Oron som inte vill släppa...
Jag är en orolig själ...har alltid varit och kommer tyvärr alltid säkert att vara...
Är en "hönsmamma", vill veta var barnen är, vad de gör och med vem, att de kommit fram dit de skulle etc...
Nu det senaste 7-8 månaderna har jag fått en annan oro i mitt liv också, oron som jag inte trodde jag skulle behöva att ha "än" i alla fall...
Oro över livet, döden...de stora frågorna...
Jag har vacklat fram och tillbaka, hopp och förtvivlan, glädje och sorg, över allt och inget...
Vad vill jag göra med mitt liv??? Vad vill jag bli då jag blir stor;)???
Är det så här det är? Finns det nåt mer för mig??
Jag har en önskelista: (egolistan)
<3Att jag blir FRISK!
<3Friska/glada barn, man och mina föräldrar/svärföräldrar och alla jag känner
<3Galoppera med min älskade häst på en lång strand nån gång i livet
<3Åka till Island och se hur mina favoritdjur lever där, samt rida en långtur där
<3Solresa med familjen
<3Sen naturligtvis: fred på jorden och vaccin/behandling för alla sjukdomar och för alla
Denna ska jag skicka till tomten så får vi se vad som händer;)
-Jag har varit lite orolig över att jag inte har hört nåt från hjärnröntgen...
-Jag är orolig över att då behandlingarna snart är slut, vad har jag för garantier att jag inte har nån cancer i kroppen...det har jag inga...
-Jag skulle vilja att det fanns en kontroll efter avslutade behandlingar, röntgen??
-Jag har ont i halsen och örat, till och från, har haft detta redan innan jag fick min cancerdiagnos, är orolig över att det kanske är cancer i körtlarna i halsen??
-Jag känner en knöl i bröstet, alltså känner en känsla av knöl...ibland i den högra opererade och ibland i den vänstra, vågar fasen inte ens ta i mina bröst för att kolla om det faktiskt är nåt på riktigt, är livrädd!!
Oro, oro, oro...min följeslagare nu och för alltid??
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från mig!
Kloka ord...om traditioner...
Värna om
traditioner -
men låt dig inte
tyngas av dem!
Ta hand om er!
Kramar från mig!
Välkommen till onkologmottagningen på bröllopsdagen!!
Efter att febern till slut gav med sig och infektionen var i stort sett borta...
En gång i veckan omläggning av bandage mm.
Midsommarafton, 19/6, får jag ett brev/kallelse från Länssjukhuset Ryhov/Onkologkliniken...jag ska vara där 23/6-09 kl 13.40! Denna midsommar är vi ensamma hemma(första gången tror jag som det har hänt, annars har vi alltid massa folk hemma och aktiviteter i form av fem kamp osv, konstig midsommar...)Jag äter fortfarande penicillin så det blir inte ens nåt alkoholhaltigt för min del, men lite midsommarmat fixas det i alla fall...:) Annorlunda midsommar, jag har inte lika ont och kan vara uppe och göra lite saker, men blir lätt anfådd av det minsta lilla...känner inte igen mig...jag fick välja om jag ville ha folk hemma eller inte denna midsommar, måste säga att jag är glad att jag sa att jag inte vill ha folk här denna gången...
Söndag den 21/6-09 fyller sonen 12 år, det blir inte så mycket firande där heller, usch, jag orkar inte...tycker synd om honom, vi gör som vi brukar på morgonen i alla fall, tårta tidigt på morgonen till sängen med lite sång och presenter i alla fall...sen blir det inte så mycket mer firande...
Tisdag 23/6-09 BRÖLLOPSDAGEN, idag har vi varit gifta i 3 år, detta rinner av mig tyvärr i allt annat skit, som tex detta med dagens läkarbesök...
Klockan kl 11 åker jag, ensam, mot Jönköping och ska träffa en överläkare på onkologmottagningen...
Jag kommer fram i relativt god tid och anmäler mig i luckan, får sitta ner och vänta, ovanligt;), väntar och tittar på andra runt omkring mig...
Där inne i väntrummet sitter flera människor i olika åldrar, jag har då ingen aning om varför de är där, jag vet knappt varför jag är där...
Hör någon som kommer in med en kvinna, ser att hon har stora tejpbandage över bröstet, det syns eftersom det är sommar och alla går ju relativt lättklädda i t-shirts och liknande...jag vill ha en parkeringsbiljett säger denne kvinnans följeslagare, kvinna hon också, kanske syster eller väninna, de är nog i ungefär samma ålder båda två...
Ok, ska hon på behandling? Ja, det ska hon...
Vad då behandling och var...? Många frågor i mitt huvud, det är första gången för mig på denna mottagning...
Har då ingen aning om vad som ska hända och händer här...
Det tar sin tid men till slut så kommer en man in i rummet och säger mitt namn, ok, då är det dags, han verkar trevlig och snäll, doktorn, ser på hans namnbricka att det är honom som jag ska träffa...
Vi går in i rummet och han frågar hur det är med allt nu då efter operationen...han tittar på ärren och tycker att det har läkt väl. Så bra då! Han undrar om hur allt har påverkat livet och så, ja, det har det gjort kan man säga...
Nu kommer vi in på hans område...efterbehandlingarna...vad som de erbjuder just mig för min sjukdom.
Får åter igen en förklaring varför dessa efterbehandlingarna är bra att "ta emot", rekommenderas...
Jag får avstå naturligtvis om jag vill, men risken för återfall...nej tack, ja tack menar jag, för behandlingarna...
Jag vill ha alla möjliga behandlingar som minskar risken för framtida återfall av denna äckliga sjukdom. TACK!
Får information om att jag kommer att garanterat att tappa håret, får remiss till en frissa som ordnar peruk.
Fy fan...peruk, då ser man ut som tanterna som man ser ibland, med plastigt grått hår/peruk, det kommer inte jag att ha...aldrig i livet...hur kommer jag att se ut eg??? Utan hår??? Jag som gillar mitt hår och är rätt mån om utseendet i stort, hur kommer jag att klara denna utmaning som jag nu ställs inför??
Får veta om ev biverkningar som jag kan få av cytostatika(cellgifterna) behandlingarna sen...det är ingen kort lista...jag slutar att lyssna nånstans, tänker att jag kanske kan slippa de om jag inte vet om de.
Eller så gör jag som så att då det blir nåt så tar jag tag i det sen!! Det gör jag!
Det är inte över ännu, denna resa...just nu känns som att det bara har börjat...
Vet fasen inte hur jag skulle reagera om jag skulle behöva gå igenom nåt liknande en gång till...
