Nedräkningen börjar idag:) Skål för det:)
SKÅL!
Nu har jag idag varit på min 6:e av dessa 12 behandlingarna...
Så nu har jag bara 6 st kvar!!!
Skål för det! Det var länge sen jag skålade på riktigt, april eller maj...
Ibland får jag lust att bara dricka mig redlös och glömma allt för en liten ögonblick...
Men det har jag inte gjort...och det funkar rätt bra som det är...
Jag får festa till det sen då jag blivit färdigbehandlat!
Idag gick det jättebra att köra till sjukhuset, resan gick smidigt!
Jag har gjort mina behandlingsdagar till något trevligt sen första gången jag åkte dit.
Jag sminkar mig lite, tar på mig fräscha kläder(enligt mig), stannar ca halvvägs på en mack, köper salta kex, godis, läsk som jag ska smaska på under behandlingen...har gått upp i vikt faktiskt, undrar varför??
Jag kommer till sjukhuset, det finns en parkering utanför ingången till onkologen, och titta där finns det en plats till mig!! Helt fantastiskt, annars har jag inte haft sån tur tidigare, har fått parkera en bit bort...
Går glatt in och anmäler mig, jag vet också att jag ska ha min influensa spruta nu innan behandlingen...följer sköterskan till vaccinationsrummet och vi har redan igår kommit överens om att jag ska få min lilla spruta i skinkan, pga att den opererade armen ska man ju inte vaccinera sig i och i den andra har jag min piccline, så skinkar får det bli för min del.
Jag måste erkänna att jag är lite löjlig då det gäller sprutor, gillar inte att få de...men det går smidigt och jag har än så länge inte känt nåt:) av ev biverkningarna...
Jag går upp och "min sköterska" är färdig och väntar med mina dosor i fomr av 4 olika påsar som ska pumpas in i min kropp för att bli av med ev cancer celler som kan ligga där någonstans och försöka att gömma sig;)...
Jag pratar med min rumskompis, som jag har träffat flera gånger, alltid lika roligt att träffa henne, hon är jätte glad, pigg och trevlig ung mormor som jag trivs med! Trevligt gemenskap! Hon har kommit redan tidigt idag så hon är färdig tidigare också, hon stannar en stund och vi pratar om lite allt möjligt, trevligt!
Jag köpte en påse ROSARATTAR, på mitt stopp på macken, godis från Ahlgrens bilar, som strödjer Rosa Bandet kampanjen nu i oktober<3 till henne, hon har också kommit till sin 6:e av 12 idag:)
Jag får en annan rumskompis, denna gången en man som jag inte har träffat tidigare, vi har det jätte trevligt och pratar om allt möjligt, sjukdomar, familjerna, jobb, ja allt möjligt. Tiden går jättefort och snart är jag klar med behandlingen, skönt, för nu har jag kommit halvvägs i denna andra kuren!! "Bara" 6 gånger kvar...
Dotterna ringer och berättar om sin dag...hon har haft lite ont i halsen en tid och harklat och det har samlats slem i halsen, men nu på morgonen har hon vita prickar i halsmandlarna...halsfluss tänkte jag.
Ring till vårdcentralen på morgonen och be att få komma till doktorn, hon ringer själv(hon är ju 18 är nu) och berättar om sina besvär, får "diagnosen" i telefonen, "ta några alvedon och hör av dig om det inte blir bättre inom en vecka"...hon går ändå och besöker skolsköterskan som känner på körtlarna i halsen, den ena är ju jätte svullet, skolsköterskan ringer till vårdcentralen och då får dottern en tid till doktorn...hon går dit och det tas prov i halsen och blodprover i armen, halsprovet visar direkt att hon har körtelfeber...sen ska de höra av sig ang lever och provet på mjälten som också togs...hur kul är detta?
Hade inte hon ens gått till skolsköterskan efteråt och bara kört som vanligt (tränar mycket) hur skulle det gått??
Inte kul...
Jag åker mot hemstaden fortast möjligt, det går bra att köra, jag håller mig vaken (denna tiden på dagen är jag alltid jätte trött, konstigt) jag sjunger till radion, tur att ingen hör mig, för det låter INTE bra.
Kommer fram, hämtar dottern, får lite mer information om hur hon ska sköta sig nu med körtelfebern...sen åker vi vidare till sonens skola (han har också haft lite ont i halsen de senaste dagarna, måste hålla koll på det:(), sen åker vi hem...inte kul då ens barn är sjuka, de ska ju få vara friska och göra massa roliga saker...eller hur??
Sen hoppas jag ju naturligtvis att jag inte blir smittat av något/någon, vill gärna hålla mig så frisk som möjligt, blir jag sjuk så måste behandlingarna sjutas upp och då blir perioden längre och det vill jag helst inte, tack!
