halsen

-kraftiga muskelkrap i vaden ibland

 

22/4-10

-samma som igår, men mer ont i knäna än igår, lite svårt att röra på mig pga detta

-blir väldigt lätt andfådd

-hjärtklappningar

 

25/4-10

-samma som 21-22/4

+ mer ont i fötterna och anklarna(värk)

 

1/5-10

-samma som tidigare

+ont på vänster sida i magen vid äggstockar, lite flytningar

 

2/5-10

samma som tidigare

+ont i ryggen

-ont i ”fästet” ben-kropp, insidan, svårt att gå

 

En sammanfattning av mitt liv:

-ont i kroppen jämt, mer och mer, det har aldrig varit så illa som det är nu

-hjärtklappning, känns som att hjärtat slår i otakt

-påtagligt matt i kroppen jämt

-blir lätt arg, humörsvängningar

-ont i huvudet

-har mycket svårt att koncentrera mig på saker, blir lätt förvirrad, hoppar från en sak till en    annan

-känner mig inte utvilad på morgonen, trött jämt

-vid  även små ansträngning (tex om jag damsuger en stund) så behöver jag jätte lång tid att vila efteråt

-ofta kissenödig

-känner mig jämt sjuk, som att jag har en infektion i kroppen

-Påtagligt trött jämt, svårt att somna och sova, sover oroligt, vaknar ofta på nätterna, många gånger

-vallningar, svettningar, måste ofta gå upp på natten och svalka ner mig

-luktsinnet är jätte dåligt

-ofta ont i halsen, örat, blir hes ofta

-om jag vistas i dammig miljö en stund (stallet tex) får jag ont å¨båda sidorna i ryggen under skulderbladen och ner mot midjan + värmekänsla inuti (känns som att området är infekterad)

-vid fuktigt väder om jag är ute får jag ont i bröstet, tungt att andas och blir hes i halsen

-tappar ögonfransar igen

-små kramper i arm och benmusklerna då och då

-ont i revbenen på höger sida då och då

-armen på den opererade sidan känns klumpig och stel vid ansträngning

-känningar på tumör området

-orolig och rädd för att få tillbaka sjukdomen

-ingenting är roligt

 

--------------------------------------------------

Är det jag eller nån 190 årig tant som mår så där bra???

Jag tycker inte synd om mig, jag vet att det finns många som har det MYCKET värre än jag har det, men detta är min verklighet och i min verklighet är dessa krämpor lite jobbiga...jag undrar när jag får bli frisk och känna mig pigg och glad...

Just nu har mina föräldrar kommit hit från finland, jätte kul, fast jag inte kan känna nån sann glädje, det känns ok och bra att de är här, men jag vill känna riktig glädje!!!
Dottern tar studenten om en vecka, varför känner inte jag glädje för det heller?????
Vad är det för fel på mig???
Nåt skumt är det...
Ha det bäst!
Kramar från mig!!

Fakta från 2008:(

Kanske inte ska läsa "för mycket" om dessa saker...men det gör jag ändå, för det är ju verkligheten ändå...


Uppgifterna bygger på Socialstyrelsens senast publicerade skrift och avser år 2008...
- ca 6 800 kvinnor fick bröstcancerdiagnos
- varje dag får 18 kvinnor bröstcancer, eller en kvinna var 77:e minut
- relativ 10-årsöverlevnad är ca 79%
- relativt 5-årsöverlevnad är ca 88%
- Bröstcancer utgör 29% av all cancer som drabbar kvinnor
- 62 % är över 60 år vid diagnostillfället
- 4,5 % är under 40 år
- yngsta diagnostiserade är i åldersgruppen 20-24 år (3 fall)  och i 25-29 år (23 fall)
- 5-10 % av all bröstcancer beror på ärftliga faktorer
- fler är 86 000 kvinnor lever idag med bröstcancerdiagnos (diagnostiserade 1958-2008)
- ökningstakten är 0.8 % per år under de senaste 10 åren och 1,2 % under de senaste 20 åren
Huuua...jag blir nästan illamående av att läsa detta...men det är som sagt verkligheten för oss som lever med denna diagnos...måtte de hitta både botemedel som botar 100% och enklare sett att hitta cancer, jag läste en artikel om att genom ett enkelt blodprov ska man kunna avslöja om en person har cancer eller inte!!!
Det är en studie som presenteras i tidskriften Science Translational Medicine.
"Forskare kan redan idag visa hur blodproven kan avslöja om en cancertumör växer eller om den blir mindre!
Tumören läcker lite DNA ut i blodet hela tiden, och det kan man upptäcka genom den här analysmetoden!
MEN för att kunna leta efter tumörens DNA i patientens blod behöver man först känna till hur tumörens DNA ser ut...
De har analyserat sex tumörer och sen hittat spår av tumörernas DNA i blodprov från patienterna.
Med hjälp av den här tekniken har forskarna kunnat se tumörernas storlek förändras med tiden.
De har alltså kunnat analysera hur bra cancerbehandlingen fungerar genom att förekomsten av tumör-DNA i blodet har förändras.
Nästa steg i forskningen är att hitta genetiska likheter mellan olika tumörer.
OCH när det är gjort kommer man, utan att först behöva hitta en tumör och DNA-testa den, att kunna se om en person har cancer eller ej!!
Om man alltså vet vilka gener som muteras under uppkomsten av cancer, då kan man leta efter sådana genskador till exempel i blodprov, i patienten innan patienten har blivit sjuka!!!!!"
Bara som ett ex, i mitt fall så hade vi ju upptäckt dessa elaka aggressiva cancercellerna som jag gick med mycket tidigare, flera år??
FANTASTISKT!!!
Ha det bäst!
Kramar

Berg och dalbana = Livet?

Just nu har det varit en konstig period i detta som kallas för livet här på jorden...
Vad är meningen funderar jag mycket på...med allt...
Jag åker som på berg och dalbana, upp... och ner lika snabbt, känslorna är i revolt och allt är konstigt...
Från ena stunden/dagen till nästa:
Glad-ledsen
Rädd för återfall-skiter i sjukdomar
Vill flytta och börja på nytt någon annanstans-vill inte flytta, vill ha det som det är
Vill sälja allt och ta det lugnare-vill inte sälja och inte ta det lugnare
Bara några exempel...
Ni ser, inte blir man klok på detta...jag har svårt att koncentrera mig, svårt att ta beslut...
JÄTTE KONSTIGT!!! Och inte kul alls...
Jag vill resa någonstans och få distans till allt och känna efter...
Jag kan glädjas åt mina fina och snälla och duktiga barn som ger mig glädje och jag känner en mening med livet i och med detta.
Och jag gläds åt mitt hår som har vuxit till sig lite...har faktiskt fått många, förhoppningsvis ärliga, positiva kommentarer för mitt nu korta hår och frisyren som den är nu:)
Så egentligen så syns det inte på håret längre att något skulle varit "konstigt":)
Jag får i bland tråkiga "flashbacks" av perioden som varit (snart 1 år sen jag fick det hemska beskedet med diagnosen)... får faktiskt ont på riktigt på bröstet och får ångest och kommer ihåg alla hemskheter...
Men sen så släpper det ibland i flera timmar, och jag får väl glädjas åt den tiden mellan alla konstiga/hemska tankar...får försöka fokusera på den:)
Jag har ont i kroppen, lederna särskilt, får ont i huvudet till och från, små kramper i benen mm.
Alla dessa är "bara" biverkningar an medicinerna som jag nu äter så inga konstigheter, men lite irriterande ibland och en ständig påminnelse om denna rosaresa...
Jag får försöka att rycka upp mig och njuta av våren som verkligen känns vara här nu:)
HA DET BÄST!
KRAMAR FRÅN MIG

Lära mig leva med...