Då är det så att behandlingsstart planeras för min del till den 13/7-09!
Då ska jag infinna mig kl 13 på avdelningen och får information och det tas prover osv, sen är vi igång...
Innan dess så ska jag boka tid hos barnmorskan och ta ut hormonspiralen(jag får inte ha hormoner i min kropp pga att min cancer var ju hormonberoende) och gå till tandläkaren och kolla status på tänderna så kan man sen se om cellgiftet påverkat tänderna/tandköttet något...fortsätta en gång i veckan omläggning av bandaget på bröstmottagning(skönt att jag får komma dit i alla fall, där vet de om vad de gör:))
Inget mer roligt som jag ska göra???
Försöka att njuta av livet kanske...tycker att jag lyckas rätt bra till och från, nu har det varit en jobbig period då jag inte har kunnat att göra så mycket fysiskt, har försökt att bara sitta och njuta av utsikten, tillvaron med barnen, dagen som den är...:)
Då min man kommer hem efter dagen så får jag rosor av honom:)
Just det...det är fortfarande vår bröllopsdag! Grattis!!
Tack snälla för de vackra rosorna!
Ha det bäst och kramar från mig!!
Tid...
Klaga
inte över
att du inte
har tid-
det är
oftast
en fråga om
prioritering.
---------------
Nåt jag känner igen i alla fall...
Alltså det där ovan...:)
Kloka ord...
TYCK OM
DIG SJÄLV!!<3
Kramar från mig
En fin onsdag:)
Det sköna rummet:)
Idag onsdag 25/11 så hade jag förmånen att få sova ända till kl 8. Min man skulle vara i Nybro kl 10 så han kunde skjutsa barnen till bussen vid 7 innan han skulle iväg mot Nybro, idag lyckades de bra, eftersom jag inte hörde nåt från någon sen de åkte...Dessa 2 timmar på morgonen är guldvärda för mig eftersom jag har ofta svårt att somna ofta och särskilt oroligt sover jag alltid natten efter behandlingen, vissa av läkemedel har den effekten på mig, så det var skönt...upp klockan och äta havregrynsgröt och lite annat, plocka lite, lägga in lite tvätt i maskinen, fylla diskmaskinen och sätta igång den...sen är det dags att göra sig iordning och åka mot stan, jag har en träff med en "bröstsyster" som jag träffade på avdelningen på kirurgen då vi hade precis opererats, hon dagen innan och jag 2 dagar tidigare...
Vi ska fika kl 10. KUL!!
Vi pratade i 2 timmar om allt och inget, mycket snack naturligtvis om hur allt varit och gått med behandlingarna;)
Hon har tagit röntgen på hela kroppen i olika omgångar, så hon är lugn, ingen cancer i kroppen någonstans, skönt att veta!!
Jag berättar också om min oro just ang den biten om att jag har nämt detta till doktorn, som bara säger att det behövs inte några röntgen på mig. Vi utgår ifrån att jag inte har något kvar i kroppen efter behandlingarna...
Men jag vill ju veta 100% efter behandlingarna att jag inte har nån jävla cancer cell kvar som gömmer sig någonstans och bara väntar på att det inte blir mer gifter så den kan börja härja i mig...hon tycker att jag ska stå på mig för att få göra röntgen, om jag nu verkligen vill...
Det var jätte roligt att träffa henne...de 2 timmarna bara försvann...kram och vi hörs, hejdå!
Klockan 12 så är jag inne i det sköna rummet ovan...ska få min 3:e behandling med Taktil massage...så skönt och behövligt!!
Den timmen bara försvinner, jag har ännu lättare att slappna av en gångerna innan och blir riktigt trött och avslappnad efteråt!! Himmelriket!!! Inte ont nånstans i kroppen efteråt, fast jag hade det då jag gick dit:)
Jag är ute igen vid 13.40, dags att åka mot sonens skola...
Hem och fixa lite, mat till sonen, sen hämta dottern från bussen, Roger kommer och vi ska åka på utvecklingssamtal med sonen på hans skola...17-17.30 är vi där, både ris och ros, han är ju duktig och smart men lite lat...men det går ju att ändra på det...det lovade han att göra...mer eget ansvar för läxorna och lapparna som ska till föräldrarna osv.
Det har varit lite si och så med skolan nu en period under hösten har jag också märkt, jag orkar inte vara lika delaktig i något överhuvudtaget tyvärr, så då blir allting lite lidande...jag är inte alls lika aktiv med honom, tidigare var jag ute med honom och spela fotboll, bandy eller nåt, nu blir det inget av det, jag orkar inte...då är han inte heller lika aktiv, inte kul att göra nåt själv, och det är inte alltid nån kompis kan följa med honom hem heller, så då blir det lite tråkigt för honom och lätt att det då blir tv spel istället...får dåligt samvete för det...
Ibland undrar jag om mitt tillstånd påverkar honom så pass att skolarbetet/allting blir lidande pga det, att han är orolig eller nåt...jag vet inte, eftersom han själv säger att ingenting har med min sjukdom att göra...men jag tror kanske att lite i alla fall...
Hemma vid 18, matlagning och äta, sen är klockan 19.30 och jag är såååå trött, lägger mig på soffan och somnar...en stund, sonen kommer och säger god natt, klockan är 21.15, duktig han är, han har borstat tänderna och ska gå och lägga sig, Roger har gått och lagt sig redan tidigare, det gör han alltid, men han ska ju också upp klockan 5...Jag får lite mer energi och nu sitter jag här...
Det hände en hel del idag också...:)
Men nu måste jag gå, borsta tänderna och försöka att gå och lägga mig, imorgon måste jag upp kl 6, nu är det slut på lyxet, jag ska skjutsa barnen som vanligt på morgonen...:)
Ta hand om er!
Kramar från mig!
En "vanlig" tisdag;)
Tisdagen 24/11...vy från "vårt" rum på avdelningen, rönnbären som fortfarande hänger kvar på trädet...fint, är det så att det fortfarande finns gott om att äta för fåglarna, mask andra bär eller nåt eftersom de inte rör rönnbären, annars brukar de väl ätas upp, sällan har jag sett att det hänger kvar så där...och detta trädet är inget undantag, det är samma sak med i stort sett alla rönnbärsträd jag ser...men fint är det i vilket fall...
Klockan ringer 06.00, orka...stänger av klockan...
Vaknar till klockan 06.30, väcker sonen som fortfarande sover, går ner...
Roger är fortfarande hemma, han ska vara i Ädelsfors kl 8, så han kan skjutsa barnen till bussen vid 7.