Nu är jag trött, lägger mig på soffan och somnar...jag som skulle...sover några timmar, var nog behövligt...
Idag/inatt är den natten som jag inte kan sova pga kortisonet som jag får inför behandlingen, det vet jag nu att det är så, inget konstigt, jag ska kolla på tv och "slappa" och försöka att vila på så sett...
I det stora hela var dagen idag en mycket bra dag och jag känner mig rätt bra...:)
OCH jag har kommit halvvägs idag!!!!!!!
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
Tillbaka till maj...inte bekvämt...:(
Jag kan ju inte lura mig hur länge som helst, gör allt jag kan för att försöka... Jag intalar mig fortfarande att jag inte är sjuk, det kommer att visa sig sen då tumören "har lämnat mig" att det inte var cancer trots allt. Fortfarande finns det chans att de tagit fel på den punkten, eller hur?? Jag gör mer än någonsin, håller mig aktiv den vakna tiden av dygnet, vilket är ca 18-19 timmar, jag jobbar, med gården, hästarna, rider mer än någonsin, skjutsar, hämtar, tvättar, rensar i rabatterna är nog kanske lite lätt irriterad om någon frågar "för mycket"...glömmer nästan att umgås med mina barn och föräldrar som faktiskt är här! De låter mig vara "som jag vill" skönt!! Jag kör iväg unghästarna till sommarbete i olika unghästflockar för det finns ingen hemma som kan ta hand om de sen...får ha de hos en god vän inte så långt hemifrån, otroligt tacksamt, hoppas att jag kan återgälda denna otroligt fina hjälp till henne en dag!! Sista helgen inför operationen är värre än något annat, jag är helt knäpp, jag tror att jag kan jobba på något sett mer och arkivera det jag gjort och ta ut det sen då det behövs, helt knäppt!! Jag gör massa konstiga saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall...börjar nog bli nervös...inför tisdagen... På måndag rider jag med en god vän en långtur i skogarna, vi tar en väg som vi aldrig har ridit tidigare, hittar jättefina ridvägar och bara njuter, vädret är också på vår sida, vi har det jätte bra!! SÅ SKÖNT OCH JAG BEHÖVDE DETTA SÅ MYCKET!! Pratar bara inte så mycket om vad som skall komma imorgon tisdag, bara lite, hon önskar mig lycka till och säger att det kommer att gå bra med allt, hon har också tidigare berättat att hon känner till 3 st som haft bröstcancerdiagnos och blivit friska. Jätte skönt att höra!! Vi rider 3 timmar och det är rätt sent då vi kommer tillbara, klockan har blivit 20 !! Vi gör iordning hästarna och säger hejdå och hörs snart igen! Mina föräldrar har gått och lagt sig då jag kommer in vid 20.40 :( Barnen ska isäng! Det är ju en vanlig dag imorgon;)med skola och annat för alla andra. Skönt att de väntat in mig så jag får chansen att säga godnatt och sov gott och hur mycket jag älskar de! Barnen isäng, nu tar jag och plockar ihop en väska med saker som jag ska ha med, kommer att bli inlagd 1-2 dygn efter operationen. Åke ska med (en grön orm som sonen gjort till mig någon vecka tidigare på syslöjden) en ängel från dottern som jag kan ha jämte mig på bordet, en glasängel från mamma och pappa för att skydda mig och vaka över mig. Lite kläder, toalettsaker, tidning, ipod, plånbok det var väl det... Går och lägger mig till slut, men sova-vad är det?? Glöm det! Men imorgon får jag sova, eller hur...Det blir så att jag knappt sover nåt den natten, fick massa konstiga tankar och hade jätte svårt att somna... Inte mycket till vila, tittar på "mina polisserier" på paraboltv, vad skönt att ha flera kanaler denna natten...:) NU BÖRJAR DET NÄRMA SIG...inte många timmar kvar till kl 8 på morgonen... Ta hand om er! Kramar från Maarit
Kristillstånd=
"Man råkar in i en livssituation där mina tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att jag skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen."
Psykisk kris=
"En människas reaktion inför något som hotar hennes/hans nuläge eller hotar att förändra hennes/hans liv."
Solen går alltid upp:)
Efter den fullständiga katastrofen, det totala nedbrytandet, så går solen upp igen, men med ett annat sken!
Har idag varit och tagit blodprover, som varje måndag. Värderna är fortfarande bra:) Glad för det:=)
Åkte idag mina 20 mil till och från sjukhuset, där jag går på behandlingarna och på läkarbesöken, hade ett läkarbesök och fick svar på mina frågor. Tror jag i alla fall...Blev något besviken då jag fick träffa en till doktor som jag inte träffat tidigare, fick denna tiden till en som jag har träffat en gång tidigare i alla fall, men nu var hon på utbildning ändå idag...men så är det.
