11/11-09, nr 9/12, Mr av hjärnan...
Klockan 7.30...Nu måste vi åka...
Barnen i bilen och iväg mot första stoppet, sonens skola...
Andra stoppet, dotterns skola...
Sen mot Jönköping...måste dit så fort som möjligt för att jag ska få ihop dagen med tiderna.
Väl framme så hittar jag parkeringsplats utanför dörren, vilken tur:)
In och anmäla sig, upp till nästa våning, till dagvårds avdelning, andas ut...
De har mina mediciner redan, så det är bara att köra igång...
Idag fick jag sitta i "min" stol...föredrar stolen...
Vy från stolen på väggen, trevligt...
Jag våndas lite över kommande röntgen och att det står att jag ska få in sprutat i kroppen kontrastvätska,de kan
väl använda sig av picclinen till detta????
Så här ser min arm med piccline ut, handen är på vänster hörn i bilden och axeln kommer sen i höger hörn...det går alltså en liten slang(den blåa närmast huden i stort sett mitten av bilden)in i armen och upp i hjärtat där dessa mediciner matas in med hjälp av en cytostatika pump...först tyckte jag att det var läskigt att se på denna, men nu har jag börjat att vänja mig...människan är ju ett anpassningsbart djur:)
Sköterskan ringer dit och kollar...nja, de är inte glada åt det, de kan inte det där med piccline, de måste sätta dit en katet...kul...
De olika medicinerna från påsarna droppar smidigt in i min kropp och kl 12 är jag färdig...nu är den 9:de av dessa 12 "avverkade":)
Picclinien läggs om och jag säger hejdå och ses nästa vecka...
Åker till Höglandssjukhuset och på Mr(=Magnetkameraröntgen)och kommer fram rätt precis kl 13 på parkeringen, också denna gången har jag tur, det är precis en som ska iväg...jag får en plats utanför ingången...skönt, annars är det svårt att komma i tid om man inte kan parkera nånstans...kommer fram till Radiologiska och får gå in i en typ"provhytt" där jag ska strippa(inte för nån annan)jag ska alltså ta av mig kläderna, inte strippa så...va krånglig jag är, jag kan bara skriva ta av mig kläderna, men nej då...
Efter att jag "strippat" så jag tar på mig en fin ljusblå sjukhus rock;)...måste kissa, blev så nervös så kissblåsan trycker på...
Toan är där och när du är färdig så kommer du in till mig...egentligen vill jag bara springa därifrån,men, men...
Yes, jag går in i rummet och får en liten demonstation om hur detta nu går till...lägger mig på denna plastsäng som sen åker in i röntgen maskinen...lite läskigt...nu sätter vi in kateten på utsidan av handen...det gör faktiskt inte ont, säkert pga att jag fick bedövningssalva i Jönköping precis innan jag åkte därifrån, det var den alltid snälla och trevliga sköterskan G som kom med denna ide, och det var en bra ide!!! Så själva sticket känns INTE alls...jag som hatar sprutor...då var nästan det värsta över??
Det känns ännu läskigare då hon lägger nån sorts galler över huvudet som sitter fast i britsen(sängen)...jag ska nog blunda hela tiden och försöka att tänkta på nåt annat, andas lugnt och tänkta på...att jag rider på en lång raksträcka i full tölt med min älskade häst:) Det kan bara gå bra då...
Jag har också fåttpå mig ett par hörlurar med radion på, men med väldigt lågt ljud på, så jag hör inte radion...sköterskan säger att jag måste ligga stilla och hon kommer att kunna prata med mig mellan bildtagningarna, jag har fått en larmknapp som jag håller i hårt märker jag, den ska jag trycka på om jag känner att jag behöver det...hoppas inte...
Jag åker in och får veta att den första bilden tar 3 minuter och låter en del...en del... jag håller på att kissa på mig då det sätter igång, det låter INTE lite...jag får lite panik och börjar räkna sekunder, försöker att avleda mina tankar från det som skrämde mig, jag räknar, räknar...och vips så har de 3 minuterna gått...hör en röst säga att nu kommer nästa bild tas och det tar 5 minuter, jag börjar att räkna till att börja med, men vad tråkigt, tänker jag, måste tänka på nåt roligt, nu tänker jag på min häst och att jag rider...det funkar, märker att min andning börjar sakta men säkert att bli lugnare och jag känner mig inte så obekväm längre...jag tänker på att andas lugnt och med magen så att jag inte håller andan i bröstet och blir ännu mer orolig...det var inte så farligt detta:)
På detta sett "jobbar" jag igenom denna undersökning som tog 30 minuter och i efterhand tänkt så var det ju inte nåt att vara så orolig för som jag varit:)
OCH NU ÄR DET GJORT!!!
Svar får jag inom 2 veckor...2 långa veckor...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Ångest och oro inför imorgon och för livet i stort...
Jag är jätte orolig inför imorgon, kan inte släppa detta...
Inte blev det bättre igår efter att jag fick kontakt med en kompis från barndom/ungdom på Facebook...
I och för sig var det riktigt trevligt naturligtvis att komma i kontakt med henne i Finland, för det var länge sen vi sågs, det var när jag fyllde 40, år 2005,...
Hon frågade hur det var med mig och jag berättade om min sjukdom, vilken hon inte hade nån aning om...
Hon hade lite dåliga erfarenheter om just denna lömska sjukdom, kände 2 st som hade haft det...
Jag frågade i hopp om att de mår bra idag, om de mår bra, svaret var inte så skönt att höra...
De är borta båda två idag...cancern hade spridit sig i hjärnan och skelettet...
Och jag som ska på Magnetkameraröntgen för hjärnan imorgon kl 13.15!!!!!!!!!!!!!
Ångest och oro...mina kompisar;)
De kommer jag att ha med mig på resan, så länge jag lever tror jag...
Jag bara kände att jag måste skriva ner detta också, sov så dåligt och mår inte så bra just idag...har en sten på bröstet så att säga, tungt att andas och svårt att slappna av...
Men det är ju bara en grej som ska göras, detta imorgon, sen får jag väl lugnande besked ang den biten:)
Kärlek till allihopa!
Kramar från Maarit
Åter till 26/5-09...
Det är fortfarande tisdag den 26/5-09 och jag har gjort massor...
Ätit frukost tillsammans med familjen, denna gången inklusive mina egna föräldrar
Sagt hejdå till mina föräldrar
Skjutsat barnen iväg till skolan
Åkt med maken till sjukhuset
Fått medicinen, stödstrumpor, information om mycket som jag inte idag kommer ihåg
Fått prata med min kirurg om hur allt går till nu då
Fått ritat på bröstet hur just min operation med bröstbevarande operation ska gå till
Fått känna på den asken som den radioaktiva sprutan kommer från Jönköping i, den är tung...heavy stuff;)
Fått radioaktivt ämne insprutat i bröstet
Fått en skjuts på sängen i sjukhuset, från slussen till operationen(mådde inte illa;) annars kan jag må illa då någon annan kör(bilen), men hade svårt att ligga nere, halvsatt...
Fått prata med trevliga sköterskor
Fått kanyl i vänster hand
Fått "somna"
Fått vakna;) igen
Kissat ner mig;(
Kommit upp på avdelningen och in i mitt egna rum med egen tv som jag får styra som jag vill:)
Fått prata med min kirurg om operationen och fått veta att allt gick enligt planen:=)
Fått blommor, besök av svärfar, min familj och mina föräldrar
Fått svimma;)
Fått vakna igen;)
Fått ligga kvar i sängen
Fått ha min kära familj hos mig en stund, det var så skönt att de kom, och sen var det faktiskt skönt när de gick, jag var SÅ trött, fick anstränga mig rejält då mina kära barn var där, alltså anstränga mig för att de inte skulle behöva se mig i värsta skicket...