Jag har nu börjat med nästa behandling på min rosaresa med mina antiöstroen tabletter, Nolvadex, tamoxifen förra tisdagen den 2/3-10...de ska jag nu äta till 2/3-15...

Jag har vågat att läsa på ev biverkningar...och det var inte en nådig lista...
Förstår nu vad läkaren menade med att det kan bli värre med mina krämpor iom dessa tabletter, hon nämnde då också att det är viktigt att jag kommer igång och motionerar pga att det finns en ökad risk för blodpropp bla...
Några av de vanliga biverkningar är:
Huvudvärk
Yrsel
Vätskeansamling
Blodpropp
Blodvallningar
Störningar från mag-tarmkanalen
Illamående, kräkningar
Inflammationsliknande besvär i tumörområdet
Håravfall!!!!!!!!!!
Hudutslag
Menstruationsliknande blödningar
Vaginalflytning
Underlivsklåda
Förändringar i livmoderslemmhinnan
Kramp i benen
Jag har hittils fått känna på 9 av dessa i nån utsträckning...och jag ska äta dessa i 5 år...
Jag hoppas VERKLIGEN att det är värt att inta dessa...måste tro på det!!
De mindre vanliga biverkningar vill man knappt ens titta på:
Syn och ögonförändringar
Cancer i livmodershinnan
Bara 2 exempel...
Sen behöver man inte få så mycket/många av dessa biverkningar sa läkaren till mig...det är ju naturligtvis skönt om man slipper blodpropp och cancer...
Ja, nu är man igång med nästa behandling i alla fall...
Och återigen blir jag påmind om det som jag tänkt på tidigare som en klok släkting sa till mig sa då jag hade fått min diagnos...
Man får lära sig leva med det...
Jag som hade bestämt att: jag kommer inte att behöva lära mig att leva med detta skit...jag får mina behandlingar och sen är det färdigt, över...
Jag får återigen anpassa mig och tänka den tanken...
JAG FÅR LÄRA MIG ATT LEVA MED DETTA:)
Ha det bäst!
Kramar

VÅREN ÄR HÄR:)

I alla fall vårmånaden mars:)

1/3-10 och den allra sista strålbehandlingen för mig!!!
Eftersom jag idag har läkarbesök kl 13.15 i Jönköping så har jag fått förmånen att få upp hit svärmor/farmor från Skåneland:) Hon åker upp och kommer att komma fram hit så hon hinner att hämta sonen från skolan, för det hade jag aldrig kunnat att göra idag...jätte bra!!!!
Jag har laddat i helgen för att jag ska ta blodproverna för hormonnivå kollen idag också...hatar blodprover, det gick ju så där förra gången också, eftersom de inte får ta prover på högersida(den opererade sidan) och vänster armvecket var så pass ärrigt efter picclinen så det inte gick att ta där heller så fick de till sist ut sina droppar på utsidan av handen...jag har ju iofs väl synliga blodkärl där så...det ska nog funka idag också...
Jag kommer fram till strål och säger till den sköterskan som jag "litar på", som tog proverna förra gången och lyckades bra med det;), rättare sagt så frågar jag henne snällt om hon kunde tänka sig och om hon hinner att ta proverna på mig???
Det ska nog gå att ordna, säger hon! Åååh, vad bra, tänkte jag!!!
Då är det bara att sätta sig och vänta...man har blivit rätt duktig  på att vänta;)
Jag kommer in på strålningen och får min SISTA!!
Blodproverna ska tas, jag får lägga mig ner och hon börjar att leta efter lämpliga kärl på min hand...
knyt ihop handen och håll den stilla så ska detta nog gå smidigt...yes!!
Men aj då, det gör ont och jag har jätte svårt att slappna av...hon får inte ut en enda droppe, försöker en stund för att sen ge upp och sticka igen på ett annat ställe...jag som ville slippa bli stucken flera gånger,...men den andra gången så är jag inte lika snål, och då får hon ut det hon behöver...nu är det över:)
Jag träffar läkaren och svar på flesta av mina frågor, jag får information om att jag ska äta dessa antiöstroen tabletter imorgon tisdag 2/3-10 och lämpligast på kvällen eftersom man kan må illa av de...:(
Aha,,,ännu mer roliga saker att se fram emot...Om jag mår illa så ska jag få medicin mot illamåendet...ja, det är ju tur att det finns mediciner mot det också...ok...så är det...
Jag har frågor ang min mat, är ju vegetarian och har hört att jag inte ska äta soja, vitlök mm...det har hon aldrig hört talas om, och där hon kommer ifrån så äter man mest soja och mycket kryddor, vitlök mm och de har mindre bröstcancerpatienter än vi i väst...så jag ska inte vara orolig på den punkten. Ok, jag äter som jag har gjort!! Bra, då vet jag...
Jag tackar läkaren för att hon tog sig tid och var så vänlig!!
Jag lämnar en chokladask till alla som jobbar där med ett tackkort. De gör ju så bra jobb! Alltid är de glada och trevliga!! Tack för allt!
Går upp till onkologkliniken där jag fått mina cellgifter tidigare och gör samma sak där, lämnar en ask med choklad och ett tackkort till de duktiga tjejer och killar där också, säger till sköterskan som jag träffar att jag hoppas att vi aldrig träffas igen;) Där alltså och jag som patient, gärna i stan eller om jag kommer och hälsar på eller så...hon förstod vad jag menade och skrattade och önskade lycka till med tillfrisknandet!
De är goa!!!
Jag känner mig glad då jag är på väg till bilen och jag känner mig inte stressad eftersom jag vet att jag kan köra lugnt, svärmor är ju hemma och tar hand om ruljansen:)...hämta från skolan, fixa mat, handla, skjutsa till träning osv...skönt för mig!!
Skulle kunna vänja mig vid den här känslan, hoppas att jag nu i fortsättningen kan känna så ofta!!
Ha det bäst!
Kramar

Ett monster;)

Satte torra brödsmulor i fel strupe en lördag och fick världens hostattack, trodde jag skulle hosta ut det ena efter det andra och rätt långt nerifrån...lungorna och annat smått och gott, till slut så gick det ju över...
Dagen efter då jag vaknade, gick på toan som vanligt, tvättade händerna och tittade på mig i spegeln...
Jag fick en chock, blev alldeles varm i hela kroppen och trodde jag skulle svimma...var tvungen att sätta mig på toastolen och andas...sen la jag mig ner på golvet och satte upp fötterna i stället på toastolen...höll på en ganska så lång stund innan jag till slut vågade ställa mig upp igen...
DÅ jag tittade mig igen i spegeln så trodde jag att nu är det kört...jag har fått cancer eller nåt annat skit i ögat...
Hjärnspöken...
Synd att det inte var halloween eller så, jag kunde skrämt vem som helst...
Jag försökte att blunda med det "onda ögat" för att alla ville inte se på det...
Jag fick dock bekräftelse på måndag av en läkare att det inte var något farligt utan att då jag fick min "lilla" hostattack så brast det ett blodkärl i ögat på mig...inget konstigt, men det var ju så konstigt eftersom jag aldrig har varit med om nåt liknande tidigare...så jag skulle bara låta det vara och efter si sådär 2-3 veckor så skulle detta vara borta...skönt:)
Fick lära mig att om det ser ut som mitt öga gjorde, alltså blodet gränsas till ögonlockets tryck, då är det ingen fara och eftersom det inte gjorde ont heller och blev inte värre efter några dagar heller...så nu är jag åter en erfarenhet rikare/klokare;)
Ha det bäst och sätt inte brödsmulor i halsen;)
Kramar