Skönt...jag har en jätte blåsa på tungan som värker och gör ont då jag ska äta eller prata, den har ej blivit mindre sen igår, tvärtom...man märker hur mycket man använder den muskeln, tungan, i vanliga fall då man inte kan använda den 100%...bara att bita ihop så att säga...
Familjen åker vid 07.05 och jag plockar ihop efter frukosten...det går 10 minuter och Roger ringer och undrar när bussen kommer, jag blir nästan irriterad på honom, jag har så j... svårt att prata iom blåsan, är jag nån allmän information eller?? Hur ska jag veta när de kommer, säger jag, de kommer allt mellan 07.05-07.20 beroende hur många stopp de gjort på vägen. Han var lite irriterad, klockan var ju då 07.25 och han har en tid att passa...
Han bestämmer sig att skjutsa barnen till sonens skola, förhoppningsvis går det nån buss därifrån som dottern kan ta...Jag fick dåligt samvete för att jag ens hade frågat honom över huvudtaget om han kunde skjutsa barnen, för det blev ju bara så fel...förstår ju att han har tid att passa och så...
Lite efter halv åtta ringer Roger och säger att jag ska nog ringa till dottern och kolla om hon kommit iväg till skolan på nåt sett...ok, då gör jag det...ringer henne och hon får veta att det går en buss kl 8 sos hon kan ta, hon kommer att komma till skolan ca 15 minuter försenad, men hon kommer fram i alla fall...
Ok, det får bli så, skulle jag åkt då
och skjutsat henne så hade hon inte kommit tidigare till skolan i alla fall...
Vilken inte så smidig början på en morgon...det ordnade sig i alla fall till slut...
Vi ska höras efter att hon slutat skolan 14.10 så får vi se om hon kan ta nån buss/tåg och komma till mig i Ryhov och köra hem sen...hon är snäll och gillar att köra, det gjorde man väl då man haft körkort i typ en vecka...
Jag ringer till Onkologen vid 8 och förhoppningsvis kan jag få en tidigare tid än 13.30 för mina gifter...
Får veta att jag kan komma 11.15 istället, mina blodvärden var ok denna gången också:)
Vad bra, då kommer jag...
Åker ca 9.30 hemifrån och stannar på vägen och köper dricka och salta pinnar, vilka jag sen inte kan äta ändå pga blåsan...men köpa de ska jag, mina ritualer på vägen till mina behandlingar...fast denna gången stannade jag faktiskt inte på samma ställe som jag brukar, valde en vanlig ICA istället, vet inte varför, det bara kändes så då jag kom fram till stan...brukar stanna på en Statoil i nästa stad annars, har gjort det alla 13 gångerna hittils...
Men denna 14:e gången blev det inte så...träffade väninnan som jag red med i lördags i affären, det var trevligt, där gick ju några minuter, som vanligt, tiden går då man har trevligt...
Oj, jag får ju nästan lite bråttom plötsligt, från att ha haft ok med tid på mig tyckte jag, så nu börjar det brinna i knutarna om jag ska hinna i tid...
Jag kör naturligtvis enligt hastighetsbegränsningarna, sätter cruisecontrol på angivna hastigheten, då har jag ingen möjlighet att misstag köra för fort...märker denna gången, som så många gånger tidigare att jag blir omkört av båda bilar, lastbilar och annat...är jag den enda som kör som man ska??
Jag kommer fram nästan i tid..."min sköterska" L möter mig i korridoren, glad och trevlig som vanligt.
Hon säger att stolen väntar på mig, JA, tack!!
Får frågan om hur jag mår idag, ja tack det är väl ok förutom denna blåsa på tungan som gör det lite svårt att prata tex, jag hör det, kan du visa mig? Ja visst...
Jag ska be doktorn att titta på den i vilket fall, säger hon, vad bra, tack.
Kommer igång med den första påsen vid 11.45.
Min granne från samma socken som jag nämnde tidigare var där också idag, sitter där redan, i den andra stolen, hon har kommit igång lite tidigare...vi pratar om allt och inget, mycket snack är det alltid om biverkningarna, man jämför med andra och så...det blir lätt så eftersom man är så in i detta så det är det som känns normalt, konstigt nog...
På avdelningen känner man sig inte konstig, man kan gå utan mössa på huvudet, eftersom där ser nästan alla ut som en annan, alltså mer eller mindre utan hår, eller med peruk eller nåt sjal eller liknande på huvudet. Inget konstigt...det är det som blir normalt istället...
Doktorn kommer och tittar i munnen på mig, det verkar bara vara en blåsa, stor en, men bara en, lite rött och irriterad i halsen, men inget konstigt, säkert bara lite efterverkningar av virus infektionen som jag haft tidigare, snuvan och det förra veckan...jag skriver ut munskölj som hjälper mot smärtan, bara den inte är som den jag har hemma, som gör att man inte tror att man nånsin kommer att kunna använda munnen eller nåt inuti munnen...
så bedövad vill jag inte bli tack...nja, denna är ju bedövande, det är ju det som hjälper mot smärtan, men den ska inte vara lika stark som den du har hemma, ok, bra då, tack!
Jag frågar L sen vid ett tillfälle om hon kunnat att fråga någon ang mina funderingar kring vitlök och soja som överläkaren var och pratade om på den sista kursen ang alternativ medicin och naturmediciner osv...jag ställde frågan till henne förra veckan, eftersom sojaprotein är i stort sett det enda jag äter, hon skulle försöka att få tag på överläkaren, men lyckade inte...hon har pratat med några andra,...och de kan inte tänka sig att det skulle vara nåt konstigt med att äta varken vitlök eller sojaprodukter...ok, vad bra, så äter jag som vanligt tills jag hör nåt annat...jag har ju påtalat tidigare vid flera tillfällen att jag är vegetarian, så det borde vara "safe", eller, vi dividerar lite om olika vitaminer och mineraler också som jag har frågat om tidigare en dietist om, hon tyckte att jag kunde ta b och c vitaminer samt börja dricka Blutsaft som innehåller massa järn, vitaminer och mineraler som kan nog vara bra för mig som vegetarian...fick också ok från en läkare tidigare ang dessa...
Jag vill ju bara göra det bästa för min kropp på alla sett...men måste säga att man är ganska så osäker om man hör nåt konstigt om något som man kanske inte ska äta, men inte är helt 100% om det gäller en själv eller om man missuppfattat eller nåt...man är inte så kaxig, som man varit tidigare...
