rosaresa

På måndag den 14:e så är jag så trött på morgonen...får upp barnen och iväg till skolan och sen måste jag vila...

Jag är trött och trött...jag blir inte piggare, så får det väl vara idag då:)

I fredags så började jag känna lite i halsen att nåt är på gång...

I lördags så började min blåsa på tungan att utvecklas, igen...jag är så trött på dessa blåsor som jag har fått till och från...jag kan knappt prata, tugga(är annars en stor konsument av tuggummi), äta, dricka knappt, borsta tänderna...man märker väldigt tydligt hur mycket man använder sin tunga då allt gör ont, det minsta lilla då jag behöver röra på tungan gör ont...jag har olika medel mot detta, vissa bedövar hela munnen så det är nästan otäckt...på söndag var den ännu värre...aj, aj...

Och på måndag så har jag en jätte stor, enligt mig i mina mått mätt:, den är ca 5 mm stor i diametern) blåsa på vänster sida av tungan precis i början på tungan som vanligt...så "ingenting är riktigt roligt"...jag får varje gång ont i halsen och örat också...

Senare mot kvällen kommer svärmor, kul!

Hon brukar komma varje år och baka lussebullar med barnen innan jul...Nu önskade jag att hon kommer just denna dagen för att jag ska på röntgen på  tisdag på eftermiddagen och kan ju inte lämna barnen ensamma...

Så på tisdag så åker jag mot Jönköping, Ryhov, igen...trodde ett tag att jag slipper sjukhus ända till efter trettonhelgen, men, men...

Det var inte trevligt väder att köra i, det snöade hela vägen och inte en enda plogbil i sikte...jag tog det lugnt, hade god tid på mig också...

Väl framme i det väntrummet som jag så väl känner igen vid det här laget så sitter det säkert 20 personer...alla är i alla fall över 60 år gissar jag, ibland känner jag mig helt malplacerat då jag kommer in och möter olika personers blickar och jag nickar lite lätt ibland och ibland säger jag hej, högt...lite olika, men i stort sett varje gång känns det som om att de undrar vad jag gör där...har inte du gått fel eller nåt...

Min tur att anmäla mig, jag går fram till den bekanta luckan, berättar vart jag ska och att jag är nån minut sen faktiskt pga väglaget, inga problem säger hon, jag vet att de väntar på dig en trappa ner på strålning, gå ner så ringer jag att du är på ingång...ok, tack snälla...

Jag går genom dörren ut i korridoren, öppnar dörren som jag öppnat så många gånger tidigare för att gå upp en trappa till dagvårdsavdelningen, men denna gången ska jag gå ner...hoppas att jag kanske har tid att gå upp till de trevliga tjejerna där uppe en sväng efteråt...kan ju säga hej och god jul! De gör ju så himla bra jobb där uppe allihopa, alltid trevliga och glada är de!!

Jag går ner och går in genom en glasdörr...där inne är det ännu flera människor än där uppe.

Ska alla dessa människor strålas undrar jag...inte en enda som ser sjuk ut, det ser ut som i ett väntrum hos tandläkaren eller nåt, har de cancerdiagnos allihopa???

Jag måste på toan, gör det och så fort jag kommer ut så väntar sköterskan på mig, dags att göra det jag kom hit för...jag är lite nervös fast jag vet att denna gången är det bara röntgen och det gör INTE ont!

Jag följer sköterskan längst med korridoren, ut till höger och in i rummet med en stor röntgen apparat...

Jag får information om vad vi ska göra idag, ta skiktröntgen så att läkaren kan bestämma dosen osv för min strålbehandling...Själva röntgen tar ca 3 minuter, ingenting då jag jämför med hjärnröntgen som jag gjorde tidigare som tog 30 minuter, efteråt så ritar sköterskorna kryss med en tuschpenna på min överkropp på flera ställen, sen sätter de tejp över dessa lila kryss...dessa ska helst sitta kvar tills vi börjar med strålning, alltså nästan en månad...jag ska vara lite försiktig så de inte försvinner, helst...jag ska inte bada, basta eller svettas eller duscha så att de lossnar, skulle de göra det så får jag själv rita upp de igen på samma ställe?? Hur ska jag veta var de satt i så fall...?? Och sen ska jag ringa till sjukhuset så de vet om det och kan reservera längre tid till nästa besök eftersom de då måste fixa dessa markeringar igen, så helst ska jag vara försiktig så de inte försvinner...men det är inte hela världen om de gör det, det går att ordna...