Lördag 27/2-10:)

Idag lördag så ska jag inte tänka på cancer eller mediciner eller sprutor eller annat lidande!!!
Jag ska bara ha det roligt och njuta!!
Jag ska åka med min fina dotter och 20 andra häst intresserade tjejer i alla olika åldrar en bussresa till Göteborg Horse Show!!
Biljetterna har vi bokat redan i november-09 och min väninna och hennes 2 döttrar ska också med, det var ju hon som tyckte att det kunde vara en trevlig grej att göra tillsammans med:) Och så rätt hon hade:)
Så väckarklockan ringer 05 och upp och hoppa som en loppa...jag som är sån morgonmänniska;)
Jag kommer faktiskt upp ganska lätt, väcker dottern och vi äter frukost och hon går ut till hästarna och ger de frukost och sen åker vi till stan för att komma till bussen som ska åka kl 06...
Vi kommer i tid och är inte ens de sista resenärerna;)
Resan tar 3.5 timmar men väl framme så släpps vi av precis utanför entren, vilken lyx, och vi går in, förväntansfulla på vad dagen kommer att erbjuda:)
Det blir en riktigt rolig dag med massa hästfolk överallt och mässan i Scandinavium (Eurohorse) är ju samtidigt och biljetten gäller även in där, massa grejor att titta på:D
Vi såg hoppning på höga höjder, frihetsdressyr, Agility, Mounted Games (vilket är det internationella namnet på vad vi till vardags kallar Gymkhana), det svenska laget var jätte duktiga, kom 2:a tror jag...FEI World Cup Dressyr och på Euro Horse så var det Clinic med Johan Häggberg, vilket naturligtvis vi som gillar just islandshästar inte kunde missa...
Vi hade en kanontrevlig dag som blev ganska lång också, vi var hemma igen kl 02.30, sen åkte vi hem och var hemma 03...något trötta...men glada:)
OCH jag kände mig inte sjuk på hela dagen!!!
Tackar Jeanette som "lockade" med oss;)
Ha det bäst!
Kramar

Det händer grejor;)

Sen förra gången...
(på bilden något nervös Maarit efter att jag hade varit hos frissan, bilden tagen på en av de finaste dagarna i mitt liv, bröllopsdagen, bara några timmar innan vi gifte oss:)) <3