Tiden går relativt snabbt, nu är det dags att ringa dotterna redan, kolckan är 14.20...hann inte, hon ringer och säger att hon tar bussen till Nässjö, sen tåget 15.50 till Jönköping, till mig...men du behöver inte säger jag, jag kan ju köra själv, inga problem, men jag vill mamma, jag kommer...ok då hör du av dig då du vet när du är framme...snäll hon är, min ängel<3, världens bästa dotter!!
Jaha, då börjar vi bli färdiga med våra behandlingar båda 2...omläggning som vanligt, DEN SISTA!!!
Nästa gång efter behandlingen ska denna äckliga slangen som går i min kropp från armen upp till hjärtat ut!!!
Och det har "min sköterska" L lovat att hon gör...skönt att veta att det är hon som gör det!!
Nu måste jag vara extra snäll mot henne så annars kanske hon ger tillbaks då och rycker i slangen eller nåt;)
Skojar ju bara, det skulle hon aldrig göra, eller...? Skojar igen, det skulle hon inte, hon är snäll!!
Då så, då går jag på toan innan jag går ut i alla fall, jag med, säger min granne...
Och då får jag syn på min kompis som jag saknat, hon som är i precis samma fas som jag...Jippii!
Hon ligger i en säng och sover...jag går tillbaka till rummet och klär på mig, min granne gör det samma, jag berättar att nu äntligen så är hon här, men hon sover jag vill inte väcka henne...
Gör det säger min granne...vi går in i rummet till henne, jag tar i henne försiktigt och säger hej, hon vaknar, tittar på mig helt skrämd, förlåt säger jag, det var inte meningen att skrämma dig...nej, nej ingen fara, nu är jag vaken, säger hon. Och vad roligt jag har tänkt på att jag måste fråga om ditt nummer från sköterskorna om vi inte ses idag...pratar en stund med henne och nästa tisdag har vi faktiskt exakt samma tid båda två för våra sista gifter...då firar vi sen lite på nåt sett... vi säger hejdå och ses nästa tisdag:)
Då går jag med min granne mot apoteket och ska hämta ut min munskölj och hon ska till sin bil som är på den sidan av sjukhuset....hejdå och ses och hörs i byn sen:)
Jag går in på Apoteket, väntar en stund, får min flaska och går tillbaka till andra sidan av sjukhuset och till bilen och kör mot centrum...dottern ringer, hon är i Jönköping och jag åker till stationen.
Vi går en sväng till musikaffären, sonen har inte plektrum kvar hemma, han spelar lite gitarr och alla hans plektrum är sönder/borta, nu då vi är i stationen så har vi musikaffären ca 200 m bort. Perfekt!
Sen åker vi hemåt, jag somnar nog nästintill omgående och vaknar till då vi kommer fram till vår stad, måste handla lite, dottern gör det. Snäll hon är, jag sover vidare i bilen...sen åker vi hem och äter osv...
Tänkte skrivit detta igår kväll men hjärnan ville inte samarbeta med mig alls, var helt segt, det gick inte bara...
I vilket fall, en vanlig tisdag, så mycket det händer, fast man inte gör så mycket och ändå blir såååå trött!!!
Jag får inte ihop detta riktigt...
Inga brev eller annat ang hjärnröntgen idag heller...tänker fortfarande att det måste vara positivt att jag ej hört nåt...
BARA EN GÅNG KVAR!!!!!!
JIPPPIIII!!
Ta han om er!
Kramar från Maarit
Må väl!
Levnadskonst
är lika viktig
som läkekonst-
för att må bra!!
Måndag...:( & :)
Idag fick vi våra efterlängtade armbanden som stödjer Rosa Bandet, 70 .- går till Bröstcancerforskningen/armband;) I den lilla brickan står ordet "LIFE"!
Idag är det åter måndag...innebär blodprover och hoppas som vanligt att blodvärdena är ok inför imorgon och jag får mina gifter...
Helgen gick...som vanligt fort...i fredags var mina barn hemma pga att de mådde dåligt efter influensavaccinet i torsdags...i lördags var det lite bättre, men inte bra...
I lördags red jag med en väninna och hennes två döttrar en tur ute i det fina vädret...SÅ SKÖNT!!!
Vi hade tom sol emellanåt, vi njöt!! Sen var det lite fika och snack efteråt...
Det var en bra dag!
Det enda som har legat och störd mig lite är att jag inte känner mig helt frisk:(
Hoppas, hoppas att jag inte blir sjuk nu bara, nu när jag är såååå nära sista behandlingen...
Igår söndag mådde barnen lite bättre än i lördags...idag måndag var sonen i skolan, dottern var hemma för hon hade feber imorse och vita prickar i halsen...stackarn...det där med körtelfebern verkar vara en långdragen grej...
I fredags började jag känna mig lite frysen och läpparna kändes konstiga, som det inte fanns nån känsel och jag fick en jätte blåsa på tungan...just i början på tungan, där tungar går emot tänderna så där skönt då man äter, dricker eller pratar...och lite ont i örat...ont i halsen då jag sväljer...trött och hängig:(
Idag har jag fått ont i tandköttet och på tänderna då jag tuggar och blåsan har blivit ännu värre, jag försöker att lägga en hinna på den med Aftex gel, reseptfri medicin som jag har och sköljer munnen med Lidokainhydroklorid receptbelagda munskölj medicinen som jag fick utskriven förra gången jag hade problem med blåsor i munnen, den som bedövar hela munnen...inte så mysigt, men hjälper en stund mot smärtan:) Kommer naturligtvis att överleva denna omgång av blåsproblem igen, rätt små saker i sammanhanget, dock irriterande...
Glad för att det är måndag igen för att det innebär att imorgon ska jag få min näst sista behandling (någonsin i hela mitt liv:))
Hoppas verkligen att jag INTE hör nåt från Onkologkliniken imorgon bitti då de har kollat på mina blödvärden...hör jag inget så åker jag 7.30 mot Jönköping...
Jag ska försöka att gå och sova nu så att jag orkar gå upp imorgon bitti kl 6...
Så tills nästa gång...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Taktil massage:) Skönt...
Taktil massage, nåt som jag inte visste fanns förran för 2 veckor sedan...
Behandling som jag nu ska få njuta av 10 gånger...8 gånger kvar:)
Detta är något jag önskar att alla kunde ta del av, så behövligt, känner jag!!
Var i onsdags och fick min andra behandling, denna gången märkte jag att jag hade lättare att slappna av, tänkte inte lika mycket på annat under tiden som jag gjorde första gången och efteråt så var jag totalt avslappnad...och det bästa är ju att det inte gör ont alls:) Efteråt hade jag inte ont i lederna heller!