Jag har haft olika besvär under den senaste tiden som jag har funderat på rätt mycket, i form av ont i lederna (knäna, axlarna, fingrarna och bäckenet värker som när man skulle föda barn, ont i höfterna, ryggen och i stort sett hela kroppen...) det gör ont ibland då jag kissar, har ibland balansproblem, ont i huvudet och så...
Allt detta har gjort att jag har börjat fundera lite på om det är ok att ha dessa besvär utan att det är nåt fel...
Jag har faktiskt varit orolig över att jag kanske skulle kunna ha cancer någon annastans i kroppen...
Jag har börjat att lyssna mycket mer på kroppens signaler än jag har gjort någonsin i hela mitt liv!
I stort sett alla mina besvär kan man ju få av Taxolbehandlingen som jag nu går på enligt doktorn, inga röntgen eller andra undersökningar behövs i dagsläget. Det enda som man kunde tänka sig inte hör till behandlingen var balansproblemen, yrsel, huvudvärk. Det ska vi hålla koll på.
Det är väl biverkningarna som kommer ikapp nu, så jag får försöka att släppa oron över dessa besvär och fortsätta vidare med positivt tänkande (lyckas ibland) och försöka att hålla humöret uppe:)
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av läkarbesöket, men måste säga att jag vet inte om jag blev helt lugn ändå då jag gick därifrån...men ska försöka att släppa oron...Sen var jag och tittade på peruker, är inte kompis med min som jag har, det känns som för mycket hår nu då jag har gått utan sen jag tappade håret...kanske att jag ska ha en korthårig/tunn peruk istället??De ska ta hem några som jag kan komma och prova nästa vecka...så vi får se...
Imorgon är det dags för behandling igen, nr 6 av 12. Då är jag halvvägs efter imorgon i denna kuren, skönt!
Nedräkningen börjar...
Ta han om er!
Kramar från Maarit
Har idag varit och tagit blodprover, som varje måndag. Värderna är fortfarande bra:) Glad för det:=)
Åkte idag mina 20 mil till och från sjukhuset, där jag går på behandlingarna och på läkarbesöken, hade ett läkarbesök och fick svar på mina frågor. Tror jag i alla fall...Blev något besviken då jag fick träffa en till doktor som jag inte träffat tidigare, fick denna tiden till en som jag har träffat en gång tidigare i alla fall, men nu var hon på utbildning ändå idag...men så är det.
Jag har haft olika besvär under den senaste tiden som jag har funderat på rätt mycket, i form av ont i lederna (knäna, axlarna, fingrarna och bäckenet värker som när man skulle föda barn, ont i höfterna, ryggen och i stort sett hela kroppen...) det gör ont ibland då jag kissar, har ibland balansproblem, ont i huvudet och så...
Allt detta har gjort att jag har börjat fundera lite på om det är ok att ha dessa besvär utan att det är nåt fel...
Jag har faktiskt varit orolig över att jag kanske skulle kunna ha cancer någon annastans i kroppen...
Jag har börjat att lyssna mycket mer på kroppens signaler än jag har gjort någonsin i hela mitt liv!
I stort sett alla mina besvär kan man ju få av Taxolbehandlingen som jag nu går på enligt doktorn, inga röntgen eller andra undersökningar behövs i dagsläget. Det enda som man kunde tänka sig inte hör till behandlingen var balansproblemen, yrsel, huvudvärk. Det ska vi hålla koll på.
Det är väl biverkningarna som kommer ikapp nu, så jag får försöka att släppa oron över dessa besvär och fortsätta vidare med positivt tänkande (lyckas ibland) och försöka att hålla humöret uppe:)
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av läkarbesöket, men måste säga att jag vet inte om jag blev helt lugn ändå då jag gick därifrån...men ska försöka att släppa oron...Sen var jag och tittade på peruker, är inte kompis med min som jag har, det känns som för mycket hår nu då jag har gått utan sen jag tappade håret...kanske att jag ska ha en korthårig/tunn peruk istället??De ska ta hem några som jag kan komma och prova nästa vecka...så vi får se...
Imorgon är det dags för behandling igen, nr 6 av 12. Då är jag halvvägs efter imorgon i denna kuren, skönt!
Nedräkningen börjar...
Ta han om er!
Kramar från Maarit
Maj, maj måne, jag kan lura mig?...det finns ögonblick som aldrig dör...
Inom en vecka från att jag varit på undersökning och fått det preliminära beskedet att jag ska förbereda mig inför att jag har fått bröstcancer är vi i början på maj månad. Jag får telefonsamtal från bröstkliniken, jag får komma och träffa kirurgen igen och kommer att få då resultatet av det provet som togs på tumören. Och information om operationen osv.