Jag har gått på strålning 4 gånger, alltså alla de dagar som jag skulle, 18-23/2,
MEN onsdagen den 24/2 då jag äntligen kom fram, var rätt sen, framme vid 11 pga dåligt väglag, så var väntetiden 3 timmar!!!!!!!!!!!!!
Den ena maskinen hade gått sönder och alla som ska få behandling ska gå i en och samma maskin...
70 st personer kommer dagligen på sina behandlingar för olika cancerdiagnoser...sköterskorna har fullt upp med att ringa till flera patienter som ska starta idag med sina behandlingar och andra som inte har kommit så långt med sina så att de INTE kommer in idag alls...hade jag vetat om att idag var en sån dag å hade inte jag heller åkt "i onödan"...
Jag har inte 3 timmar...jag ska hinna till skolan för att hämta sonen, helst kl 14(han kan ju vara kvar en stund på skolan och skulle man någon gång veta i förväg att jag inte kommer att hinna tillbaka i tid så kunde jag ju fixat så att h an kunde säkert varit hos någon klasskompis så länge, men det är tyvärr inget jag kan fixa bara så där, har inte något sådant nätverk med släktingar osv som ställer upp i alla lägen, har inga i närheten...och just som idag så tog det ju 2 timmar för mig att köra till Jönköping...ibland känns allt hopplöst:(
Jag går till sköterskorna och lämnar återbud, jag tar semester idag;)
Det som blir tråkigt med detta är att jag får komma på måndag och ta min sista behandling då istället för på fredag 26/2 som skulle varit min sista gång, FÖR ALLTID:) Eller hur??
Ok, inget att göra eg...bara att ta sig hemåt...funderade på en stund att fråga de (äldre) som väntade på sina tur om de/nån kunde tänka sig att ge sin plats till mig, för då jag väl kommer in på behandling så tar det ju typ 2 minuter, men då jag lyssnar på de en stund så känns det som att de flesta i alla fall tycker att det är sååå jobbigt att vänta...en man frågade sin fru, det var mannen som gick på strålning, frun var "bara" med honom,
"vad skulle du gjort annars"?? om du inte suttit här...bra fråga tyckte jag, jag har inte nåt emot några människor, åldrar mm, men det speglade så väl stämningen just då i det ögonblicket, det var hon som var trött på att vänta och ville därifrån, men till vad?? Detta paret var äldre än mina föräldrar, så jag kan tänkta mig att de inte hade så många måsten på dagarna...eller???
Och de flesta bor ju i Jönköping...men det där med inställning och anpassning...;)
Ja, i vilket fall så kändes det inte som nån bra ide att försöka "sno" till sig nån annans tid...
Det har förresten fungerat alldeles ypperligt hittils, varje dag har jag kunnat att uträtta mina måsten...
Sköterskorna har varit jätte snälla och tillmötesgående på alla sett och vis, de har sett till att jag har kommit iväg därifrån senast kl 13, så jag har fått komma före andra flera gånger...
Så jag klagar inte:)
Hade bara planer på att basta till helgen och kunna tvätta bort dessa fina ritningar på min kropp som de nu fyller i varje dag för att kunna rikta strålarna rätt...men efter måndag då:) Ska bara anpassa mig till den nya tanken...
Då jag åker så säger sköterskan att jag ska ringa in imorgon torsdag innan jag åker iväg så får jag veta hur det ligger till med maskinerna då, det ska komma tekniker från Danmark och laga maskinen, om det fortfarande strular så kanske jag inte ska komma in imorgon heller...nja, det funkar inte, jag har ju läkarbesök kl 10 på Onkologen...så jag ska in i vilket fall så får vi se hur det är med maskinen då...
Torsdag 25/2, så anländer jag i god tid till Strålenheten, det är rätt mycket folk så jag gissar direkt att det inte har gått så bra med maskinen...pratar med flera som sitter där och väntar, vissa har suttit där redan sen kl 8 och de hade inte fått igång maskinen, teknikern hade jobbat till kl 12 på natten men sen fått ge upp...
Oj, då, vi får väl se hur det utvecklas med tiderna idag då...
Jag kommer in till läkaren något sent, hade tid kl 10, kommer in 10.30 och får information om vad som skall komma nu efter strålbehandling...
Jag känner mig orolig och ledsen för allt...berättar att jag är faktiskt rädd för att få tillbaka "skiten" och eftersom jag har jätte ont till och från i lederna och ont i kroppen och flera andra symptom, så undrar jag om man inte skulle ta kanske magnetkamera röntgen på hela kroppen för att se vad som finns/inte finns där...
Hon tycker inte jag ska vara orolig (lätt att säga) och tycker inte att i dagsläget vi ska undersöka så mycket mer, utan vi avvaktar om inte symptomen avtar/försvinner med lite mer tid...Ok, det går jag med på:)
OCH HOPPAS VERKLIGEN ATT DET ÄR SÅ att de försvinner...
Jag har inte nå ork, kraft i kroppen, är trött och har ont...inte kul att bli gammal;)
Jag måste säga att om det är så  här jag kommer att må i all evighet=hela livet, så förstår jag inte hur allt ska gå ihop med allt...jag har "fullt upp" att ta  hand om mig och se till att barnen kommer iväg till skolorna och kommer hem från skolorna, får mat etc...hur i helsike ska jag kunna/orka jobba och kanske till och med göra nåt annat, något roligt i livet...sådana här frågor har jag fått i hjärnan nu...får inte ihop allt i min hjärna...
Efter att jag berättat alla mina krämpor till läkaren så säger hon att tyvärr kan det vara så att dessa mediciner som jag nu ska äta i 5 år!! kan ju göra så att mina besvär blir värre!!!!!!!!
Vad sa hon???? Kan det bli värre än så här??? Jag är ju för fan 45 år och har ont i hela kroppen i stort sett jämt, så ont i lederna så jag har svårt att röra på mig ibland och om jag sitter en stund på soffan tex så får jag sakta resa på mig och försöka komma igång, vallningar som gör att jag svettas...fy fasen...värre än så här...
Nu blir jag faktiskt ledsen på riktigt...men naturligtvis om det är det som behövs för att jag ska bli frisk så...
Jag ska äta en så kallad antiöstroen som hindrar det naturliga östrogenets verkan i min kropp, eftersom min tumör var beroende av hormonet östrogen för sin tillväxt så är det en sådan här behandling som ska in...
En tablett om dagen i 5 år...nu är det bara en liten tablett som jag ska svälja, inga sprutor, piccliner eller annat äckligt:)
Sen ska vi ta hormonnivå prov, vilket innebär BLODPROV, på mig innan jag lämnar strålenheten, för gott;)...för att se om min kropp har för mycket hormoner i sig, hormoner bildas ju på flera ställen i kroppen, äggstockarna (där angriper dessa tabletter de), bröstet, hjärnan etc och om hormonnivån i min kropp är "för hög" så behöver jag ta en spruta en gång i månaden i 2-3 år också...JAG HOPPAS ATT MIN KROPP INTE FUNGERAR I DET AVSEENDET!!!
Jag vill INTE ta en spruta varje månad i flera år........................:(
Fast så skulle jag naturligtvis bitit ihop och tagit den där sprutan ändå om det skulle vara det som "krävdes"...
Läkaren är jätte trevlig och kunnig och tillmötesgående:)
Jag får med mig råd om att börja motionera, använda kroppen för att bygga upp styrkan, ta kontakt med kuratorn, sjukgymnasten och får med mig recept på dessa tabletter och sömnpiller, vilket jag kan behöva, för jag har haft som jag har berättat svårt att sova... jag har många funderingar och frågor som jag har skrivit upp och har med mig men vi har inte tid för att gå igenom alla nu så då får jag en ny tid till på måndag...
Och jag får komma tillbaka på återbesök hos Onkologen i Jönköping efter 3 månader så får vi se vad som hänt med allt...
När jag är färdig hos läkaren så får jag snart komma in till hudläkaren för sista gången...huden har blivit mer skadat sen förra gången och jag har lite svårt att ha bh och vissa kläder på mig, huden är öm och irriterad, brännskadad, jag får med mig salvor igen och de ska ta kontakt med mig inom 2 veckor efter avslutad strålning:) får veta att huden kan ju bli ännu värre och sårigt under 2 veckors tid men sen ska det vända och bli bättre, jag ska vara försiktig med solning nu i ett år på det området som jag fått strålbehandling så det är bara att sätta på sig en sopsäck över huvudet;) nja, eller kanske en tröja/linne då man ska sola...det går ju det med...
Jag kommer in på min strålbehandling i tid för att sen hinna tillbaka till hemstaden "i tid"...idag är det bara den andra maskinen, Alfa, som fungerar och jag tycker att tom den låter läskigt då den är igång...
Jag får veta att de som jobbar på strål måste förlänga sina arbetsdagar för att hinna med alla och det pratas om anskaffning av en till maskin...jag tycker att det är läskigt att höra sånt, i min hjärna säger det att det blir mer och mer patienter, mer och mer cancer...ryser....
Åker hem efter behandlingen och idag behöver jag inte ens köra för fort för att hinna i tid:)
Fredag, min nästsista gång, så är det faktiskt lugnt då jag kommer in, halva personalstyrkan är på utbildning, och på nåt sett har de lyckats att få till allt så det flyter på, maskinerna är igång och allt rullar på fint!!
Fredagen den 26/2-10 som skulle varit min sista behandlingsdag...men ok då, jag återkommer på måndag då;)
Lämnar en chokladask till tjejerna så de orkar hålla humöret uppe hela långa dagen med sina viktiga jobb!
Tack för att ni finns och orkar med allt och alla!!
Ha det bäst!
Kramar

Min födelsedag 10/2-10:)

Ja mår jag leva...ut i 100 år!!!!!!!!!
Idag fyller jag år...20+5+10+5+5=?
Min födelsedag, min man var vaken tidigt för han skulle till jobbet, så han väckte barnen TIDIGT...
Jag som inte är morgon människa egentligen...men idag var jag faktiskt vaken redan då min man gick ner och skulle väcka barnen...
Efter en stund och tisslande och tassande i trappan så kom min fina familj och grattade mig, jag fick min sång, nu var det nog bara Roger som sjöng, men det var fint:)
Princesstårta och kaffe på sängen och presenter:)
Synd att man fyller år bara en gång per år;)
Jag kände mig som en prinsessa med den uppvaktningen som jag fick:)
Fick ett fint halsband av min fina dotter, med texten sisters;)
En jätte fin tunika från O M av min kära man:)
Tack min fina och snälla familj, älskar er!!
Ha det bäst!
Kramar

Håret och ögonfransar/bryn:)

Så här har det hunnit att bli med håret och ögonfransarna/brynen:)
De kommer tillbaka, hoppas att jag nu får behålla de för alltid:)
Var faktiskt och klippte mig på min födelsedag 10/2, så nu har jag en frisyr;) samt att vi ljusfärgade det lite, än så länge är det för tidigt att blondera, så det fick bli några nyanser ljusfärgning istället. Trivs ok med detta nya, saknar dock mitt hår, skulle jag säga nåt annat så skulle jag ljuga...bilderna tog jag samma dag då detta gjordes, alltså 10/2:)
Ha det bäst!
Kramar

Tiden går...;)

Helloooooo!
Det har faktiskt gått 3 veckor och 3 dagar sen jag skrev nåt sist...tiden går, säger alla, och så är det, tycker jag också...men jag har inte orkat...

Det här med strålningen/solningen som jag nu går i har faktiskt varit/tagit mer tid/energi än jag trodde...