Nu har dock värken kommit tillbaka:(
Jag är ju lite öm i huden och vissa delar av kroppen är känsliga, som tex en del av bröstet, men själva behandlingen gör ju inte ont alls, tvärtom...och man får komma överens om de delarna som är ömma så undviker hon ju de sen under behandlingen.
------------------------------------------------------------------------------
Lite fakta från Wikipedia och en annan sida om Taktil massage.
Om du vill läsa mer, så kan du kolla in tex: www.taktil.se
------------------------------------------------------------------------------
Taktil massage (även taktil stimulering) är en svensk massagemetod som består av en mjuk, följsam beröring. Den skiljer sig från annan massage eftersom man inte knådar och arbetar med musklerna.
Enligt företrädarna kan den taktila massagen ge smärtlindring, avslappning och välbefinnande genom att stimulera utsöndring av hormonet oxytocin. Eftersom massagemetoden är relativt ny som vårdform så finns det inte så mycket underliggande forskning på dess effekter. Dock har det på senare år startas flera forskningsprojekt för att undersöka de positiva följderna av taktil massage, varav vissa har funnit att massagen har ett inflytande på kroppens oxytocinutsöndring.
Taktil massage har används i vården av patienter med stroke, som palliativ vård av cancersjuka, i behandlingen av ungdomar med anorexia nervosa och för kvinnor i förlossningens latensfas
--------------------------------------------------------------
I forskningsprojekt som hittils genomförts visas exempelvis att massagen kan påverka kroppens blodsockerhalter och sänka blodsockret hos kvinnor med diabetes typ 2 (se forskning i Dagens medicin, nov. 2004) och att det är effektivt i samband med stroke, reumatism och demens. Takil Massage passar även gravida.
Effekter vi ofta ser är ökat välbefinnande, ökat samspel och förmåga till kommunikation, stärkt kroppsuppfattning, avslappning, lugn, bättre sömn, förbättrad mag- tarmfunktion, sänkt blodtryck, stärkt självkänsla, minskad aggressivitet och självdestruktivitet, mindre stress samt lindring av smärta.
Kroppen och hjärnan behöver regelbundet få möjlighet till vila och återhämtning för att bevara det friska och förebygga obalans. Den Taktila massagen ger välbehövlig återhämtning och hjälper till att skapa balans mellan aktivitet och vila för både kropp och själ.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ha det bäst och ta hand om er, jag försöker att ta han om mig:)
Kramar
Sjuklingar:(...och soligt ute:)
Igår torsdag var det dags för mina barn att få sina vaccinationer mot baconinfluensan...
Stod där i kön med massa småbarnsfamiljer och ville bara fly...det hostades, nöstes och allt möjligt...säkert hundratals människor i en relativt liten yta, lång kö, kön slingrade sig fram och tillbaka i simhallets korridor...
Vad gör jag här???????
Sa till min dotter att hon får gå in med sonen, jag måste ut!!!
Hon ringde efter en stund och berättade att jag måste vara med och skriva in blanketten för sonen och sen gå med honom till "barnavdelningen", dottern som är äldre fick gå till den andra delen av salen...
Det gick smidigt och snabbt att få vaccinet sen då man kom fram till "vaccinationsstationen", det gick på löpande band...har aldrig varit med om nåt liknande, fick en jätte konstig faktiskt olustig känsla av jag vet inte vad...
Som:
Soppkö då det är krig
Skadade som tas hand om då det är krig
Att nåt hemskt ska hända
Det var jättekonstigt...känslan försvann sen...
Idag är båda hemma med ont i armarna, febriga och hostiga...stackarna:(
Och jag känner mig inte 100%pigg heller.
Har ont i kroppen, lederna, blåsa på tungan, det gör ont/känslan försvinner på tungan och fingrarna ibland...
Nu tror jag i och för sig att mina besvär kan nog härledas till min behandling, jag fick tom behandlingen denna veckan 1 dag "tidigare" än jag skulle...det är enkelt att skjuta upp behandlingar från en dag till dagen efter (alltså som jag tex först fick mina på tisdagar och sen onsdagar 2 gånger, pga att tiderna ska passa med läkartiderna)
Men nu efter mina egna önskemål så fick jag mitt gift i tisdags, jag ville som sagt hellre gå på tisdagar för att kunna träffa "mina tjejkompisar" på dagvårdsavdelningen...det kanske är det jag nu får sota för...det kanske blev för tufft kanske för min kropp att få in giftet "en dag för tidigt"...
Ja, det går ju det med...
MEN idag är det faktiskt soligt ute!!! Jätte härligt, det har vi inte fått för mycket av den varan på länge!!!
Allt känns ju lite lättare plötsligt:)
Så mycket påverkar ljuset mig i alla fall...
Ha det bäst!
Kramar
Håret:(
Håret,ja...
Jag som var så glad tidigare om att håret hade börjat att växa redan och tom doktorn som jag träffade 4/11 sa att eftersom det börjat att växa nu så får du säkert behålla det...
Skrev tidigare att jag hade ont i hårbotten/huvudet på samma sett som tidigare då med den första kuren som gjorde till slut att mitt hår började att lossna, kände igen samma smärta...
Nu förra veckan så började jag märka att det låg en hel del hår på kudden på morgonen och förra helgen bytte jag örngottet till ett vitt så att jag kan se hur mycket jag tappar...vet inte riktigt varför jag ska hålla koll på detta, vill eg inte se det, men ändå kan jag inte låta bli...
Jag blev inte glad över det jag såg på morgnarna...
Massa hår på kudden, lite längre(de som jag har haft och som klipptes hos frissan tidigare samtidigt som jag provade ut min peruk nr 2) samt små korta hårstrån(nya som har vuxit ut nyss)...
Tråkigt naturligtvis, men så är det nu bara...bara att acceptera...
Sen pratade jag med en sköterska på kvinnokliniken i onsdags och hon sa att just denna Taxol behandling som jag går nu på är tuff mot håret...det har inte nån sagt tidigare, de sa att ofta börjar håret växa då det närmar sig slutet på behandlingarna...jag blir inte riktigt klok ibland...
Ja i vilket fall så är det, snart hårlös på hjässen igen...de första morgornarna då jag åter nu såg detta blev jag väldigt ledsen och besviken, vet inte varför...nu har jag accepterat det som sagt...det bara är så här nu...
Men bara 1 vecka och 3 dagar kvar så har jag fått mitt sista Taxolgift, så sen börjar det väl att växa igen "på riktigt":)
Ja, var bara tvungen att ventilera ut detta också...