Så det är fortfarande samma dag fast senare på eftermiddagen...
Jag ligger i sängen och in kommer två snälla sköterskor, hon som ryckte upp mig är inte med...tack för det...
Notis: såg henne i fredags då jag var på avdelningen i ett annat ärende, fick kalla kårar och var tvungen att vända mig bort...
Nu är det faktiskt dags att gå upp lite och gärna kissa, måste komma upp och röra på sig...jätte viktigt...
Då vill jag göra det själv tack, komma upp alltså. Ok, men vi är med och hjälper dig till toan sen då, ok...
Jag försöker att komma upp, fan också, det går ju inte...det gör för ont i hela höger sida...jag försöker att vrida mig åt olika håll, nej det går inte...till slut kommer jag på att om jag lägger täcket under fötterna och pressar fötterna mot fotändan på sängen så, tar tag i täcket ungefär vid låren och då behöver jag "bara" använda armmusklerna för att komma upp i sittande position...Jippii, jag kom på hur jag själv kan komma upp, och utan att det gjorde ont!!!!!
Jag vänder mig sakta men säkert och sitter kvar en stund på sängkanten...sköterskorna väntar tålmodigt på mig...
Efter en stund så känner jag mig så pass stark så då gör vi tillsammans en tur till toan, jag får hjälp på båda sidorna av sköterskorna och det går rätt bra att kissa på toan denna gången;) Jag kan knappt torka mig, det gör för ont då jag försöker att få handen bak och ner dit den ska med toapappret...det får va som det är...
Jag får hjälp tillbaka till sängen...tack snälla sköterskorna, tack för att ni finns, ni som orkade vänta in mig, för jag vill verkligen helst klara mig själv, kan jag inte så ber jag om hjälp...
Då är det dags att mäta med ultraljud så jag har kunnat att tömma blåsan, och ja, det ser ok ut...skönt...
Nu får jag vila igen...
Nu kommer sköterskan som jag har fått lite kalla kårar för in...vad ska hända nu då??? Svettigt blev det för mig igen...
Denna gången undrar hon om jag vill ha en smörgås eller nåt annat eftersom jag inte år tidigare nån mat (jag kunde inte ju, just denna sköterska var till slut och hämtade bort min matbricka, eftersom jag inte hade ätit nåt och maten fick man ju inte ha i rummet hur länge som helst minsann, det var en begränsad tid för det, men jag kunde ju inte komma upp just då...)
Phuuuu, ja, tack, jag tar gärna en smörgås och kaffe om det är ok?? Visst, kommer snart, säger hon...
Nu känns hon inte riktigt lika skrämmande längre, men jag vill INTE att hon ska behöva hjälpa mig upp eller gå på toan eller nåt, tack...
Jag får till slut mina smörgåsar och kaffe...Oj, oj, mums vad gott...jag var nog hungrig...
Jag får be om att få flera smörgåsar, och jag får flera, jag äter 6 stycken...
Efter detta så ligger jag kvar och vilar, med jämna mellanrum så får jag smärtstillande så att inte smärtan skall hinna bli för stark, det är bra och behövligt tror jag, i vanliga fall ska det ju mycket till innan jag ens tar Alvedon, men nu så känns det ganska ok att ta alla piller sköterskorna kommer med...
Tiden går och kaffet börjar göra sitt...jag måste kissa, men denna gången gör jag det själv!!
Jag gör likadant som tidigare, tar täcket med tårna, lägger täcket under fötterna, glider ner lite i sängen så jag får ett stadigt stöd med fötterna mot fotändan på sängen, och börjar att jobba med armarna, sakta men säkert så kommer jag upp och det gör faktiskt inte ont denna gången heller, jag sitter kvar en stund innan jag vrider mig och lägger ner fötterna mot golvet...sitter kvar där och...??? vad händer???
Jag vaknar på golvet...har fruktansvärt ont i huvudet, jag ligger och håller mig på knäna och armbågarna, jag fattar inte hur jag har hamnat där eller att jag har faktiskt hamnat i rätt ok läge med kroppen känns det som...
Jag har slagit i huvudet i ett hörn på väggen, känner ett litet jack på huvudet, men inget blod...
Jag ligger kvar och kan faktiskt inte komma upp...fy, vad hemskt, jag är helt hjälplös...vad ska jag göra???
Försöker att ropa på hjälp, ingen hör mig...kryper till den röda larmknappen och trycker på den...
In kommer två sköterskor, jag berättar vad som hänt och de hjälper mig upp igen försiktigt...
Jag sätter mig på sängkanten och ska sitta där och inte svimma...Jag får lov att lova att INTE försöka gå upp själv/ensam riktigt ännu...om det är nåt så vill sköterskorna vara med i alla fall så vi slipper förhoppningsvis dessa svimningsattacker...ok, det går jag med på, så kul var det ju inte att svimma, igen...
Sitter kvar där tills allt känns ok igen, då gör vi tillsammans in på toan, men de får snällt vänta utanför medans jag kissar, detta gick ju bra...jag får stöttning tillbaka till sängen...uuuh, vilka grejor...
Nästa gång då jag behöver gå upp eller vill gå upp måste jag FÖRST ringa på larmknappen så jag får någon in i rummet som kan ha koll på mig;) Det kör vi på...
Vilar igen...och jag får rätt ofta besök av sköterskorna i rummet, undrar varför...;)
Känner mig piggare senare på kvällen och vill/måste komma upp, har tänkt på hur skrämd jag blev av att höra att man kan ju få blodpropp om man bara ligger för mycket...,måste upp...ringer på klockan, får assistans, sköterskan tittar på då jag ska upp...hon hämtar en rullator liknande redskap med hjul som jag kan stötta mig mot, den var ju riktigt bra, nu kan jag cruisa i korridoren...hon följer med...undrar varför...tror de att jag svimmar hela tiden eller tror de kanske att jag ska sticka?? Nja, kanske inget av det, men vi går tillsammans och pratar lite...rätt trevligt...det är väldigt lugnt, det är ju sent på kvällen...
Vi går från ena änden till den andra och tillbaks och jag blir trött av det...var har konditionen tagit vägen...??
Dags att gå in i rummet och vila igen...det gör vi...vad skönt det är att lägga sig...och titta på tv...och somna till slut efter en dag med en massa "aktiviteter".
Tänkt så mycket det kan hända på en enda dag, tisdagen den 26/5-09 kommer jag ALDRIG att glömma!!!
Ha det bäst och ta han om er!
Kramar från Maarit
Majonnäsburken och två koppar kaffe:)
.
Hej från mig!!
> Tänkvärt:
> När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
>
> En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
>
> Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
>
> Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
>
> Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
>
> Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
>
> Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
>
> Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
>
> Sanden representerar allt annat - småsakerna.
>
> Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
>
> Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
>
> Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
>
> Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
>
> Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
>
> En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
>
> Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
>
> Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
>
> Betrakta denna berättelse och ta den till er!!
>
> En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
>
> Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
>
> Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
>
> Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
>
> Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
>
> Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
>
> Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
>
> Sanden representerar allt annat - småsakerna.
>
> Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
>
> Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
>
> Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
>
> Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
>
> Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
>
> En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
>
> Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
>
> Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
>
> Betrakta denna berättelse och ta den till er!!