Jag mår inte illa eller har andra biverkningar som jag hade under cellgiftsbehandlingen, men jag är trött...mer än på länge, om det beror på de dagliga resorna till och från Jönköping och att varje dag behöva fundera på om jag hinner tillbaka i tid till att hämta sonen då jag åker dit pga drop in systemet och om maskinerna strular osv, vet jag inte, men då jag är åter hemma på eftermiddagen så orkar jag inte göra mycket, känner mig helt slut...ont i kroppen, lederna...undrar när allt det där släpper och jag känner mig bra, stark...normal...????

Sen förra gången så har jag:
Åkt till Jönköping varje vardag...
-Träffat många trevliga människor, fikat och pratat, bytt erfarenheter om de olika behandlingarna som används vid olika cancerdiagnoser, lärorikt och intressant.
Berättat om hur allt går till för några nya patienter som precis börjat på strål med samma diagson som jag har
-Sagt hejdå till min bröstsyster i fredags då hon fick sin sista behandling
-"Solat" mina 25 av 25 + 1 av de 8 extra bonus idag
-Träffat hudläkaren 3 gånger, förra veckan hade det börjat att hända lite på huden, den är röd och irriterad på strålområdet, nr 2 på skala 1-4.
-Träffat sjukgymnasten 2 gånger, fått veta att jag har 13ml vätska i armen, inte "för mycket", jag har fått stödstrumpor som jag ska ha på armen till och från, jag har den på mig mer från;) eftersom det känns lite obehagligt då den klämmer på armen och till slut så domnar armen bort...på besöket idag fick jag ha på mig en sorts jacka med 12 st luftrutor som en maskin sen fyllde med lufr med lite tryck, ifrån händerna, uppåt armarna mot axeln och sen ner mot magen. Denna behandling gör att vätskan kommer i rörelse i kroppen och de fungerande lymfsystemen ska ta hand om vätskan som inte vet vart den ska just där lymfsystemet inte fungerar, alltså i armen och under armen pga att lyfmkörtlarna under armen är bortopererade...
-Gjort datortomografi röntgen på lungorna 1/2-10 efter strålbehandlingen, jag nämnde att jag kände att jag hade lite svårt att andas och kände lite hugg i hjärtområdet, fick direkt träffa doktorn, han lyssnade, jag hade lite extra hjärtslag, men det var han inte så orolig över, jag berättade att jag ble väldigt anfådd för ingenting (alltså mer än jag gjort och gör nu) och tungt att andas, hugg på bröstet...lungorna lät ok, han kände igenom mina vader?? Då han tryckte på baksidan av vaden under knäet så gjorde det ont samt under vadmuskeln på vänsterben...han sa att vi tar och gör detta med röntgen för att utesluta att jag skulle fått propp i lungorna, det kan man få efter behandlingarna som jag har genomgått...samt att han vill kolla med ultraljud benet av samma orsak...
Väldigt tacksamt att de tar en på allvar och kollar upp saker!!
Tack snälla, det känns bra!
Innan det är dags för röntgen så kom sköterskan L och frågade snällt om hon fick ta blodprover...uuu, gillar inte nålar och BLODprover...så jag sa helst inte;) och följde med henne...jag frågade om det fanns nån möjlighet att jag kunde lägga mig ner för jag har lätt att svimma om jag sitter, ja absolut, lägg dig här bakom...eller gör inte det;) det kanske inte går att lägga patienterna på hög;) det låg nämligen en kvinna på just den sängen...lite kul:)
Vi gick till ett annat rum där kunde jag lägga mig ner, hon försökte att ta proverna i den vänstra armen där man brukar, alltså där jag hade min piccline tidigarei armväcket...hon försökte en stund men lyckades inte, hon sa att det kan tyvärr bli så att huden blir så tjock där så det inte går att ta prover där...och nej, det gick inte, hon gav upp och hittade ett bra ven på handryggen där blodet forsade fint...färdigt och plåster på...så skönt att det var klart:)
Ut i väntrummet igen och vänta på att få komma in på röntgen som finns på samma plan...
Jag sitter och pratar med alla som kommer och får sin behandling och går...jag väntar...en annan skötersksa kommer till mig och jag får veta att de behöver sätta en nål i handryggen på mig för att sedan under röntgen ska jag få kontrastvätska in i kroppen för att de ska kunna få sina bilder...NEJ!
Inga mer nålar tack...ja, vi måste...jag följer med och får lägga mig igen på samma brits som tidigare, nu är det en annan sköterska som ska sätte nålen...hon försöker på olika ställen och lyckas inte...och det gör faktiskt ont med dessa nålar som är grövre än vanliga provtagningsnålar...hon försöker en stund men det vill sig inte, jag spänner mig också eftersom det gör ont och det gör nog sitt också...
Sköterskan hämtar sköterskan L som tidigare fick ut blod ur mig utan problem, hon har jobbat på akuten länge och har mycket erfarenhet om olika sett att få detta att funka och till saken hör att jag har förtroende för henne, hon säger att jag ska ta ett djupt andetag, jag gör det och samtidigt nyper jag mig själv på magen för att jag ska kunna ligga helt stilla med min hand då hon ska sticka, mitt sätt att avleda smärtan på ett annat ställe, det funkar och nålen är på plats och tejpas fast:)
Den första sköterskan kommer och jag följer med henne till röntgen...jag sätter mig i ett nytt väntrum och väntar på min tur...  
Äntligen min tur och jag lägger mig på samma kalla röntgenbord som jag låg på den 15/12-09 inför starten av strålbehandlingen...då behövdes ingen kontrastvätska/inga nålar:)
Jag får veta att hon kommer att säga till mig via en högtalare då jag måste hålla andan och då jag åter kan andas samt att då jag sen får kontrastvätskan så kommer jag att känna som om jag skulle kissa på mig, men det gör jag inte, det bara känns så då vätskan går igenom kroppen...äckligt...och det var precis så det var, jag var tvungen att känna efter då jag hade fått resa på mig och var färdig om jag hade kissat på mig för det kändes verkligen så...men det hade jag inte gjort:)
Färdigt, tack och hejdå, tillbaka till strål och vänta på besked...
Äntligen vid 17 tiden så fick jag veta att de inte såg några proppar på bilderna:) SKÖNT!!
Och det passade så himla bra just idag med dessa fördröjda tider för svärmor är på väg till oss och ska vara hemma hos oss till fredag morgon:)
Så jag ringde till sonen och han följde med en kompis efter skolan och svärmor/farmor hämtar honom där sen då hon kommit fram till oss, farmor hämtar också dottern sen så jag har inga tider jag måste passa, så bra!
Tack svärmor!
-3/2-10 ultraljudades benen och inga proppar hittades:)
-4/2-10 fick jag träffa tandläkaren för jag hade tidigare blåsor i munnen och ont i tandköttet som också blödde lätt...men nu så såg tandlkötter bra ut, bara en blåsa kvar:)
Han filade ner en framtand som var lite vass och kunde vara en orsak för ett sår på insidan av läppen.
Jag var lite torr i slemhinnorna i munnen och fick recept för en munspray och tuggtabletter som hjälper mot muntorrhet.