Ha det bäst!
Kramar
Bröstcancer...
Säg bröst och du tänker
på något mjukt, livgivande och sensuellt.
Säg bröstcancer
och du känner oro, rädsla och ångest!
Hemma:) 28/5-09! Nu blir det väl bra med allt, eller???
Ja, som sagt...
Borta bra, sjukhuset ok, men hemma bäst!!
Jag lägger mig på soffan hemma och får en kunglig behandling av mina barn och mina föräldrar!
Fika, mat och allt jag kan tänka mig får jag fram dukat bredvid mig på bordet!
Inte helt fel...
Jag pallar upp med kuddar på soffan så att jag kan ligga något bekvämt, kör med samma taktik då jag ska upp som jag kom på i sjukhuset. Täcket under fötterna, trycker mot soffans armstöd och tar tag i täcket i knähöjden och drar upp mig med hjälp av armarna. Det funkar hemma med!
Jag sover på soffan pga att jag är rädd för att få slag på sidan/bröstet av misstag på natten, det blir rätt många nätter på soffan till slut...men det funkar det med...
Äter värktabletter med jämna mellanrum för att inte få för ont...det funkar rätt bra...
Mina föräldrar håller igång det vardagliga med mat, skjutsa barnen osv, skönt!!
Tre dagar efter hemkomsten, 1/6 så börjar min man sitt "drömjobb" 11 mil hemifrån...
Inte det bästa möjliga tillfälle för det i min synvinkel med min sjukdom nu då...men vad gör man...
Det blir långa dagar för honom, mindre tid hemma än någonsin tidigare,,,inte att föredra om jag får säga...
Men han har fått ett jobb han kommer att trivas med och det är mycket viktigt!
Jag har ju mina föräldrar också här än så länge så allt flyter på!! Men de måste hem till sitt...:(
Jag hjälper de att boka biljetter till hemresan med färjan, Stockholm-Helsingfors redan till på onsdag 3/6...tråkigt.
Men så är det, de har ett hus där uppe i finland och de har faktiskt varit här 3 veckor då...
Och de kunde vara här just den svåraste perioden, operationen och de närmaste dagarna...
Ser inte fram emot att de ska åka alls, sen måste jag klara mig själv, det är klart att jag gör, har alltid gjort, men jag känner mig inte så stark och frisk just nu...men livet går ju faktiskt vidare på alla håll och kanter oavsett hur dåligt jag mår...
2/6 så ringer jag till bröstmottagning och får rådet att avstå från alvedon till dagen efter, för att se hur jag mår utan...,har ändå ätit alvedon i 6 dygn i stora doser...
Mamma och pappa åker mot finland, jag är ledsen...men jag måste ändå se till att allt funkar hemma...jag har ont, är nästintill orörlig på höger sida, kan inte använda höger arm, är svullen under armen, vilket gör att jag "är klumpig" och går mot både dörrkarmar, bildörr, ratten i bilen då jag ska in i bilen etc...just med höger armen naturligtvis och får mer ont...tur att jag kör en bil med automatväxellåda, jag hade inte kunnat att växla med höger arm alls!
Skolskjuts, barnen går ju i skolan några dagar till innan det är dags för sommarlov för de, skönt med sommarlov sen för de och lättnad för mig också faktiskt...
Samma dag mina föräldrar åker så ska jag åka till distriksköterskan för första gången och lägga om, som det heter, alla bandage ska bytas och det ska rengöras med sprit på operationssåren osv...detta ska som sagt göras nu en gång i veckan.
Det gör inte så speciellt ont på huden då de tar bort alla plåster och bandage som sitter rätt bra, jag har ju ingen känsel i huden på ett stort område...men huden är rätt tunn och jag får små sprickor i huden där de stora plåstern suttit...
Allt ifrån bröstets överdel till ca 20 cm under bröstet och hela över armen och området över revbenen och därifrån mot ryggen är helt utan känsel!!
Men detta är helt "ok" inte ovanligt, det är ju rätt stort ingrepp ändå de gjort i min kropp...
Så det går relativt smidigt med att göra detta...får en ny tid om en vecka...åker hem och känner att jag fryser lite, men det är nog inte så konstigt, det blir nog bra med det...kanske att jag bara har gjort mycket, ansträngt kroppen...bara någon reaktion på det...
Ligger på soffan efter hemkomsten och vilar, sen är det dags att hämta barnen från bussen...
Fixa nåt att äta, det är bara att värma mat som min mamma har lagt i kylskåp eller frys. Smidigt. Tack snälla mamma!
Mot kvällen börjar jag att frysa ännu mer, tar på mig raggsockar och annat och ligger på soffan...
Somnar nån gång under natten...
4/6 på morgonen ska barnen till skolan, upp och hoppa bara, frukost och iväg...det går...men jag är inte fräsch...
Fryser fortfarande och har ont under armen och det är lite varmt på operationsområdet...
Ringer till bröstsköterskan på bröstmottagningen igen (numret som jag fick på mitt besök hos kirurgen då jag blev presenterad till en sköterska och jag fick hennes direkt nummer om det skulle vara nåt), får rådet att ta alvedon igen och att ringa till akuten. Gör detta och får en tid till akuten kl 16.
Bra tid för då har jag fått hem barnen och kan åka dit. Min man kommer hem något tidigare så han är hemma med sonen medans jag är på akuten med min dotter. Det tar tid alltså...jag får komma in till undersökningsrummet och träffar en jätte trevlig tjej som är akutvårdare och tar blodprover på mig till att börja med...läkaren kommer, drar bort alla bandage med tejp och konstaterar att det har samlats mycket lymfvätska under armen, jag kände redan innan att jag hade som en nästintill stor som en tennisboll under armen, gick som en bodybuilder...det där ska vi suga ut och skicka till odling. Suga ut, med nål??? Ja, det måste vi...JAG HATAR NÅLAR!!! VILL INTE!!!
Klart att det ska sugas ut, det kan ju inte ta vägen någonstans nu då de dränagepåsarna som jag hade innan är borta, då samlas vätskan under armen, i armhålan...Det sugs ut vätska i många omgångar...50 ml tar hon ut...
Ett smakprov av den skickas till lab och jag får snällt sätta mig ute och vänta på svar...det tar ca 4 timmar från att vi kom tills jag får veta att jag har nu fått en infektion i såret, kul!
Jag får penicilin, Heracillin 1000mg mot infektionen som jag nu ska äta 3 gånger per dag samt alvedon 1000mg 4 gånger om dagen...