Alltid nåt...jag funderar lite på varför de var tvungna att sätta dessa kryss redan idag om de kan göra om det sen, om de skulle försvinna, ännu konstigare känns det att jag skulle kunna rita upp de själv, säkert skulle jag ha svårt att hitta exakt samma ställe där de satt innan...så jag måste säga att jag förstår inte riktigt detta...

I vilket fall så går allt smidigt och smärtfritt, det enda som gör ont  hela tiden är min kompis, blåsan...på tungan... och jag får med mig information om biverkningar vid strålning och tider för starten av behandlingen...Så bra då...då var jag färdig där inne, hejdå och ses sen...

I väntrummet så ser jag en bekant tjej som jag går fram till för att säga hej, det är hon som jag tyckte hade så snygg peruk så jag trodde inte att hon hade tappat sitt hår alls...den var så himla naturlig och fin, passade henne jättabra:)

Precis då är det hennes tur att få följa med samma sköterska och göra samma sak som jag precis gjorde, vi kanske träffas här i januari, god jul och hejdå så länge, säger vi...hon tittade lite konstigt på mig då jag pratade med henne för jag pratar llite konstigt, läspar också pga blåsan...det är som det är...

Jag går ut och till bilen...sätter mig i bilen och känner mig trött...men jag hade bestämt att nu då jag ändå är i Jönköping så ska jag uträtta några ärenden:)=julklappsinköp:)

Det gör jag..."måste" det...så jag kör till stan, så länge jag håller på och går runt (känns så himla skönt nu då jag inte är så orolig längre för att bli sjuk, så då vågar jag ge mig ut på ställen med mer folk) så känner jag mig pigg och som "ingenting", men senare då jag är färdig och ska åka hemåt så kommer tröttheten igen...sitter kvar en stund och vilar lite...efter en stund så startar jag bilen och börjar färden hem...

Då jag sen kommer hem så har farmor tagit hand om det mesta, hämtat barnen och sett till så de fått i sig mat...skönt!

På tisdag så får jag sova ut på morgonen, svärmor/farmor tar hand om morgon rutinerna och skjutsar barnen till skolan...så jag sover enda fram till kl 9!! Jag sover ibland rätt dåligt på nätterna, jag får sådana trevliga svettningar som vi kvinnor brukar få då vi kommer in i klimakteriet...det får jag nu pga cellgifterna...så det är svårt att sova då, bara svettas och rullar runt och går upp och går en sväng för att svalka ner mig osv...

Och nu de sista veckorna så har jag vaknat nästan varje morgon kl 5 eller 4.45 och sen har jag svårt att somna om pga att jag tänker på att jag kanske inte vaknar då klockan ringer kl 6...

Men idag får jag sova på morgonen då jag sover som bäst...så skönt!

Genomlider dagen utan att äta, dricker bara...svärmor hämtar barnen och fixar maten osv. Så skönt!!

Onsdag morgon får jag också ta det lugnt, vaknar då farmor väcker sonen, men går inte upp, ligger kvar i min säng och vilar...farmor skjutsar barnen igen, tack snälla farmor/svärmor!

Likaså så hämtar farmor åter barnen efter skolan och ser till att det finns mat...

Så här kan jag tänka mig att ha det varje dag;)

Hade vart rätt skönt att ha mina eller Rogers föräldrar i närheten, men nu är det som det är...

Jag får njuta av de få gångerna jag får hjälp av nån av de:)

Jag kanske kan uppskatta det ännu mer än de som kan få hjälp när som??

Det har snöat i flera omgångar under veckan så nu har vi snö och allt är så vit och fint, vackert!

Vintern är här:)

Ha det bäst!

Kramar