Jag ska gärna ha någon med mig den gången, för jag kommer att få mycket information och då är det bra om man har med sig någon.
Ok, jag ska se till att min man kan följa med då!
Vi åker dit tillsammans denna gången, skönt! Kirurgen är som tidigare, saklig, ärlig och proffsig.
Vi får veta att det var som vi trodde, det är cancertumör som jag har, ca 20mm stor, villken räknas som liten, och jag kommer att snart få tid till operation, sen efter ca 1-2 månader kommer jag att få tid till onkologen som tar hand om efterbehandlingarna som innefattar ofta för de i "min situation" cytostatika(=cellgift)behandlingar och strålning. Behandlingarna kallas efterbehandlingar eftersom de är avsedda för ev cancerceller som man möjligtvis har någon annanstans i kroppen fast man har opererat bort tumören...
Men en sak i taget...tack!
Vi får berättat och ritat upp hur denna operation med bröstbevarande kirurgi i mitt fall kommer att se ut.
Man kommer att operera bort en "tårtbit", den tårtbiten vill inte jag ha, sa jag...alltså bara en del av bröstet tas bort med marginal, alltså med frisk vävnad runt om tumören. Sen tar man under operationen bort den första lymfkörteln i armhålan, portvaktaren, för att under operationen gång faktiskt redan kunna fastställa om cancer ev har spridit sig dit...tänk, vilken fantastistisk teknik det finns!! TUR att man inte blev sjuk för 50 år sen eller på 1800 talet eller nåt...
Hur ska jag vara nu då, undrar jag?? Du ska vara som vanligt! OK, bra, som vanligt, det gör vi på!!
Denna dagen så var min man med mig hela dagen, vi tog mat med oss hem, färdig sallad, som vi båda gillar. Åker hemåt, vi är nästan hemma och jag säger till honom, kan vi inte åka en sväng, vi åker tillbaka till stan...varför det? Jag vet inte, jag vill inte åka hem än...ok, vi åker runt utan nåt mål...till slut åker vi hem och äter våra sallader och funderar om vi ska berätta och hur vi ska göra det för barnen...bestämmer oss för att jag måste berätta det samma dag! Naturligtvis! Jag vill helst skona de för detta, men det går ju inte...
Eftermiddag efter att barnen kommit hem från skolan, tar vi lite fika på altanen tillsammans, de vet naturligtvis vid det här laget att jag har gått på undersökningar, men jag har valt att inte berätta "för mycket" för de tidigare...Jag tänker att jag måste vara "stark" och inte bli ledsen inför de, jag börjar att berätta att som ni vet så har jag gått på olika undersökningar och nu har jag då idag fått det defenitiva beskedet att jag har fått bröstcancer, jag ser hur allvarliga båda blir:( jag har lite svårt att prata, känner att jag är jätte ledsen, men fortsätter ändå utan att gråta), berättar vad jag fått för information idag och hur vi nu går vidare för att jag ska bli frisk igen...dottern gråter och sonen är tyst och ser allvarlig och ledsen ut han också...oj vad det gör ont i mig och se de ledsna...den eftermiddagen glömmer jag aldrig!!
Det här ska vi fixa, säger vi, tillsammans. Vi får hjälpas åt på alla sett och vis, så fixar vi det ju, inga problem:)
Det bestämmer vi! Undrar vilka tankar som rörde sig i deras huvud efter detta, det får jag aldrig veta...
Jag ringer till mina föräldrar i finland och berättar, de säger att de kommer hit då jag behöver de:)
Vi bestämmer redan att de kommer 13/5! Skönt!
Vardagen kommer oavsett vilket, man måste gå vidare, det gör även vi. Skolan, jobb, allt som ingår...
Jag känner mig INTE sjuk. Så här har jag känt mig flera år utan att vara sjuk, hur kan jag vara sjuk nu då?
Ska det inte kännas någonstans att man har CANCER????
Jag kan i korta stunder "glömma bort" att jag fått denna diagnos nu då definitivt! Men bara i korta stunder...
Redan andra veckan i maj får jag min operationstid, 2009-05-26 kl 8 är jag välkommen till kirurgiska vårdenheten. Tiden från att jag fick diagnosen och då det började att närma sig till operationen gick fort, känns som, vi levde som vanligt med alla vardagliga bestyr. Mina föräldrar kom och det underlättade för mig i denna nya, konstiga situation som man hamnat i. Vi pratar inte så mycket om sjukdomen/diagnosen, jag vill inte...vi är "som vanligt" så gott det går!
Vi får njuta av mormors goda mat, bullar och morfar fixar och donar båda inne och ute.
Än så länge är jag "hel"...
Läget idag...