Hos lymfterapeuten i torsdags:) det går framåt:)
Kom på då jag nyss hade skrivit om helgen, att jag har ju något positivt att berätta också...
Jag var hos lymfterapeuten i torsdags.
Går där nu en gång i veckan för att försöka att bli av med denna lymfvätska som fortfarande kommer och går.
Det har hänt en hel del där sen jag började gå på de behandlingarna, vätskan har minskat.
Så det går framåt med den biten! Positivt!!!
Det är stor skillnad från nu till den första gången som jag gick dit. Ska bli spännande att se då vi mäter nästa gång hur mycket det har lagt sig. Men jag ser ju det själv att det har minskat mycket, nu ligger inte ärren efter operationen i en svacka som de gjorde innan, jag kunde inte ens rengöra de tidigare pga att jag inte kom åt de.
Men nu så börjar de "komma upp till ytan", så snart ser det riktigt bra ut:)
Så det ger ju resultat med denna behandling! KUL!
Och så är det ju lite skönt också, som jag sa tidigare någon gång, så är det ju lite som att få massage:)
Och det är ju ingen som mår dåligt av det:)
Eller möjligen om man är känslig för beröring på huden, men inte annars, tror jag:)
Vilket steg är man på??
På väg upp eller ner?
Vad finns bakom kullen?
Ta hand om er!
Tänk positivt!
Försök att hitta nåt att glädjas åt varje dag!
Kramar från Maarit
Måndag...:( & :)
Idag är jag både glad och lite ledsen...
Idag är det måndag, igen...jag har haft ont i huvudet hela helgen, på ett jobbigt sett...
Det känns som att det inte riktigt är som det ska och det känns lite också som då jag började att tappa hår efter att jag hade börjat med den första kuren med Cytostatika...jag som var så glad i onsdags då jag var hos doktorn och fíck svar på min fråga ang om han trodde att jag fick behålla mitt hår som nu hade faktiskt börjat att växa igen, svaret var ja, han trodde det...men nu är jag osäker på det...jag tycker att det har blivit glesare på huvudet igen...att jag kan bli så ledsen på en sån sak, som egentligen är bara en helt klart löjlig sak att ens tänka på i sammanhanget...håret, hur viktigt kan det vara? Ganska viktigt om du frågar mig, mycket av ens personlighet "hänger ju på håret" så att säga. Jag känner inte igen mig då jag ser mig själv i spegeln, fortfarande...
Min man frågade mig för en tid sen om jag inte kan hitta nåt positivt med att inte ha hår??
Vad skulle det kunna vara?? Man ser ju sjuk ut utan hår, om jag inte känner efter och inte ser mig själv i spegeln så känner jag mig oftast inte så sjuk, men så fort som jag ser mig i spegeln, så vet jag inte vem det är som jag ser, det är någon annan som faktiskt inte ser ut "som man ska", någon som ser lite sjuk ut...
Jag kan försöka att tänka på hur jag svettas på nätterna och hur jobbigt det skulle vara med massa hår i nacken i och med det, så kan jag ju se en liten positiv sak med det, och jag behöver inte tvätta håret så ofta heller, det räcker med en gång i veckan, en till positiv sak, sen har jag då inga problem med att fixa frisyr;)...sen kommer jag inte på nåt mer...sen måste jag erkänna att jag känner mig inte kvinnlig, fin på nåt sett pga håret...så är det bara...men nu struntar vi i håret...
Jag ska på hjärnröntgen på onsdag...det är jag lite orolig för...
Jag har nämnt tidigare i samband med läkarbesök att jag har haft ont i huvudet, svårt att koncentrera mig och har lite balans problem då och då...pga dessa besvär så ska jag nu genomgå röntgen, det är naturligtvis bra...och dåligt...
Tänk om det är något där också???? Det vill man eg inte veta, så länge man inte vet så är det ju inget, eller?
Jag måste erkänna att jag är orolig inför denna röntgen...
Det kommer att bli en rätt jobbig onsdag för mig, först så tidigt som möjligt till Ryhov på behandling och sen ska jag vara tillbaka till hemstaden kl 13 på röntgen...jag hoppas att allt klaffar och mina mediciner kommer till avdelningen i tid så att jag kan hinna till röntgen sen...
Kanske kan jag sova under den undersökningen, jag blir ju trött efter behandlingen, kan vara en fördel att ha fått behandlingen precis innan;)
Enligt instruktioner ska man ju ligga helt stilla, hur det ska nu gå till, jag som har svårt för små utrymmen...
Uuuuuuhhh, jag ser INTE fram emot detta alls, mina kära vänner, ge mig krafft så jag klarar även denna undersökning...
Jag har varit lite nere i helgen, sov mycket igår, hade ont i huvudet och kroppen, ont i magen(typ blindtarmen)...tror att detta med denna kommande röntgen är det som gör mig lite nere...men det behöver inte vara nåt, det är naturligtvis så att de måste kolla upp detta då jag har påpekat dessa besvär...så upp med hakan:)
Idag ska jag åka och ta de blodproverna som behövs inför behandlingarna, som varje måndag, hoppas att blodvärdena fortfarande är bra så jag får min 9:e behandling nu på onsdag!!
Sen efter det är det bara 3 kvar!!!
Kom tänkta på att min dotter fick sitt körkort i fredags! En jätte positiv sak i allt annat skit...
Hon är jätte glad, hon körde direkt hem sen från stan i fredags, jag och sonen fick åka med, jätte roligt!!
Och sså roligt för henne att kunna ta bilen själv och åka då hon behöver och vill.
Och det gjorde hon i helgen, hon skjutsade kompisar i lördags kväll (sonen tvättade bilen åt henne i lördags, så slapp hon åka med en smutsig bil, snäll han är:)) och igår(söndag) var hon och åkte med en kompis en sväng.
Kul för henne!! Jag är jätte stolt mamma, hon är så duktig, min "Lilla" dotter! Älskar henne sååååå!!
Så fina de är, mina änglar!! Vilken tur att man har de!!!
Kärlek till er allihopa!
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Lära sig leva med cancer kurs igår 4/11-09
Igår på kursen lärde vi oss att använda andra sinnen då och om "Orden inte räcker till".
Hur vi kan göra istället?? För att kunna slappna av, "få ut saker ur" kroppen om man är ledsen, glad, arg etc
Man kan:
Måla, rita, lyssna på musik, gå en promenad och lyssna på tystnaden etc
Vi fick lära oss lite av vad Taktil massage går ut på, lugn beröring, inte massage i den meningen som man är van vid, utan lugn och skön beröring. Vi masserade varandras händer, (man kan massera hela kroppen med denna teknik och jag tycker att det låter så himla skönt!)
Nu räcker inte tiden till för så mycket tyvärr, så då blev det så att jag fick handmassage på ena handen och dottern fick massera. Men denna massageform kan man lätt göra själv hemma sen!! man ska skapa ett lugnt ställe, dämpad belysning, gärna levande ljus, fast jag kanske ska låta bli;) med tanke på förra veckans bärs med tända ljus...och lugn musik till. Vad skönt det var, och så behövligt! Så det sa vi ju allihopa att vi ska göra hemma, massera och få massage!
Jag kunde slappna av lite i alla fall, kände att detta kunde jag behöva att få i hela kroppen, tänkt vad skönt att få sådan massage på fötterna, jag älskar fotmassage:)
Det var en bra kurs!
8:e behandling, läkarbesök, lite strul med tiderna men en bra dag...