Jag har nog aldrig i hela mitt liv ätit så mycket medicin som jag nu har ätit sen operations dagen och det är inte ens i närheten av slut med det...
Jag knaprar på mina tabletter och håller koll på febern...
Fredag morgon, samma procedur som igår, upp med barnen kl 6, frukost, och skjutsa...
Under dagen orkar jag inte med nåt annat än ligga och äta mina medicinier, hämta barnen efter skolan och nu får de fixa mat själva, det gör de...och till mig kommer de med maten, snälla barn jag har!!
Skönt att det är fredag, kanske att jag är mycket piggare till på måndag redan.
Då borde penicillinet har hunnit att värka redan ordentligt...
Lördag 6/6 börjar febern stiga lite, runt 38 fast jag äter både alvedon i stora doser och penicillin...
Ringer till akuten, och ska avvakta till imorgon sö...ska byta ut en del av alvedon mot iprem, kanske att det gör susen...
Söndag 7/6 ringer igen till akuten igen för att febern vill inte gå ner...jag ska avvakta till imorgon måndag...
8/6 upp kl 6, frukost och iväg med barnen, ringer jag till bröstmottagning och får rådet att avvakta till imorgon 9/6...hämta barnen, lägga sig på soffan och knaprar på medicinerna...
9/6 upp kl 6, frukost, skjutsa barnen, sen åker jag till distriktssköterskan(inte samma som förra gången) för omläggning av bandagen, jag frågar vad hon tycker att jag ska göra, du har ju återbesökstid hos kirurgen 11/6 så då kan ni ju ta detta med henne. Hämta barnen, lägga sig på soffan och vila och knapra på mina mediciner...
Ok, jag kör på med mina mediciner och febern vill inte gå bort och jag är fortfarende röd och svullen under armen, det har kommit mer vätska också och det är varmt på huden, det känns genom bandaget...
10/6 samma procedur, upp kl 6, frukost, skjutsa barnen, soffan, vila, medicinerna, hämta barnen...
Äntligen den 11/6...kl 12 skolavslutning, så fint! Roligt att jag kan vara med!! Min man är också med denna dagen, får stöttning av honom då vi ska in i kyrkan osv så inte någon går mot min arm så jag får mer ont, så jag går och håller i honom på hans vänstra sida hela tiden, det funkar bra!
Efter skolavslutningen så följer sonen med en klasskompis hem till kompisen. Dottern är med sina kompisar, så vi plockar upp barnen sen efter att vi varit på sjukhuset.
Jag och min man åker till stan och ska träffa kirurgen kl 13.50 för återbesök efter operationen osv.
Vi träffar kirurgen och hon berättar att hon har båda bra och dåliga nyheter...
De dåliga är att det var ju bröstcancer som vi egentligen redan hade fått ställa oss in på eftersom hon var säker på att det skulle visa sig att vara det...och skulle det nu inte hade varit det så hade det varit naturligtvis positivt, men nu var det som det var och att få veta allt detta nu för säkert är ju att föredra ändå...min cancer är av den aggressiva sorten, 22 mm stor, och att den hade spridit sig till 2 av 12 lymfkörtlar under armen, var väl inte så roligt att höra, men om hade jag kommit 6 månader senare så hade prognosen för att bli frisk varit MYCKET annorlunda...det var väl ändå positivt!!
Det som var bra var att min tumör var hormonkänslig, alltså hormon beroende av det kvinnliga könshormonet, jag kommer efter efterbehandlingarna med cellgifter få en bahandling med antihormoner, vilket kommer att pågå under 5 år...kommer till olika biverkningar senare...när det är dags...
Jag kommer att få tid från onkologen i Jönköping för att sen få veta vad just min sjukdom ska behandlas med hos de...
Kirurgen tar bort alla bandage och tittar på operationssåret, det ser bra ut säger hon, vill du se...nej tack!!
Kirurgen konstaterar dock att det inte verkar ha släppt med infektionen och det har samlats mycket vätska igen under armen, det här måste vi punktera igen och tömma, ut 50 ml vätska igen...men det gör faktiskt inte ont fortfarande eftersom hela området är fortfarande utan känsel...jag börjar undra om känseln kommer tillbaka sen...ja, det gör det till viss mån i alla fall, får jag svar...kanske inte hela, men mycket, ok...
Eftersom infektionen inte riktigt verkar lägga sig, får jag en ny penicillin kur, Heracilllin 750mg 3 gånger /dag samt alvedon och iprem så mycket som behövs...
Åter penicillin tom 17/6 då har jag ätit penicillin i 13 dagar utan att det riktigt har gett resultat...surt...
Har tid på bröstmottagning kl 9.40 och träffar en annan kirurg, tyvärr, "min" kirurg har semester...klart hon ska ha semester, det unnar jag henne verklingen, men jag tycker faktiskt att det är lite jobbigt att träffa olika sköterskor och läkare i stort sett varje gång!!!
Sköterskan lovar mig att jag kan komma till henne för omläggning här efter. TACK!! Jag har ju förtroende för henne och kommer gärna till henne!!
Jag träffar en manlig kirurg...det töms 30 ml vätska denna gången och han tycker att vi byter penicillinet mot en annan eftersom det inte riktigt verkar ge sig med infektionen...samt att jag har fått problem med magen, diarre och det bränns då man går på toan, det första penicillinet tog kål på saker i magen som ska finnas där...
Ok, 3:e penicillin kur...Dalacin...Till slut runt den 22/6 så verkar febern ha gett sig, jag tar bort alvedon helt från menyn...det funkar...in
gen feber...SÅ SKÖNT!!!
Jag ska naturligtvis äta slut på kuren, fram tills 27/6...då har jag ätit penicilin i 23 dagar...inte konstigt om magen pajar...
Men där emellan den 23/6 ska jag till onkologen i Jönköpig och får veta hur mina efterbehandlingarna är planerade...
Nåt att se fram emot;)
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
10:e av 12 behandling!!! Nu börjar slutet närma sig, alltså slutet på cellgiftsbehandlingarna;)
Huset jag besökt sen 4/7...sjukhuset alltså...
Igår tisdag den 17/11-09 var det dags för den 10:e av dessa 12 Taxolbehandlingarna...en grå novemberdag, men en bra sådan, för mina blodvärden var ok och jag kan få min behandling...BARA 2 kvar efter idag!!
2 veckor och jag blir av med denna slang i min kropp och förhoppningsvis behöver jag aldrig mer sen pumpa i min kropp sådana gifter som man har fått de senaste 6 månaderna...