Igår 16/2 så var det dags för nr 25 av 25 i den första omgången av solninger så då var det dags att göra en ny inställning i simulatorn för de 8 bonus solningar som jag ska få:)
Det är sportlov denna vecka så mina barn åkte med mig, dottern körde vilket var så skönt för jag kände i helgen att ryggen håller på att låsa sig och igår var det som värst:(
Vi åkte i god tid och kom fram till 11, lite senare än det var tänkt, men väglaget var inte det roligaste...
Framme på Ryhov så hinner jag prate några ord med några "kändisar" alltså några som jag känner sen innan där...sen kommer sköterskan och hämtar mig, av med kläderna och ligga på det kalla hårda bordet...jag kommer upp på den och lägger mig ner och då, pang så är ryggen helt låst, jätteont och jag har inte nån möjlighet att ligga så där 10-30 minuter, alrdig i livet. Han frågar mig om jag vill ha några värktabletter så kan vi ju prova igen om ca en halvtimme. Ja, tack, det gör vi, jag får 2 tabletter och efter att jag åter tagit på mig kläderna så går jag tillbaka till väntrummet...berättar detta för mina väntande barn...de är så snälla, de bara nickar...
En sköterska frågar om jag kunde ta min 25:e behandling innan simulatorn, om jag kan så vore det bättre att den var färdig innan det är dags för simulatorn...ja, det är klart att jag kan, jag ska säga till då jag tror att jag klarar av att ligga på rygg...de är så snälla och omtänksamma:)
Om 15 minuter så känner jag att det släppt en del i ryggen så jag säger till sköterskorna och får komma in rätt omgående:) Det gick ok att ligga, men jag kom inte upp utan hjälp:(
Då hade jag gjort mina 25 ordinarie strålbehandlingar:=)
Rätt snart efter det så gjordes simplanen med de nya inställningarna vilket också innebar nya ritningar på min kropp...så återigen är jag mer lila än annat på överkroppen...det tog ca en halvtimme, efteråt så frågade jag om anledningen för dessa 8 extra gångerna, är det bara för att jag är under 50 som jag har hört innan??
Nja, jag vet inte, men det beror på tumörens sort, plecering mm. Vi ser till att doktorn kommer och förklarar:)
Efter att doktorn tittat på bilderna och ärret på min kropp så får jag följa med honom och ser i hans dator exact hur de har strålat mig hittils och hur det nya området ser ut.
Jag får förklarat varför jag nu får dessa 8 bonus gångerna, det är inte för att jag varit snäll...
Om man tänker kroppen utan bröst och den delen av kroppen där bröstet sitter kallar man hud och bröstet är som en påse som man hänger på huden så satt min tumör bara 1mm från huden så att det fanns inte tillräckligt mycket marginal att operera bort inåt. Åt sidan, uppåt och neråt så opererades tumören med bra marginal.
Men eftersom hon inte kunde skära bort inåt så ska jag få "en boost" just på det området där tumören satt.
Risken för återfall är störst just där tumören satt och efter ca 2-3 år i så fall...men denna bonus boost ska ju minimera risken för återfall ännu mer:)
Så äntligen vet jag varför jag ska nu få dessa bonusbehandlingar, det enda som kanske gjorde mig lite orolig var just det fakta att det fanns större risk för återfall då tumören suttit som min gjorde...men nu har jag snart fått en hel del behandlingar just i förebyggande syfte, alltså att minimera risken för återfall är det vi har hållit på med det senaste halvåret, troligtvis var jag fri från cancer efter operationen, men det vet ingen...så alla dessa behandlingar, hur jag än har mått och hur jag än har varit mot mina nära och kära i vissa perioder så är de säkert värda allt jag/vi har gått igenom, det känns som en sorts livsförsäkring:)
Efter dessa timmar av väntan för mina kära änglar så var allt färdigt för dagen och vi åkte till A6 och åt:)
Så nu efter idag är det bara 7 gånger kvar!!
Strålande;)

Ha det bäst!
Kramar


Ingen solbränna ännu;)