Idag har jag varit på Ryhov (igen), känns som det bara var för några dagar sedan jag var där...veckan har gått fort...tiden går så himla fort då man har roligt;)
Ja, i vilket fall så åkte jag i god tid för att det varnades för snö och jag tänkte då komma fram till varje pris, nu är det så pass nära slutspurten så att jag vill inte missa en enda gång eller behöva att skjuta upp nån av gångerna, för då blir ju behandlingsperioden längre...och det vill jag icke, tack!!
Jag kommer till Jönköping kl 9.45 och har en lägartid 10.40, bra då hinner jag att lämna in mina stövlar som jag har "gått sönder", alltså klackarna är alldeles för slitna...hoppas de kan rädda de...jag åker till A6, vet att det finns en klackbar där man kan få skorna "omklackade" på 1.5 timmar, fint...stället finns precis innanför ingången så jag behöver inte gå in så mycket längre och det är faktiskt mycket lugnt med folk märker jag så dags...undviker ju folkmassor naturligtvis pga att mitt immunförsvar inte är på topp pga behandlingarna...
Vilken tur, stövlarna har åkt med i bilen flera vändor både till Eksjö och Jönköping i hopp om att jag kan lämna in de nånstans någon gång och idag blev det av:) Bra! En bra grej gjort för dagen:)
Dags att åka in till sjukhuset, man vill ju ine komma för sent!
Kommer in och anmäler mig, får veta att "min läkare" som jag såg fram emot att träffa är sjuk!!!!
OCH inte bara det, doktorn som fått ta hennes patianter har sina egna samt nån annan doktorns som också är sjuk, så vänte tiden är ca en timma för min del...så läkaren kan ta emot mig 11.30.
Vad gör man i ett väntrum i en timme?
Inget, jag säger till tjejen i luckan att jag går upp till avdelningen, kanske finns det nån man känner igen där:)
Kommer tillbaka till 11.30.
Går upp och möter flera glada, trevliga sköterskor, berättar vad som har hänt "där nere" och jag säger att jag bara flyter på här nu då...känner inte igen nån, inga av "mina kollegor" verkar vara här idag:(
Får ett förslag om att titta på tv i dagrummet av sköterskan, bästa förslaget hittils, den nappar jag på!
Jag tar en kopp kaffe och tittar på tv...tråkiga program...går väl ändå...
Sköterskan kommer och frågar om det är ok att vi lägger om Picclinen nu och sen tar vi lite odlingar på 4 ställen för att kolla så man inte har fått multiresistenta bakterier i kroppen...detta görs en gång per år, ok, det gör vi, då har vi gjort det radan och "sparar" in det i slutendan med tiden, bra!
Jag får en "Topz" i munnen, en i näsan(kittlas), en i instickshålet för Picclinen och en i ett annat hål bak längre ner...helt smärtfritt, skönt:)
Nu är det dags att gå ner till doktorn. Jag kommer in 11.40 och vi går igenom lite vad som har hänt och mina biverkningar som jag har som vi fortfarande tror beror bara på behandlingen ingenting annat.
Jag försöker göra en luring, och försöker få honom att säga till mig att jag inte har nån cancer nånstans i kroppen nu längre, MEN han är inte dum:) Han säger att vi utgår ifrån att vi naturligtvis har fått bort allt och med dessa behandlingar och sen strålning får vi bort allt som kan finnas nånstans och lurpassa...
Så, jag försöker verkligen tänka så att jag inte har nån cancer kvar någonstans i kroppen, jag försöker verklingen OCH jag lyckas ofta, bara ibland hamnar jag i en svacka och då tror jag att den har spridit sig till något annat organ...ofta då det gör ont blir det så...
Trevlig läkare, han säger också att jag har nog snart träffat alla läkare som finns på onkologen, det stämmer nog, har inte fått samma läkare mer en två gånger...i det stora hela så kommer vi överens om att jag tål behandlingen bra och blodvärderna ser bra ut nu:)
Vi säger hejdå och jag går tillbaka till avdelningen...jag får börja min behandling alltså ca 12.30, denna gången får jag en säng tilldelat till mig som står i ett rum där sköterskan som tog proverna på mig tidigare sitter, alla sängar och stolar är upptagna...det går jätte bra för mig att göra så, jag säger till sköterskan att hon får slänga ut mig om det behövs, helt ok, jag är ju inte riktigt nån "sängpatient", sitter hellre upp...
Behandlingen startas och jag får mina sprutor med kortison osv, kom tänkta på att de senaste två gångerna så har jag fätt en obehaglig känsla i underlivet, sveda, i samband med kortison sprutan, tror jag, berättar detta och får ett svar som lugnar mig, det är flera som fått samma besvär, hon sprutar in medlet lugnt, sakta, jag känner ingenting!!! Får vetar att om man sprutar in kortison fort så kan man få sådana känningar/besvär...
Vad skönt, ett obehag mindre, så startar vi behandlingen:)
Allt går bra, jag är färdig till kl 15:) Plockar ihop mina pinaler som jag sprett ut på bordet och säger hejdå, ses nästa vecka, och åker...hämtar mina stövlar lite smidigt, 140,- och jag får "nya" stövlar. Fint!
Jag kommer hem till familjen kl 17, har varit tvungen att tanka bilen och köra lugnt pga att jag är trött efteråt och "måste" äta godis;) och liknande(salta pinnar mm) för att hålla mig vaken, märker att jag har svårt att hålla jämn hastighet, måste både gasa och bromsa då och då...koncentrationsförmågan är inte den bästa...
Men allt har funkat och jag kommer hem till slut...och det blev inte nån snö att tala om, det flög ner lite fina lätta snöflingor men inte mer...och nu ikväll är det inte vitt på marken:)
Skönt att mannen kunde ta en del av dagen ledig och hämta våra änglar från skolan!
Nu har jag avverkat 2/3 delar av denna kur:) Alltså "bara" 4 gånger=4 veckor kvar!! Glad:)
Jag hoppas att alla ni mina kära vänner också har haft en bra dag!
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Den 8:e påsen av cytostatika, den som är inuti en plastpåse...och koksaltslösning, de 2 övriga påsarna är redan nerplockade och alltså inmatade i min kropp...
Nedan, mina skor då jag ligger på sängen...det är så förbjudet att ha på sig skor då man ligger på en säng i min hjärna så jag har svårt att göra så tom på sjukhuset:)
p
Operationsdagen/eftermiddag och besök mm...
Tillbaka till 26/5-09, nu till lite senare eftermiddag...
Jag ligger och känner efter lite, hela höger sida är bortdomnad, känns som det inte finns nåt där...förutom att det gör ont på hela höger sida så är det så pass paketerad så att man inte känner så mycket...
Nu är jag inge helt hel längre, nu är en del av mig borta, är jag fortfarande jag??
Allt känns konstigt...hur ska detta gå??
Sköterskan kommer in med ett "paket", jag tar emot den men kan inte öppna den själv så hon hjälper mig.
Vilken fin blombukett med vackra blommor, på kortet kan jag läsa att den kommer från svärmor och svärfar som bor nere i skåne. Fina blommor, måste ringa och tacka sen!
Jag halvsover, hör en bekant röst i korridoren som frågar efter mig, svärfar, som just för tillfället jobbar i vår stad, kommer in med tidning och godis. Kul! Vi pratar om operationen och annat smått och gott.
Efter en stund så kommer mina föräldrar, mina fina barn och min man. Kul att se de!!