Idag då... Om du frågar, hur är det? Får du svaret, det är bra/ok! Vad ska man säga annars...?? Hur ska det vara? Jag vet inte... Livet går ju vidare oavsett vilket, och det kunde varit mycket värre än vad det är... Du träffar säkert varje dag många människor på gatan, i bussen, i affären som går med en allvarlig sjukdom, diagnos, men det syns inte på de.
Idag "syns" det på mig att något inte riktigt är som "vanligt" på det sättet att jag inte har hår på huvudet längre, eftersom dessa cytostatika(cellgifts)behandlingarna tar död på hårcellerna också och jag har inte blivit kompis med min peruk, så den får ligga och jag går utan...Men det där att det inte syns på människor att de är sjuka, bara som ett exempel, om jag inte hade fått veta vilka som var anhöriga i gruppen som går på kursen, lära sig leva med cancer, så hade jag aldrig gissat vilka var de som har en sjukdom/diagnos, för alla de är glada, pigga, frächa... Jag har träffat starka kvinnor som lever med svåra cancerdiagnoser, men de väljer att gå vidare mot sina mål, vidare med livet, om nu målet just nu är julen, en resa eller något annat. Skål för det/de! Hur ska man må då man hamnat i en krissituation, för det kan man hamna i då livet inte stämmer plötsligt. Det händer väl inte mig! Jag som är så aktiv och tar hand om mig:) Detta med sjukdom fanns inte i min planering, almanacka...det är inte som "vanligt", allt rullar inte bara på som ingenting... För det är något som har hänt... Det är först nu jag börjar smått att acceptera min diagnos, det har gått snart ett halvt år sen jag fick den... Kan det ta så lång tid? Det finns väl inte nån färdig mall för hur var och en hanterar sin egen situation, den är unik för varje person. Någon sa till mig precis efter att jag fått min diagnos; "man måste lära sig leva med den"... Vad då, tänkte jag då...fattade inte alls... Det är väl så att jag opereras och sen får jag lite efterbehandlingar och sen är skiten väck!! Inte ska jag behöva leva med den...jag ska leva mitt liv som vanligt igen sen, så det är så!! Eller hur...
Nu går det undan...
Efter att jag varit på mammografi och ultraljudsundersäkning får jag rätt snabbt tid till bröstmottagningen för undersökning...
28/4-09 kl 11.40 är det dags...
Jag åker dit ensam denna gången också, detta är väl nåt som bara gäller mig och det är ju bara undersökningar som kommer att visa att det inte är något allvarligt...
Jag sitter i väntrummet och funderar:
Vad gör man här?
Har alla som sitter här inne bröstcancer??
Jag är inte ung längre, men känner mig ändå ung i detta rum, alla som sitter där är nog i alla fall över 60, tror jag...
fast det där med ålder...det är inte lätt att gissa andras ålder, oftast bir det fel..., men jag gissar ändå att de andra var runt där...bara det säger väl att inte kan väl jag ha nån cancer??
Då kommer sköterskan och ropar upp mitt namn...följer efter henne, hon är jätte trevlig och visar mig till ett undersökningsrum och ber mig att vänta på kirurgen som kommer snart...
Vad är snart...fast det kanske bara gick 5 minuter så hann jag med mycket!!
Jag väntar...jag sitter ner, jag står upp, jag går till fönstret och tittar ut...
Titta där står de på taket och snickrar och har ingen aning om att det står nån stackare här inne och har världens ångerst...vad gör jag här???
Funderar allvarligt på att sticka!!!!!!
Jag vill eg inte veta om det skulle kunna vara nåt fel...fast det kan det ju inte. eller hur?
Jag har ju sökt under flera års tid till olika doktorer och tom fått frågan: vad är du orolig för att du har för nåt???
(Diagnos hypokondrisk, eller??)
Jag har faktiskt sagt att jag är lite orolig över att jag skulle ha cancer...
Men det kan man ju inte ha och gå runt med, då blir man sämre och sämre...och till slut ??
Köper detta fullt ut! Naturligtvis, det var ju rätt svar, precis det jag ville höra!! TACK doktorn!!
Nu då till denna gången, kirurgen kommer in, jag möter en trevlig KVINNA! Tackar gud för detta! Så skönt:)
Hon är proffsig och jätte trevlig och berättar hur denna undersökning går till.
Först vill hon titta och känna på mina bröst.
Hon tittar och ser efter att tittat noga, denna inåtsjunkning som jag har beskrivit fanns på undersidan av bröstet.
Hon känner efter och känner naturligtvis denna knölen som finns, för inte hade den försvunnit, fast jag trodde efter mammografin att den apparaten klämt sönder den, det gjorde nåt så fruktansvärt ont, men icke där var den...
Jag vet att du kom hit får att få ett lugnande besked, ja tack, precis det! Men tyvärr...
Röntgenläkaren hade skrivit kommentaren: det ser inte bra ut, det som han hade sett på ultraljudet.