Jag har inte blivit brun eller synlig i mörkret fastän jag nu har gått i solning 8 gånger...
Förra veckan på fredag så träffades vi åter igen på strålenheten i Ryhov som vi hade kommit överens om, vi var där ca kl 10 och nu börjar man att känna igen folk och pratar lite mer med de som man träffat nu i 3 dagar...
Jag hade med mig en chokladask till sköterskorna, tycker att de gör ett så enormt bra jobb på alla sett och vis och det är så viktigt att de orkar även under eftermiddagen då kanske blodsockret börjar att sjunka och man kanske allmänt blir lite trött, så kan det vara bra att ta en liten chokladbit så får man upp blodsockret och humöret igen:)
Jag kände inget under eller efter behandlingen denna gånger heller...skönt!
Vi hann efter att vi fått våra doser för dagen, jag och min "bröstsyster" ta en fika på A6.
Det var jätte trevligt att sitta ner och prata om lite allt möjligt, inte bara sjukdomar, men en del...men allt mellan himmel och jord som man säger...barn, familj, semesterresor mm. Trevligt:)
Sen var det dags att åka hemåt, det gjorde vi båda, bestämde att vi ses på måndag igen, samma tid, samma plats...:)
Hämta sonen från skolan, åka tillbaka till stan då han har trumträning på fredagar och sen plocka upp dottern, handla och åka hem...vid det laget är jag riktigt trött...skönt att dottern kunde köra hem från stan:) Jag vilade den stunden...
Det enda jag har känt är trötthet, inget på huden...men trötthet, mer än på ett tag, vet ej om det är behandlingen eller bara att man måste köra och koncentrera så pass på de inte alls så mysiga vägarna...
Sen har jag faktiskt fått ont i tårna, fingertopparna och hälarna...jag har fått frågor under cellgiftsbehandlingarna om jag känt nåt, stickningar eller så på fingrarna eller fötterna, kände inget sånt på hela perioden, tydligen nåt man kan få annars undre pågående behandling, men nu efteråt...
Jag får ibland massera mina fingrar och tår för det käns som att de domnar bort, det sticker och har sig...
hälarna gör ont, som om jag skulle kanske gått för mycket i dåliga skor, eller nåt, det är en helt ny känning för mig också...sen har jag mina sköna vallningar på nätterna och ibland på dagarna...ont i lederna och det känns som att det samlats lite mer vätska under armen...
Men nu så är det fredag och då får ju båda jag och kroppen vila 2 dagar från strålningen, så kanske man är piggare på måndag igen:)
Red två ridturer i helgen, en på lördag och en på söndag med kompisarna...det var så himla skönt!
Bra dock något kallt väder (jag frös inte, jag har ju min overall) och trevligt sällskap! Tack tjejer!!
Det är helt makalöst fantastiskt att jag inte känner nåt då jag rider, jag fattar inte det...men jag är oerhört tacksam att det är så...
På måndag sen då...de vanliga morgonrutinerna, upp ca kl 6, frukost, skjutsa till skolbussen, åka hem och göra sig själv iordning, åka mot Ryhov, framme ca kl 10, vänta, vänta, vänta på sin tur på Drop In...och idag så strular det lite med maskinen Beta så alla använder Alfa och det blir ju längre väntetider naturligtvis eftersom alla ska använda en maskin...hörde att det strålas 70 personer dagligen i genomsnitt där...rätt många...Jag kommer in så pass sent så att jag känner att jag nästan får lite bråttom att jag ska hinna till sonens skola innan han slutar...jag vill inte köra alldeles för fort heller så jag ringer till honom så fort han har slutat skolan(han har ju naturligtvis inte telefonen igång på skoltid,så det går ju inte att ringa då, vilket jag kanske kan tycka i detta fallet hade varit rätt bra att kunna göra, alltså att jag kunde fått tag på honom...och tänkt om det skulle hända nåt nån gång...jag kan ju köra av vägen eller nåt, det är ju bara att snällt vänta tills skolan är slut) så att han vet att jag är på väg och kommer att komma lite sent bara...det funkar naturligtvis, han är ju inte en bebis längre...snart tonåring...tiden går då man har roligt sägs det...
Jag kan säga att tiden går faktiskt fast man kanske inte har roligt hela tiden/inte alls...oavsett hur man mår osv...
Då är dag 4/33 avklarat...skönt, de känningarna som jag haft sen i fredags kvarstår...
På tisdag så tar dottern bilen och skjutsar sonen till skolan innan hon åker till sin skola.
Det är nämligen så att jag har pratat med en god vän till mig och hon ville åka med mig en dag och vi kom överens om att det är denna dagen då vi ska åka tillsammans!
Kul, hon hämtar mig på morgonen, hon kommer lite efter 8 och får vänta på mig en liten stund och så åker vi!
Jag slipper köra, så himla skönt!!! Tack snälla att du följde med!
Vi kommer fram till sjukhuset och naturligtvis har jag inte mitt parkeringstillstånd med mig eftersom den ligger i min bil, in och be att få en till, ut igen till bilen och sen in och sätta sig på vänt...det går faktiskt rätt bra idag, maskinerna strular inte så att köerna flyter på...vi har inte någon tid att passa efteråt eftersom dottern just idag slutar 14.20 och kan sen åka att hämta sonen och sen åker de hem tillsammans...detta har vi naturligtvis planerat...så då vi är färdiga redan vid 12.30 tiden så åker vi till stan och äter på ett ställe som heter Lingon, stället kan jag rekommendera, de hade god mat och trevlig atmosfär!!
Vi åt, pratade häst och annat, gick till stan, gick i affärer...vi hade en bra dag, tycker jag i alla fall!!!
Sen vid 15 tiden så åkte vi hemåt, jag bara njöt eftersom jag inte behövde köra!!
Vi båda köpte en FM sändare som man kan koppla sin mp3 spelare eller telefon/Ipod till bilens stereo och på så sett lyssna på sin egen musik eller ljudbok eller vad man nu vill i bilens högtalare...jag trodde inte det kunde funka, men efter lite pillande så fick jag till det i hennes bil och det funkade...helt fantastiskt...en liten dosa som man kopplar till sin telefon från cigarett tändaren(eller med batterier så är den ju trådlös) fantastiskt, och den kostade inte mer än 299.- på MediaMarkt...
Ett bra köp, tycker jag!
Och en mycket bra dag!!
Onsdag så var det de vanliga rutinerna som gällde, och vi träffades där som vanligt vid 10 och nu pratades det ännu mer med de som man nu känner igen under tiden då man väntar...och väntar...Min vän får gå in tidigare eftersom hon hade kommit dit tidigare, hon kommer ut efter några minuter och säger att hon måste gå och göra om sin Simplan från början...hennes referenspunkter som är tatuerade stämde inte längre...de kunde inte ge henne behandlingen...hon ska in till simulatorn igen, maskinen som tar röntgenbilder och de sätter nya punkter på henne, denna gången ritar de in de och nu får hon ha det så under resten av behandlingarna...att det kan ens bli så...hade jag inte nån aning om...tydligen så kan det bli så att dessa referenspunkterna inte stämmer efter en tid om man tex: går ner i vikt, går upp i vikt, slappnar av om man har kanske spänt sig tidigare...huua, jag vill inte göra om dessa saker...jag väntar och väntar...jag kommer in under tiden då hon är på simulatorn...mina prickar stämmer som tur är...jag får min dos och går ut i väntrummet...jag säger att jag väntar på henne, hon kommer ju in direkt efter mig, och det ska ju inte ta så jätte lång tid då prickarna stämmer med maskinen...Hon kommer ut ca 25 minuter senare och har fått sin dos...bra att det gick "till slut"...vi går till bilarna tillsammans, säger att vi ses imorgon igen, samma tid, samma plats:)
Jag kör till sonens skola och kommer fram i tid...
På torsdag så är det åter lite väntetider...jag får träffa hudläkaren och sköterskan medans jag väntar på min soltid...jag är med i en hudstudie...jag fick innan jag började med strålning träffa en sköterska som är assistent till hudläkaren på denna studie...huden mätes, både torrhet/fuktighet och färg för att sen kunna kolla hur det ändras under tiden på behandlingen...jag fick två krämer med mig, den ena ska jag smörja in strålområdet efter strålningen och den andra ska in på kvällen inför natten...sen ska detta följas varje vecka med mätningar...och frågor osv, de vill veta om nån kräm är bättre än nån annan och om olika hudtyper klarar strålningen på olika sett...så jag har antingen fått bara mjukgörande eller mjukgörande och kortisonkräm...ingen vet vad man får, vem får vad osv...lite kul och det kan ju inte bli sämre i vilket fall av att man smörjer in nåt...jag skulle kanske inte annars ens vara så duktig på att smörja in mig...så mkt bra grej detta:)
Jag ser på deras papper att siffrorna är annorlunda än de var förra veckan, men jag förstår inte om det är dåligt eller om det är bra...jag får med mig nya burkar med kräm, nästa vecka ska vi kolla samma sak igen, jag får med mig frågeformulär som jag ska fylla i och lämna in sen...
Jag kommer ut och får vänta lite till sen är det min tur att komma in och sola lite;)
Timmarna går...efter att vi är färdiga så går vi till frissan på sjukhuset en sväng och tittar på peruker...hinner bara en liten sväng för sen måste jag åka hemåt och hämta sonen igen i skolan...
På fredag så är det ganska så lite folk faktiskt där på morgonen, vi träffas där igen och säger att vi tar fika efteråt om vi hinner...allt beror på hur allt flyter på med tiderna på maskinerna och om maskinerna inte strular...
Jag känner denna gången precis innan min behandling är färdig ett hugg på insidan av höger bröst, det var faktiskt obehagligt...nämnde detta till sköterskan, hon sa att man kan känna stickningar och hugg på det området som strålas eftersom det pågår ju en process där hela tiden nu då det strålas, så det är inte nåt konstigt...
Jag kände det under behandlingen inte efter...säker inte nåt konstigt säger hon, ok, får lite på det...men det kändes inte kul...jag har idag också med mig en liten chokladask till de tappra sköterskorna...
Allt går ganska så smidigt och efter att vi är färdiga så först går vi upp två våningar och hälsar på på onkologmottagningen där vi har gått i 6 månader tidigare för att få våra gifter, jag tänkte fråga de om de hade nåt som jag kunde få för mina naglar som nu har fallerat totalt...just idag var medlet slut, jag får återkomma nästa vecka, "Min sköterska L" är hemma för vård av barn idag...hade velat att träffa henne...nästa gång då...det var trevligt att se de andra sköterskorna, de var lika trevliga som tidigare, vilka fantastiska människor!!!
Efter det så åker vi till A6 och vi går en liten sväng inne på Ikea och fika hinner vi också med:) KUL!! Sen är det återigen dags att åka hemåt, sonens skola, tillbaka till stan, trumlektioner, dottern kommer till oss vi handlar och sen åker vi hem, dottern får åter äran att köra hem, jag är faktiskt jätte trött...:(
Tur att de är så stora nu mina fina änglar(barn)!!! Hur skulle jag klarat mig utan de?? De är de bästa barnen i hela världen och de är mina <3
Denna fredagen är jag ännu gladare än förra för jag känner att jag och huden och allt innanför huden behöver dessa 2 dagarna som helgen innebär för att vila upp sig...
Skönt att det är fredag, under veckan så har vi sagt hejdå till flera som har slutat med sina behandlingar.
JAG hoppas att de ALDRIG mer behöver komma dit och att de får vara friska nu och för alltid!!!
För mig 8 av 33 avklarat!!
DET GÅR STRÅLANDE;)
Ha det bäst!
Kramar från mig!!