Jag försöker att vara så pigg som möjligt, vill ju inte visa mina kära barn att jag faktiskt har ont och inte riktigt mår så bra...de sätter sig på stolarna och sängen och jag berättar det jag vet om operationen. Alla är nöjda med att allt har gått bra!
Jag får veta att allt fungerar bra där hemma, alla sköter sig:)
Skönt att mamma och pappa är här och kan hjälpa till med allt där hemma!!
Vid det här laget har jag inte varit på toaletten sen jag kissade på uppvakningen...sköterskorna har varit och mätt kissblåsan och nu skulle det vara dags att gå på toan tycker de... alldeles strax, jag vill gå upp själv ur sängen och på toan, tack!
Jag har också fått in mat, men jag kommer faktiskt inte upp...det gör så ont då jag försöker så jag väljer att ligga kvar på rygg på min säng, det är ingen annan som märker att jag inte kommer upp för jag säger bara att jag inte är hungrig och att jag ligger gärna kvar...
Det går en stund och in kommer två sköterskor och den ena säger att nu måste du upp och röra på dig lite och gå på toaletten och äta också...jag hjälper dig, säger hon. JAG vill själv!!!
Nej nu måste du upp, jag hjälper dig, bara slappna av så går det bra...jag kommer upp i sittande position och jag bara känner hur allt svartnar och försvinner...jag svimmar...
Då jag vaknar upp så står det en sköterska och viftar över mig, fönstret är öppet, min dotter gråter, hon blev ju rätt så rädd, inte konstigt...sonen är utanför rummet med min man och mina föräldrar står vid sängen och ser något oroliga ut...
Jag får faktiskt ligga kvar och jag behöver inte gå upp just nu...
Allt lugnar ner sig sen, men denna händelse kommer jag så väl ihåg och då jag tänker på det så får jag rysningar...inte det roligaste minnet från den tiden...
Vi pratar en stund och mitt kära besök bestämmer sig för att det kanske är dags för mig att vila, jag håller på att somna...de åker hem...kommer igen imorgon:)
Bilden nedan är tagen av min mamma precis innan jag "försvann";)...på halsen ligger Åke, ormen som min son gjorde till mig, han är tuff, Åke, han har varit med om det ena och det andra;)
Slangarna som transporterar bort överflödig lymfvätska/sårvätska syns också på sängkanten...uuu...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Förändring...
När förändringens vind blåser
Gammalt kinesiskt ordspråk
bygger en del människor vindskydd
medan andra bygger väderkvarnar.
Gammalt kinesiskt ordspråkEn tung påminnelse...
Igår då jag tittade på den fina Rosa Bandet galan på tv 3 blev jag återigen påmind av denna lömska sjukdom som jag nu kämpar med...
Allt blev återigen SÅ VERKLIGT!!!
JAG har faktiskt en dödlig sjukdom, 7000 kvinnor/tjejer får diagnosen varje år, alltså ca 2 varje dag!!
Hörde en siffra om att 4 kvinnor dör dagligen just i bröstcancer:(
Jag är jätte glad för att det ordnas sådana galor för att uppmärksamma denna sjukdom som är så "vanlig" på så sett att den drabbar ju så många kvinnor, tjejer...Det har jag tänkt på tidigare år också, alltså inte bara nu då jag går med sjukdomen själv...OCH vem som helst kan ju få den, jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna få denna sjukdom, jag har då inte velat att få så mycket information om cancer överhuvudtaget tidigare i mitt liv, mest för att jag har varit rädd för sjukdomen, och tom ordet cancer...Trodde väl att om jag inte tänker så mycket på den så slipper jag den, och så har jag"gjort mitt", köpt Rosa Bandet varje år, sänkt pengar till cancerfonden osv...
MEN...här sitter jag idag med denna diagnos...och måste erkänna att jag idag inte är lika rädd eftersom under resans gång har jag lärt mig mer om sjukdomen och behandlingar och ser positivt in i framtiden, i alla fall de flesta dagarna. Idag är jag lite nere, tror att gårdagens gala väckte många smärtsamma minnen/tankar om denna tiden som gått sen jag fick diagnosen och tiden som kommer att komma...
Blev väldigt tagen av berättelsen som en pappa delade med sig, vars båda döttrar hade fått samma diagnos och tyvärr hade den yngre dotterna då bara 28 år förlorat sin kamp mot sjukdomen...Hemsk sjukdom är detta...
Det är jätte viktigt med alla bidrag för det görs ju stora framsteg på all cancerforskning och det kommer fram nya mediciner/behandlingar, jag tror att i framtiden så kan de behandla alla med ännu bättre resultat och kanske tom bota alla, det vore fantastiskt!!
Jag har haft en klump i bröstet sen igår, sov dåligt också, men nu känns det lite bättre...
Ta han om er!
Och välj att se det fina i det gråa <3
Kramar från Maarit
Behandlingsdag nr 7 av 12, 28/10-09 med Taxol och klippte mig:)
Då var det dags för att åka 10 mil igen till mina kompisar på Ryhov:)
Vi åt frukost med ett tänt ljus, mysigt:)
Åkte iväg 7.30.
Mannen och sonen skulle åka iväg lite senare, sonen skulle till en kompis och mannen till sitt jobb 11 mil hemifrån...barnen har ju som sagt höstlov denna vecka från skolan...
Jag åkte med dottern denna dagen, hon skulle övningsköra hem sen, skönt...jag blir väldigt trött efter behandlingen, det är en av de flera medicinerna som jag får som gör att jag blir trött...först blir man lite speedad av Betapred, sen blir man trött av nåt annat...
En gång var det tom lite läskigt att köra hem efteråt...tänkte på motorvägen hur skönt det var att "blunda lite"...
JAG BLUNDADE...och "vaknade upp" precis då jag körde VÄLDIGT nära vägkanten...det var läskigt...
Sen dess har jag haft med mig godis, läsk och hög musik på hemvägen också...det funkar:)
Vi närmas oss sjukhuset och jag får en hemsk känsla i kroppen, blir alldeles svettig...
Frågar dottern om hon släckte ljuset i köket? Nej, det gjorde jag inte!
Skit...inte jag heller. Ringer mannen och frågar samma fråga, nej jag har inte släckt nåt ljus heller...vad gör vi nu?? Vi kommer att komma hem till kolhögen!!!!
Han ringer till B, en god vän som bor 35 km hemifrån och undrar om han har numret till "skogshuggaren" som just nu röjer hos oss, ja...de försöker att få tag på mannen utan framgång, dålig mottagning...
B bestämmer sig för att åka hem till oss och kolla läget, jag pratar med min man och vi kommer överens om att han ringer mig så fort som B kommit till oss och vi har koll på läget...
Jag och dottern går in, anmäler mig, vi går upp till vårdavdelningen(dagvården ligger i samma korridor)
Jag möter den glada, leende Sköterskan L i korridoren, kul att se henne igen!
Hon frågar om jag vill ha stol eller säng?