Hon berättar för mig att det jag ska förbereda mig för att det är nog mest troligt bröstcancer jag har...mentalt...
Men vi måste ta prov på tumören, för just idag heter denna knölen "bara" tumör.
I vilket fall ska det ju bort så jag kommer att få tid till operationen rätt snart...
Vad sa du, sa jag??
Jag blev alldeles svettig och tom...vad sa hon eg??
Jag tror att jag svimmar...
Sa hon att jag kanske har bröstcancer, eller sa hon att jag har bröstcancer, eller att det fortfarande kan vara nåt ofarligt??
Nu dör jag...det är bara att åka hem och säga hejdå till alla man känner och sen dör jag...
ÅNGERST!!
För cancer dör man ju av, det är väl så den skiten fungerar, eller??
Nu måste vi sälja allt man äger och göra nån "sista resa" utomlands och sen vill jag åka till Island(har aldrig varit där och vill åka dit också innan jag dör) och sen måste vi se till att barnen kommer att ha det bra, sen då jag inte finns...skit vad mycket tankar man kan få i sitt huvud på en kort tid...Just det men vi ska ju göra denna finnålsundersökning, och då finns det ändå chans att det inte är elakartad tumör...det kan ju fortfarande vara nåt annat...
Hon berättar hur undersökningen går till och säger att det kommer en sköterska med som ska hjälpa till.
Tur det, jag fick hålla henne i handen då kirurgen stack in den första nålen för att försöka få ut vätska från tumören. Nålsticket kändes knappt, MEN sen kom nåt som kändes...
Hon var tvungen att försöka att få ut nåt och min tumör var ju som en svamp i konsistensen, den svåraste formen av alla då man ska försöka få ut nåt...får jag veta...
Så tyvärr måste jag sticka en gång till för att försöka få ut mer, annars är det omöjligt att veta vad det är för nåt.
Ja, det är klart...
Jag ligger stilla som man måste, och vet vad som komma skall...
Nu gråter jag...det gör ännu ondare denna gång, hon är tvungen att försöka att få med nåt, så hon måste "gräva" med nålen, det kändes...och ändå har man ju fött 2 barn och tycker att det kändes...
Men denna vet jag sjutton om inte detta var värre...jag gråter och det är helt ok, säger båda, skönt...
Man vill ju vara "duktig" och göra som man ska och göra rätt för sig och inte gråta i onödan...
Duktiga jag...eller vad är duktigt eg?? Och varför ska jag försöka att vara duktig och vad är det??
Ok, jag överlevde denna undersökning också, skönt att det var över...
Sköterskan går iväg med det som kom ut ur min tumör, jag ligger kvar en stund, det gör ont...igen...
Jag gillar inte ha ont...:(
Vi pratat lite om hur det går till nu då med testresultat och så.
Och om det visar sig vara bröstcancer så ska man ju inte ta några stora beslut nu direkt och de allra flesta blir ju friska och blir av med cancern för resten av sina liv...
Kirurgen säger att det kommer in en bröstsköterska till mig snart som kommer att bli min kontaktperson då det gäller bröstmottagning. Jag hänger knappt med på allt...det går fort nu...
In kommer en go och trevlig sköterska som berättar om lite allt möjligt, men jag kommer inte ihåg nåt av det...det enda jag kommer ihåg är denna tomhet och dödsångerst som jag nu fått...
Jag får med mig hennes kort med telefon nummer, om jag har frågor och vill ringa så är det bara att ringa.
Varför det då, jag har inga frågor, jag behöver väl inte nån hjälp av nån annan?? Har inte behövt och kommer inte att behöva så det är så...lägger kortet i väskan...
Det kommer att visa sig sen att det var tur att jag la in kortet i väskan...det blev några telefonsamtal senare...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit<3
Mammografi undersökning, du blir jag av med oron, eller??
Ok, då är det dags att åka till mammografi den 22/4...yes, nu blir jag av med denna oro och obehag som jag går med dag in och dag ut...
Tar bilen och åker iväg rätt så glad, för inte kan det vara nåt konstigt med detta, som jag sa, jag var ju "nyss" på denna undersökning:)
Går inne i sjukhusets korridorer och funderar på vad alla gör där? Vissa är säkert på besök, vissa jobbar, vissa r nog patienter, det syns inte alltid utanpå vem är vem/vad??
Hittar till rätt ställe...Får vänta en stund i ett relativt trevligt väntrum, fast det är ju aldrig roligt att sitta och vänta...
Sköterskan kommer och ber mig att följa med henne...
Inga konstigheter, sköterskan tar många bilder på båda brösten, klämmer det högra bröstet mer och mer inåt mellan plåtarna och försöker att få med nåt på bild, för jag har visat henne var klumpen/knölen finns...