Anpassning?

Människan är ju ett väldigt anpassningsbart "djur", eller hur??

Man anpassar sig och sitt sett att hantera de olika situationer efter de olika omständigheterna som man ställs inför...
Det gäller att överleva, människan är nog ett flyktdjur och ett rovdjur...
Man vill ju fly om man känner sig hotad, men man gör ju vad som helst för att överleva...
Om jag skulle tänkt för ett år sedan på att jag skulle genomgå detta som jag nu har gjort och gör så skulle jag inte tro att jag skulle klara av det så bra alls...jag tycker inte att jag är så speciellt stark eller tuff...
MEN nu då jag har varit och är in i detta så klarar jag det rätt bra...därav jag tycker att människan, i detta fallet jag, är ett anpassningsbart "djur" / en anpassningsbar varelse...och sen lägger man till lite finsk Sisu så...
Ibland har jag tänkt på alla sjukdomar som kommer och går här på jorden...
Bland djuren, pest, fågelinfluensa mm.
Vi människor har också fått en del, Aids, cancer mm.
Varför finns dessa hemska sjukdomar???
Är det för att hålla populationen i lagom mängd på nåt sett, alltså att det inte ska kunna bli för många av en sort??
Är det tänkt att tex jag inte ska finnas eg så länge till? Är det därför jag fått denna sjukdom??
Vad är meningen med livet???
Jag vet faktiskt inte...jag vet inte om det finns nån mening med allt...
Ibland hör man folk säga att: jag vet att detta är mitt kall... det är det här jag ska göra här på jorden...
Varför känner jag inte nåt sånt?? Gör alla andra det??
Konstiga tankar som rör sig i mitt huvud...känns ändå lite bättre då jag har satt ord på de tankarna...
Vet inte om det bara är jag som får sådana här konstiga tankar till och från...
Ha det bäst!
Kramar från mig!

Drop in solning;)

Då så är rullarna igång för solningen...
Det är som så att de har nu i måndags börjat med Drop In tiderna på strålningen...
Lite kul;)
Jag åker på torsdag kl 8.45 hemifrån mot Jönköping...vi bestämde igår kväll i telefonen att vi skulle träffas där kl 10 på kliniken jag och min "bröstsyster" som nu också går där...kul att ha någon man känner där, någon som går igenom samma sak just nu;) som jag...
Jag kommer fram lite efter 10, hon är där redan, där inne sitter det väl 10 personer och väntar...
Nu vet jag vad alla väntar på, sin tur in till maskinerna Alfa och Beta...
Eftersom det är Drop In som gäller så tar man en liten plastficka med nummer och sätter sin patientpricka i den och sen ska den på den lilla hyllan på väggen...sen får man komma in i tur och ordning...just idag står det att det är ca 1 timma och 45 minuters väntetid, om inte nån maskin går sönder eller nåt annat händer...
Vi ska fika efteråt har vi tänkt...
Vi sitter och väntar och hon kommer in före mig och för henne går det fort, bara efter ca 20 minuter är hon tillbaka igen, sen är det min tur men tiden har gått så pass ändå och de ska mäta och justera mina mått osv så att det tar så lång tid att vi inte hinner att gå och fika sen, tyvärr, men vi bestämmer att vi gör det imorgon istället...Hon åker hemåt och jag går in till sköterskan...
Jag kommer in och då säger sköterskan att mina bilder är godkända nu och idag ska vi tatuera in inställningsprickarna...vad sa du?? Idag, tatuera??
Jag vet att jag fick information igår om att de erbjuder tatuerade prickar istället för dessa ritningar på kroppen, att jag kunde fundera på det och om jag vill det så kanske det kan göras på fredag...De rekommenderar att man tatuerar in dessa punkter, man slipper att tänka på att inte duscha, eller duscha försiktigt utan tvål och sen är det ju säkrare för att då sitter de där, på samma ställe hela tiden...för att de säkert kan rikta in maskinen på samma ställe varje gång, viktigt!
Jag vet att en annan bröstsyster har tatuerat sina prickar då hon gick igenom samma sak som jag nu, hon tyckte också att det var smidigt med de, samt nu hon som går samtidigt hade gjort sina prickar redan, hon sa att det inte gjorde ont eller så heller...jag liter på mina "systrar" så eg hade jag redan bestämt att jag skulle göra de, men nu kom det ändå så pass, utan förvarning...
Fast det kanske var riktigt bra att det blev som det blev, jag hade ingen tid att vara orolig inför det:)
I vilket fall så skulle jag först få behandlingen och sen "tatueringarna"...strålningen gick jätte fort eftersom jag tänkte lite på det som komma skall...första pricken så fick jag under armhålan på höger sida, den opererade sidan...hur kändes det? Frågade sköterskan...ingenting, sa jag, jag har ingen känsel på den sidans armhåla sen operationen...bra, då gick det bra, yes! Nästa, mellan brösten, aj,,,kändes, sen fick jag 4 till, 6 st blev det till slut...
Överlevde detta också:) Nu är det gjort och nu kan jag duscha till helgen, jag blir av med plåstern imorgon fredag!! Nu vet jag, jag vill basta till helgen!!
Det var länge sen sist. Sen juli har jag inte kunnat att göra det...det har varit piccline i armen, sen var det ritningarna/inställningsprickarna som jag fick på kroppen vid datortomografi innan jul och nu dessa målningar som jag fick i måndags...men nu så, snart slipper jag lukta illa och kan använda tvål som jag vill:)
Det var värt det lilla besväret:) att ta dessa prickarna och de är så pass små så de kommer inte att synas i framtiden speciellt mycket. EN tanke som jag hade mot de var just en ständig påminnelse sen i resten av mitt liv om denna jobbiga sjukdoms period då jag skulle se de prickarna, MEN jag tror inte att det blir så, jag har redan idag släppt den tanken...
Nu har jag solat två gånger, bara 31 kvar:)
Jag åker direkt efteråt hemåt och kommer fram precis till sonens skola lagom då han slutar för dagen:)
Hem och läxor, mat, tvätt, sen hämta dottern osv, Roger kommer som vanligt väldigt sent, senare och senare tycker jag...han har aldrig jobbat så mycket som han gör nuförtiden...
Det var den dagen!
Ha det bäst!
Kramar

Tidigare inlägg
RSS 2.0