Stol, tack och jag får direkt börja min behandling, jag fick stolen som jag gillar, en ställningsbar skön stol som är avsedd för dessa behandlingar. Jag sitter hellre än ligger...det var skönt att den var ledig, det var så pass tidigt så alla hade inte kommit än på sina behandlingar...för sen började det droppa på med flera patienter...tyvärr finns det inte alltid stolar eller sängar till alla, så någon gång har jag suttit på en vanlig, fast skön, stol som är avsedd för besökare, men det gick ju det med...den stolen kommer att användas idag också av en trevlig kvinna som jag träffat en gång tidigare...Min dotter sitter också på en sådan stol och läser körkortsteori...får ibland någon bra fråga som jag knappt kan svara på, undrar om jag har körkort;)
Tiden mellan då jag fick frågan i mitt huvud om någon släckte ljuset och tills jag sen äntligen pratade med min man var såååå lång. Då min man äntligen ringde hade det gått 2 timmar sen jag åkte hemifrån...jag hade hemska bilder i mitt huvud på ett övertänt hus...han berättade till min lättnad att det finns INGA tända ljus i huset, varken på köksbordet eller nån annanstans...äntligen kunde jag slappna av...OCH antingen så har jag släckt ljuset utan att notera det(hjärncellerna kanske också påverkas av dessa behandlingar;))eller så släckte min man det utan att tänkta på det då han plockade av bordet efter frukosten...eller så ha vi en skyddsängel som gjorde det:)
Det får vi aldrig veta hur/vem som släckte det, men släckt var det:)
Jag har två "bröstsystrar" i rummet, båda har genomgått bröstoperation och går nu på cytostatika(cellgifts)behandlingar...vi pratar och jämför om hur vi mått/mår, håret, illamåendet, tröttheten, allt möjligt som vi går igenom (det är lätt hänt att diskussioner hamnar där, inte konstigt för det som vi går igenom tar en jätte stor del av hjärnkapaciteten) pratar också om hur det är idag att ta körkort (dotterns sitter där med sina böcker från körskolan)och annat smått och gott...sköterskorna är lika trevliga och glada som vanligt, det är faktiskt trevligt att vara på denna dagvårdsavdelning, all kredit till alla sköterskor som jag har träffat i alla fall.
De gör ett KANONA jobb!! Fantastiska människor, tack för att ni finns!!
Denna förmiddagen går rätt smidigt sen jag fick lugnande besked ang ljuset...jag är färdig med min behandling, vi säger hejdå till allihopa och åker till MAX och äter...
Efter det har jag tid hos frissan, prova peruk nr 2...
Vi kommer till Carl M Lundh i Jönköping, (kan rekommendera till alla som behöver hjälp med peruk eller tupe av olika anledningar, de är trevliga och proffsiga och har hjälpt många med detta:))
E har 3 st som hon tycker att vi ska prova, jag har berättat för henne vid förra besöket vad jag önskar för sorts peruk nu då...jag tar av mig mössan och hon säger att håret har börjat att växa...?? Redan, skojar du?? Hon visar med spegel och pekar på olika ställen där det kommit hår, ca 1 cm långa på vissa ställen, lite längre någon annastans, lite stubb och sen några rätt långa(mitt gamla hår) som vi kommer överens om att klippa ner...SÅ JAG HAR KLIPPT MIG IDAG:) Och ja, hon har rätt, det har faktiskt börjat att växa i smyg...:) jag har då inte sett detta, de få gånger som jag tittat på skallen har jag tänkt på att det är hår som gått av och kommer att lossna ändå...men nej de sitter fast...jag kanske inte tappar mer hår nu då??? Jag har ögonfransarna och ögonbrynen kvar, något ljusare i färgen, men de är kvar...
Kanske får jag behålla de också???
Jag tror det, fast doktorn bara för en 8 dagar sen sa att jag kan komma att tappa ögonfransar, bryn och tom i värsta fall kan man tappa naglarna...uuuuhh...tänk den tanken...eller gör inte det...
Men det håret på kroppen som jag såg fram emot att tappa (håret på armarna och benen) är kvar, svarta långa strån...;) och de sitter bra fast...så vi får se vad som blir kvar och vad som inte blir kvar...
Jag bestämmer mig för en rätt kort frisyr(peruk), den ska bara sys in lite, så vi går till nästa stopp (Kristinas brud&fest) där dottern provar på olika balklänningar inför studenten nästa juni, vi tänkte att det kanske är bra att vara ute i god tid:) och det var det, hon hittade "sin klänning", en jätte fin en, jag ser verkligen fram emot att se henne gå på den röda mattan med sin stiliga kavaljer i juni!!!! OCH det är klart att jag får se det, eller hur??
Vad mycket vi har gjort idag!!!
Tillbaka till E på Carl M Lundh och provar peruken en sista gång, den passar perfekt. Vi säger hejdå och går iväg igen, nu till bilen med den tunga klänningen(väger väl 5-6kg) titta på bilden så förstår ni kanske, det är sååå mycket tyg, men ack så fint...jag är HELT SLUT...dottern kör och jag ska hålla mig vaken, det är ju trots allt jag som är eg föraren, fast hon kör så har jag ansvaret...
Jag håller mig vaken hela vägen hem och så fort vi kommer hem så lägger mig och vilar på soffan i köket, helt slut...
Efter idag är jag över halvägs med denna sista kuren, "bara" 5 gånger kvar...:)
Ha det bäst och kramar från Maarit
Bifogar bilder på skallen efter att jag klippte mig, ögonfransar/bryn, perukerna och klänningen(bilderna tagna idag 28/10). Ser att jag ser trött ut på bilderna,men det blir jag efter behandlingen som sagt, så trött....känner inte igen mig...
Skalleper efter klippningen Ögonfransar/bryn Peruk nr 2 Peruk nr 1 Balklänningen
Kunskap...:)
Kunskap leder till insikt.
Kunskapen om att cancer ofta går att bota,
att man kan leva med sin sjukdom på ett acceptabelt sätt,
och att cancersjukdomar inte ökar,
leder till insikter som gör
att man inte behöver vara lika rädd för cancer,
som man var innan man kunde något om sjukdomen!
Dagen bara försvann...
Kärlek till allihopa!
Idag har jag varit först och kollat synen hos optikern tidigt på morgonen, och hoppsan hoppsan, så behöver jag tydligen glasögon...
Armarna räcker knappt till längre då man ska läsa nåt, så det var väl väntat...och jag börjar att komma in i den åldern då man behöver oftast om inte annat så läsglasögon...sa optikern...är man gammal då??
Sen var det dags för sjukgymnasten, går till lymfsköterskan för att dränera lymfväska som fortfarande finns kvar i armen och bröstet. Den vätskan ska man försöka att bli av med innan det är dags för strålning, för då är det inte bra om bröstet, armen ändrar storlek...denna vätska samlas mer då jag använder armen, desto mer armen används desto mer vätska samlas det...denna dränering är inte så dramatiskt som det kanske låter, det görs manuellt med en form av massage, så det gör inte ont alls, tvärtom!
Mina fantastiskt snälla barn satt utanför och väntade i denna timmen som behandlingen tar (det är höstlov från skolan)...de är så snälla!!!
Efter detta så gick jag och tog blodproverna som jag tar varje måndag inför behandlingen.
Dottern var med och det togs blodprover där också, för att de ska hålla koll på levervärdena i samband med körtelfebern som hon nu fick. Levervärdena var förhöjda förra veckan, jag kan bara hoppas på att de redan kanske har stabiliserats.
Sen var det dags för McDonalds, det var belöningen för allihopa för att vi hade gjort alla dessa måsten...och en morot för att få med sonen på dagens övningar...
Så det har varit en heldag med "vård av kroppen" i någon form...åter hemma så var klockan redan sen eftermiddag, vart tog dagen vägen??
Dagen bara försvann, den gick jättefort...vart tog tiden vägen??? Hann jag göra något bra idag??