Nej, hon får inte med nåt på bild fast hon också känt att jag har en knöl där...
Vi provar och ta en ännu närmare bild, hon klämmer in mitt bröst så det gör riktigt ont, jag tror att jag blir av med bröstet på platsen...och det känns ännu mer på knölen, det gör nu riktigt ont på den...jag befrias från röntgenapparaten och sätter mig på en stol och gråter faktiskt, det gjorde jätte ont. Det känns som att knölen kommer att spricka när som helst, det gör riktigt ont en bra stund efteråt, och jag gnäller inte i onödan i vanliga fall...man är ju en finne med sisu, inte gråter vi...
Sköterskan ber om ursäkt om att hon var tvungen att plåga mig så...snällt!
Jag får vänta lite medans en röntgenläkare tittar på bilderna...sitter kvar på stolen i rummet...
Sköterskan kommer in och ber mig att följa med till ultraljud undersökningen istället eftersom det inte syns några konstigheter på röntgenbilderna, vi går in i ett annat rum...
Där inne ser doktorn att det finns "något" där i bröstet som oavsett vilket ska tas bort!!
Vad innebär det???
Vad är det för något??
Det kan han inte svara på, man måste undersöka detta ännu mer på andra sett...
Du får en remiss till bröstundersökning på Bröstmottagning...
Ok...det tog inte slut här...oron...
April, april????
1/4-09 april, april...
Är hos distriktsläkaren och berättar hur jag mår/har mått de senaste åren, har alltså sökt flera gånger under flera år för olika besvär i form av otroligt påtaglig trötthet, ont i lederna, ont i kroppen, koncentrations svårigheter mm.
Diagnosen har alltid varit: du har för mycket att göra, utmattning, du är för ung för att ha sådana krämpor...
några enkla blodprover senare har jag alltid varit "friskförklarad".
Berättar om det senaste fyndet,knölen...doktorn tittar på bröstet, känner på knölen och säger att jag ska få remiss till mammografin och sen kan vi ta lite mer blodprover om jag vill.
Ja tack, jag vill göra en liten hälsoundersökning/kontroll. Det har jag inte gjort någon gång...
Och jag tänker, ok, mammografi, inga problem...var ju där senast i höstas, då var det inget, så det kan ju inte ha kommit sen dess, på typ 6-7 månader, eller??
Bokar en tid till 7/4 för hälsokontroll och blodproverna.
Får resultat om provsvar/undersökning efter 10 dagar, resultatet visar normala förhållanden.
DÅ SÅ, då är det inga konstigheter, tillbaka till det gamla vanliga.
Och som alla år tidigare, jag är ju frisk. YES!!
Kör på som vanligt bara!!!
Men varför är jag ändå orolig???
All tid då jag inte jobbar, gör något annat/tänker på nåt annat går åt att känna efter, är den kvar??
Ja, fortfarande kvar, lika besviken varje gång blir jag!
Men snart får jag tid till mammografi undersökningen och då får jag bekräftat att det inte är något farligt/allvarligt i alla fall, bara en vätskefylld körtel eller nåt, eller hur???
Jag;)
Jag heter Maarit, är idag 44 år, är från Helsingforg i finland, men har bott i sverige sen 1989.
Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, oftast med eget, redan som tonåring jobbade jag hos mina föräldrar och jag skulle en dag över familjeföretaget i Helsingfors, men så blev det inte...vi jobbar fortfarande väldigt hårt och mycket för att få ihop det hela med livet...ibland kanske för hårt...
För vad är meningen med livet??
Jag älskar min fina familj, mina fantastiska 2 barn som jag älskar mest av allt i hela världen<3 och min man Roger, hästarna och vår gård.
Gillar natur, hästar(hjärtat klappar särskilt för islandshästar<3) och vara med familjen.
Jag har varit vegetarian sen jag var typ 12 år, har alltid varit rätt fysiskt aktiv, försöker att vara snäll mot kroppen och motionera och vara ute mycket, men sjuk kan man tydligen bli oavsett att man tycker att man har varit "hälsosam"...
Jag/vi har som sagt jobbat hårt och inte fått nåt på silverfar, vi har fått kämpa för det vi velat ha/göra och kanske tom jobbat lite för mycket också...vilket också har gjort att vi oftast fått som vi velat.
Jag är mitt i en ganska jobbig period med min sjukdom, tänker ibland på döden, meningen med livet, vad har jag gjort för att få denna sjukdom, har jag varit dum mot någon, gjort något dumt...??
Har jag varit bra mamma?
Har jag gjort allt jag kunnat för att de ska må bra, ha en bra start i sina förhoppningsvis långa liv?
Vi bor på landet, 2 mil utanför staden och bara det kan ju vara en liten begränsnins för de??