Ibland kan jag undra om jag har gjort något bra/nyttigt/snällt under dagen, har mina barn haft en bra dag?
Ibland kan jag få dåligt samvete om jag inte känner att jag gjort något bra...rätt ofta faktiskt...
Idag känner jag inte mycket av krämporna jag fick efter influensa sprutan, skönt...så de är nästan borta.
Skönt eftersom imorgon bitti ska jag vara på behandling igen, det känns som att jag alldeles nyss var där, dagarna bara rullar på, jätte fort!
Skönt tycker jag, för det innebär att jag snart blir av med picclinen i armen och behandlingarna och kan börja göra lite mer med kroppen fysiskt, träna lite förhoppningsvis...
Kroppen är inte alls som den har varit, känns som det är någon annans kropp, känner inte igen den, konstiga känningar, ont överallt, trött är den också...jag hoppas att jag får tillbaka min kropp sen...
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
En bra dag:)
Just nu mår jag faktiskt bra:)
Sitter vid tv:n med barnen och myser...
Jag fick min omdiskuterade influensa sprutan i tisdags, kände ingenting under det första dygnet, fick information om att ev biverkningarna kommer inom 2 dygn, trodde att jag klarade mig helt utan, var glad redan för det, men sen kom det...
Fick ont i hela muskeln i skinkan, kunde knappt sitta eller ligga, rida vågade jag inte ens tänka på...jag fick alltså sprutan i skinkan istället för armen för den opererade armen får jag inte bli vaccinerad någonsin i hela mitt liv och den andra armen har jag min piccline i, och vaccinet kan göra så att musklerna drar ihop sig och i det fallet är det inte så bra med piccline i armen...
Kände mig febrig, förskyld och hade ont i hela kroppen, inte skönt...fick också tankar på om jag kunde blivit smittad av dottern som nu har körtelfebern...men jag borde vara utanför riskgruppen, läste hur den smittad och att de flesta som får denna sjukdom är mellan 10-25 år, så där är det lugnt...
Vaknade idag lördag, 4 dygn efter sprutan och kände att jag fortfarande mår lika dåligt som igår och dagen innan, blev besviken och trodde inte att jag kunde vara med på den efterlängtade ridkursden som var idag, bestämnde ändå att åka fast jag inte mådde 100%, tänkte att jag kan känna efter på plats sen om jag kan rida... OCH vilken tur att jag åkte...jag fick jobba lite fysiskt för just idag hade min häst bestämt sig för att det skulle bli så...och kanske tränaren också...;)
OCH VILKEN BEFRIELSE jag kände efter att jag ridit mitt pass...jag var helt totalt avslappnad och mådde så bra!
Fick träffa likasinnade islandshäst frälsta och prata lite häst och annat...
Och sen dess har jag mått bättre:) Jag tackar...för att jag fick uppleva denna fantastiskt bra dagen!
Jag tror att hästarna hjälper mig att bli frisk!! Lagom fysisk aktivitet tror jag är positivt för tillfriskandet!
Tackar min häst, tränaren, alla tjejerna som var på kursen och min familj. Jag behövde detta så mycket<3
Ser fram emot nästa kurstillfälle som ett barn ser fram emot godis eller nån leksak eller så...
Jag har fortfarande ont i kroppen, men de flesta andra besvären är borta, jag är så glad, det var en bra dag idag!
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
Kloka ord...
Syftet med livet
kan ju inte vara att undvika cancer...
Jerry Einhorn
Dags att bli av med all oro, ångest, rädsla, OCH cancern??
Tillbaka till tisdagen 26/5-09...
Det förvånar mig faktiskt hur väl jag kommer ihåg alla känslor och allt som hände den dagen fast det idag är ju nästan 5 månader sen...
Går upp kl 6, har inte sovit mycket alls, så jag är trött fortfarande, men upp ska man ju, för barnen ska till skolan som vanligt och jag ska infinna mig på den kirurgiska vårdenheten klockan 8.00!!
Vi äter frukost tillsammans allihopa, mina föräldrar och min egna fina familj...
Roger är också hemma denna morgon, han ska följa med mig till sjukhuset, skönt, inte kul att åka dit ensam...
Klockan 7.30 tar jag min väska och kramar och säger hejdå till mina föräldrar, jag har skrivit upp en kom ihåg lapp till de med tiderna som de ska hämta barnen och skjutsa till skolan dagen efter osv, så jag inte behöver tänka på det sen. Roger kommer att vara borta till sent ikväll också, så det är så skönt att ha mina föräldrar på plats. Då funkar det som det ska hemma fast jag inte är hemma. Mormor ser till att barnen får i sig mat, dottern vet vad hon ska göra med hästarna osv. Allt ska ju funka fast jag inte är hemma...och det för det ju också!
Första stoppet är ju efter 10 km, sonen ska till sin skola, säger hejdå och att jag älskar honom och att vi ses sen senare under eftermiddagen då de ska komma och hälsa på, efter att jag har vaknat efter operationen.
Sen åker vi 10km till och lämnar av dottern till skolan, säger hejdå och att jag älskar henne också att vi ses ju sen senare under dagen.
Allt under kontroll! Nu är de där de ska, skönt!
Då åker vi till sjukhuset, nu börjar jag att bli lite nervös...jag vet ungefär hur allt ska gå till, men jag är inte den som gillar sjukhus och känner mig inte bekväm där...
Det är en sak som jag hoppas att det kan bli en ändring på efter alla dessa besök på sjukhus som jag har behövt att göra/kommer att behöva göra i fortsättningen.
Kanske att jag kan bli lite mindre obekväm då jag måste besöka sjukhus, kanske att jag kan känna mig trygg där i fortsättningen?? Det får tiden utvisa...
Vi kommer upp till slussen, där man ska vänta för att bli hämtat till operationen.
Jag får tilldelat en säng, på golvet ligger en kasse där jag ska lägga mina saker och kläder i, på sängen ligger en fin ljusblå sjukhus rock som jag ska byta om till, jag lägger in mina saker i papperskassen och lägger mig på sängen, men jag måste sätta mig upp, det var bättre, känner mig inte så "konstig" om jag sitter upp...känner mig sämre om jag ligger ner...sjuk...
Sköterskan kommer och mäter min fot/ben för att jag ska få rätt storlek på stödstrumporna som jag ska ha för att förhindra att man får blodpropp i benen, för man kommer att ligga en stund...
Jag får några piller, det tas blodprover, blodtryck, kirurgen kommer med sin spruta som jag ska få i bröstet, det är denna radioaktiva medlet i sprutan som ska visa kirurgen under operationens gång vilken lymfkörtel i armhålan är den första, alltså den som hon ska ta bort och som ska undersökas redan under operationen för att se om cancern spridit sig ditåt...hon ritar på bröstet hur hon ska operera och berättar en gång till hur allt går till och att vi träffas sen efter operationen under eftermiddagen en sväng, jag känner mig trygg med henne och litar fullt på henne...dags för sprutan, jag håller Roger i handen och kommer ihåg att han sa senare att han kände hur stark jag var då, alltså jag hade kramat hans hand så hårt, för jag var tvungen att ligga helt stilla för att kirurgen skulle kunna ge mig sprutan exakt på rätt ställe, denna sprutan känns mer än vanliga sprutor, det svider, nåt emormt i bröstet, jag kan tom känna den känslan nu då jag tänker på det...usch...
Kirurgen går och ska börja förbereda sig inför operationen, jag får vänta lite till i rummet, Roger och jag pratar lite om allt och inget, säger att vi ses ju sen senare då de kommer på besök...