Samtidigt så är det en helt fantastiskt bra omgivning att växa upp i tycker jag, kanske inte alla tycker...
Det är inte lika smidigt för de att ta del av olika aktiviteter om man jämför med de som bor i samhället/stan,
eller bara gå/cykla till en kompis...
Vad är rätt och vad är fel???
Jag försöker att njuta av livet men varför är det så svårt att göra det, jag har dåligt samvete för nåt ofta...
Tänker på min släkt och kompisar i finland som jag inte träffar, mina fina och snälla föräldrar som kommer och besöker oss 1-2 gånger per år. Det är alltid lika roligt:)
Funderar på "stora frågor"...ska man sälja allt man har "byggt upp" och försöka att njuta av livet mer med familjen?
Vi reser inte någonstans pga att vi har gården och inte har några släktingar eller så som kan bara hoppa in och hjälpa oss om vi skulle resa bort.
Är det så här det ska vara?
Är det värt allt slit?
Jag vet faktiskt inte...jag vet inte om det är sjukdomen som satt lite broms nu på vägen som gör att man har börjat att tänka på ett lite annat sätt om det mesta...innan har man bara jobbat på, man har varit ett riktigt snabbt snurrande ekkorrehjul, inte har haft tid att tänka efter, alltid nåt man måste göra...
Kanske finns en mening med detta som har hänt????
I vilket fall så försöker jag att se något positivt i framtiden och tror och hoppas att jag kommer att bli frisk en dag:)
Ja, det blev i alla fall en annorluna peroiod i mitt liv pga sjukdomen, men vi kämpar på!!
Ha det bäst och ta han om er!
Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, oftast med eget, redan som tonåring jobbade jag hos mina föräldrar och jag skulle en dag över familjeföretaget i Helsingfors, men så blev det inte...vi jobbar fortfarande väldigt hårt och mycket för att få ihop det hela med livet...ibland kanske för hårt...
För vad är meningen med livet??
Jag älskar min fina familj, mina fantastiska 2 barn som jag älskar mest av allt i hela världen<3 och min man Roger, hästarna och vår gård.
Gillar natur, hästar(hjärtat klappar särskilt för islandshästar<3) och vara med familjen.
Jag har varit vegetarian sen jag var typ 12 år, har alltid varit rätt fysiskt aktiv, försöker att vara snäll mot kroppen och motionera och vara ute mycket, men sjuk kan man tydligen bli oavsett att man tycker att man har varit "hälsosam"...
Jag/vi har som sagt jobbat hårt och inte fått nåt på silverfar, vi har fått kämpa för det vi velat ha/göra och kanske tom jobbat lite för mycket också...vilket också har gjort att vi oftast fått som vi velat.
Jag är mitt i en ganska jobbig period med min sjukdom, tänker ibland på döden, meningen med livet, vad har jag gjort för att få denna sjukdom, har jag varit dum mot någon, gjort något dumt...??
Har jag varit bra mamma?
Har jag gjort allt jag kunnat för att de ska må bra, ha en bra start i sina förhoppningsvis långa liv?
Vi bor på landet, 2 mil utanför staden och bara det kan ju vara en liten begränsnins för de??
Samtidigt så är det en helt fantastiskt bra omgivning att växa upp i tycker jag, kanske inte alla tycker...
Det är inte lika smidigt för de att ta del av olika aktiviteter om man jämför med de som bor i samhället/stan,
eller bara gå/cykla till en kompis...
Vad är rätt och vad är fel???
Jag försöker att njuta av livet men varför är det så svårt att göra det, jag har dåligt samvete för nåt ofta...
Tänker på min släkt och kompisar i finland som jag inte träffar, mina fina och snälla föräldrar som kommer och besöker oss 1-2 gånger per år. Det är alltid lika roligt:)
Funderar på "stora frågor"...ska man sälja allt man har "byggt upp" och försöka att njuta av livet mer med familjen?
Vi reser inte någonstans pga att vi har gården och inte har några släktingar eller så som kan bara hoppa in och hjälpa oss om vi skulle resa bort.
Är det så här det ska vara?
Är det värt allt slit?
Jag vet faktiskt inte...jag vet inte om det är sjukdomen som satt lite broms nu på vägen som gör att man har börjat att tänka på ett lite annat sätt om det mesta...innan har man bara jobbat på, man har varit ett riktigt snabbt snurrande ekkorrehjul, inte har haft tid att tänka efter, alltid nåt man måste göra...
Kanske finns en mening med detta som har hänt????
I vilket fall så försöker jag att se något positivt i framtiden och tror och hoppas att jag kommer att bli frisk en dag:)
Ja, det blev i alla fall en annorluna peroiod i mitt liv pga sjukdomen, men vi kämpar på!!
Ha det bäst och ta han om er!