Två sköterskor kommer in och säger att nu är det dags att rulla iväg mot operationen, lägg dig ner på sängen, vi säger hejdå till Roger och rullar iväg...till hissen, in i "väntrummet" utanför operationsavdelningen, jag funderar på vad som händer, kommer jag att vakna upp igen...nu rullas jag iväg in mot operationssalen, jag säger hejdå till en man som väntar på sin tur i "väntrummet", han säger hejdå tillbaka, nu är det dags då...
Väl inne i denna kala operationssal så får jag på mig en värmefilt, där under är det varmt och skönt...den manliga narkossköterskan frågar om min ålder, vikt och så för att ställa in rätt dos på sina apparater, i min nervositet försöker jag att skoja till det och säger att jag är 34 år, han säger att han trodde jag var 54, det var inte roligt:(
Jag pratar med sköterskorna och berättar att jag är faktiskt orolig...blir lite ledsen faktiskt och gråter lite...
en sköterska håller mig i handen och vi pratar lite om hästar, barn och så...hon vill lägga kanylen på ovansidan av handen, jag undrar om man inte kan göra det då man sover, nej det går ju inte...så ännu ett stick...jag hatar alla sprutor och stick!!!
Ok, överlever naturligtvis denna stick också, jag får på mig masken och ska börja att bli sömnig...jag tycker att det tar jätte lång tid innan det händer nåt, jag kommer ihåg att jag tittar på narkossköterskan som sitter bakom mig med undrande blick, ska inte jag sova eller???
Till slut somnar jag naturligtvis, och det kanske inte alls tog längre tid än det brukar, men det kändes som en låååång tid för mig i min hjärna...
Tidigt under eftermiddagen så vaknar jag upp lite smått på uppvakningsavdelningen...
Jag får frågan om jag har ont, ja, det kan man lugnt säga så fort som jag försöker att röra på mig...på en skala 1-10, hur ont??? 8!!! säger jag, då har du ju jätte ont, ja det har jag!! Jag får smärtstillande, skönt...
Efter en stund så ska jag ju kissa, för det ska man ju innan man får åka från uppvaket, sköterskan mäter med ultraljud om blåsan är fylld, och det är den. Det hämtas en "skål" som jag ska kissa i liggandes...hur ska det gå till???
Bara slappna av och kissa, säger de...ok, jag ska försöka, det var konstigt...känner jag att jag kan kissa, det gör inte ont heller, jag kissar...färdig! ropar jag, precis som ett barn. Man känner sig väldigt beroende av någon annan i det här läget, jag kommer ihåg att jag tänker då jag ligger där att jag ser INTE fram emot att bli gammal...sköterskan kommer och konstaterar att jag har kissat mycket mer än denna skålen rymmer i som jag hade under mig...usch vad tråkigt, jag har kissat i sängen!! Sorry! Nu blir det att byta både sängkläder och rocken på mig...vad jag ställer till med...
Det är lugnt säger de snälla sköterskorna och vänder på mig med vana grepp som en kåldolm i sängen, jag behöver inte anstränga mig och ska inte heller göra det, och vips så är det klart...de är duktiga...
Det mäts igen med ultraljud så att blåsan är tillräckligt tom, yes, grönt ljus och jag rullas vidare mot vårdavdelning...
Jag får ett helt EGET rum!!! Vilken lyx!! Med tv och toa/dusch i rummet...
Jag har ont, får smärtstillande och somnar, kirurgen kommer in efter en tid och jag är halvvaken, hon sätter sig på sängkanten och berättar om operationen...den hade gått bra!
Under tiden hon opererade så såg hon en 5 cm stor knöl under armhålan som hon avlägsnade tillsammans med 12 st lymfkörtlar och cancertumören som jag hade i haft i bröstet, alltså hon brydde sig inte om att skicka denna första, portvaktaren, lymfkörteln vidare för undersökning eftersom hon hade blivit lite orolig då hon såg denna knöl som jag hade i armhålan...jag har två slangar i armhålan som ska dränera lymfvätskan i en påse som hänger på sängkanten, usch, den såg inte mysig ut, jag som har svårt att se blod osv, vätskan som inte kroppen kan ta hand om nu då lymfkörtlarna är borta, den ska sköterskorna tömma med jämna mellanrum, jag hör allt men vet inte om jag kan ta till mig allt just då...det var en del...
Vi pratar en stund och jag kommer så väl ihåg att jag frågade henne, "nu har jag inte cancer någonstans längre, eller hur? DU fick ju bort allt som fanns??"
Jag får en kostig värme i det opererade bröstet tom nu då jag skriver detta...alla känslor kommer tillbaka, kanske dags att ta tag i de...
Jag fick bort allt som fanns som vi vet om. Sen kan man ju aldrig veta, får jag till svar, det kan finnas små cancer celler i det andra bröstet eller någon annanstans i kroppen...VAD SA HON????
Det var inte det svaret jag önskade, jag hade vaggat in mig in i någon slags falsk trygghet inför operationen, bara jag överlever den så är jag av med min cancer...
Nej, resan tar inte slut, oron, ångersten, rädslan är kvar i alla fall, cancern hoppas man ju ha blivit av med, men det vet ju ingen hur det är med det...
Kirurgen måste vidare, till nästa patient, jag är trött och somnar igen...
Fortsättning följer...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
före/efter
Tog en bild på huvudet som det ser ut idag...lite fjun har jag kvar, men man kan inte skryta med det...;)
Före och efter cellgiftbehandlingar...saknar mitt hår...:(
Lite löjligt i sammanhanget, men så är det...men jag ska bli frisk och få nytt friskt hår...och det kan tydligen bli lite annorlunda än man haft, kanske jag får värsta afrot...;)
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från skallis Maarit
Snyggt Rosa armband, 70 kronor till Rosa Bandet!!
Jag har letat efter smycken som stödjer Rosa Bandet och hittade ett fint Rosa armband som kostar 199.- och hela 70.- går till Rosa Bandet! SUPERBRA!!
Jag har precis beställt 2 st, ett till mig och ett till dottern, ser fram emot att få hem de och börja använda mitt!
Stöd kampen, köp ett rosa armband
| Stöd kampen mot bröstcancern. Köp ett rosa armband, hela 70kr går oavkortat till cancer- fondens rosa bandet-kampanj. Pris 199:- |
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Inför återbyggandet, efter förfallet;)
Kom tänka på...
I måndags efter besöket hos frissan så var jag på Stadium och skulle kolla på vinterkläder till sonen, 12 år, de brukar ha vinterkläder i den stilen som han har gillat, snowboard stilen, och det fanns ju lite att välja på, men det bästa är nog att han är med och väljer själv, tänkte jag, så jag köper inget idag...
En sak som påverkade detta beslut lite var ju att ögat flöt in i dam avdelningen och där såg jag något intressant...
På ett bord väl synligt!!! (BRA), ligger det träningskläder från Champion med fast broderade RosaBand!!
Dessa måste jag bara ha inför återbyggandet, efter förfallet av kroppen, alltså sen då jag kan återigen börja träna efter att jag är klar med mina behandlingar...så jag köpte toppen(finns också i svart/vitt), byxorna och väskan...
Så det blev inga vinterkläder till sonen, sen fick jag iofs lite ångerst och dåligt samvete på hemresan...MEN det är inte vinter ännu:)...Och jag fick sååå fina träningskläder till mig...det kan väl inte vara helt fel...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