Min man fick snällt ta och jobba hemifrån idag eftersom sonen var hemma från skolan, sjuk...jätte förkyld och hostig och jag som hoppades på att han var bättre idag och att vi skulle kunna ta influensa sprutan idag på honom...men icke...
Jag åkte på morgonen med dottern mot hennes skola först och sen mot Ryhov i Jönköping...
Stannar på mitt stopp i Nässjö, som varje gång hittils, köper godis, dricka och salta pinnar...gott...
Kommer fram och möter "min" sköterska L, hon hade hört att jag kom fast jag försökte att smyga in, men mina skor lät så pass ändå då jag gick i korridoren, så hon hade hört att det var jag som kom...:=)
jag får börja min behandling omgående, jag får stolen igen:)
Hälsar på min rumskamrat som jag har träffat tidigare vid flera tillfällen, vi börjar prata om allt möjligt, som vanligt...:) Trevligt!
Hon blir färdig tidigare och hejdå och ses och hon är iväg...in kommer en till som jag träffar vid flera tillfällen tidigare då jag gick på mina behandlingar på tisdagar, nu var de 2 senaste på onsdagar och då kände jag inte igen en enda, det hindrar ju naturligtvis inte att man pratar med varandra, det gjorde vi, men på nåt sett saknade jag "Mina kompisar", en av tjejerna är ju i exakt samma fas i sin behandling som jag och henne vill jag gärna träffa...
Vi pratat om våra behandlingar, sjukdomen (vad annars;)) och barn och så...de sakerna alla vi har gemensamt...
Sen kommer vi in på att vi har konstaterat redan tidigare att båda bor i samma stad, men nu forskar vi närmare var i staden...OCH vi kommer fram till att vi är GRANNAR...pinsamt...hon bor ju bara 1 km (fågelvägen) från mig och på landet är man ju grannar i de avstånden...jag har ju pratat med henne vid flera tillfällen då jag har ridit förbi henne senast i våras...världen är liten och byn ännu mindre, men jag hade aldrig känt igen henne och hon sa det samma...nu har jag inte nåt hår och ingen peruk på mig, hon hade peruk, men visst, man ser annorlunda ut än man gjort tidigare, där fick vi verkligen bevis på det!!
Det var jätte lustigt, men så var det...vi sa att vi kan ju träffas hemmavid någon gång också...jag vet var du bor sa hon, ja, och jag vet var du bor...så det kan bli, lustigt:)
Jag var färdig före henne och blev omlagt och var färdig men kunde inte komma därifrån, det kom in en till som jag hade träffat tidigare, man har ju en del att prata om då man går igenom ungefär samma sak...
Och samtidigt hoppades jag på att jag kunde träffa tjejen som är i samma fas med sin behandling som jag, vi skulle fira tillsammans sen då vi får våra sista behandlingar...hoppas på att jag träffar henne nästa gång!!
Till sist så måste jag faktiskt gå, har ju tid att passa för att hämta dottern från skolan...hejdå tjejerna!!
Ha det bra och vi ses igen!!!
Denna gången gick ju jätte bra också, inga konstigheter...nu är det bara 2 gånger kvar!!
Och ingen tillväxt på de resistenta bakterie proverna som togs tidigare:)
Inte hört nåt om hjärnröntgen...borde vara positivt...
GLAD:) En bra dag!
Ha det bäst och ta hand om er!!
Kramar från Maarit
Tiden på sjukhuset...26-28/5-09
Tråkigt, tråkigt, ont och tråkigt...
Passa på att sova och vila nu, din dumma nöt, säger jag till mig själv...
Jag får ju styra "min tv" helt själv, eftersom jag har så lyxit att jag har ett eget rum, så det blir svårt att slita sig från tv:n...älskar ju alla polisserier och nu ska jag titta på alla som bara finns på dessa kanaler, och det finns rätt många kanaler:)
Hemma måste man ju samsas med andra, men nu får jag titta på precis vad jag vill!!! Härligt!!
Det mäts med ultraljud på blåsan och kissas då och då och äts värktabletter av flera sort varannan timme, påsarna med sår och lymfvätska töms regelbundet och vätskan mäts, för att man måste vara kvar på sjukhuset om mängden vätska överskrider en viss gräns/dygn, och sen får man mat och fika och det är så trevligt på alla sett. Sköterskorna, förutom en då(tror att hon inte har så länge till pensionen, hoppas det i alla fall;)), är så himla goa och glada och hjälpsamma på alla sett och vis. Tackar för att de finns, säger jag bara och att de orkar!!!
Pratar med de där hemma i telefon flera gånger dagligen, allt går fin fint, jag har ju mina föräldrar där!
Jag har något svårt att somna första natten, tur att jag har mina polisserier på tv. Sover lite då och då...går upp i korridoren och går, går på toan, vilket inte är alls det enklaste då halva höger sida är ur funktion så att säga...
Så man får anstränga sig för att få det till att funka, naturligtvis funkar ju det, människan är ju fantastiskt anpassningsbar...
Onsdagen 27/5 så börjar jag bli lite rastlös, försöker att vara uppe så mycket som möjligt, men allting, det minsta lilla ansträngning blir jobbigt, man orkar inte så mycket...frukost, värktabletter, kissa, blåsmätning...
Till lunch kommer mina föräldrar på besök, jag äter "med de" och vi pratar lite om hur det har gått hemma med allt, och allt funkar bra...härligt!, de är hos mig ca en timme och ska åka och handla och se till att barnen kommer hem efter skolan osv, vi hörs senare eftersom jag inte vet ännu om jag får åka hem idag eftersom jag inte har träffat kirurgen ännu, sen fortsätter vi med värktabletter, tv tittande, kissa...
Kirurgen kommer och hälsar på en sväng, frågar om jag kommer ihåg vad vi pratade om igår efter operationen?
Ja tror det , det mesta i alla fall...vi går igenom det en gång till och jag får veta att jag får då återbesök hos henne ungefär om en vecka, och att jag ska stanna över en natt till eftersom det kommer "för mycket" vätska fortfarande i min påse...ok, en natt till... dagen fortsätter i samma spår som tidigare, sen får jag besök av sjukgymnasten som visar olika övningar jag ska börja med för att komma igång med armen igen, för att gör man inte det så finns det tex risk att axeln sätter sig på fel vinkel, vilket innebär att man får säkert besvär av det senare...och lite annat smått och gott...jag börjar omgående med mina övningar, jag har de på ett papper som jag fick, lätt att följa instruktionerna...kul, nu har jag nåt vettigt att göra också!!
Bestämmer mig vid nästa toabesök att försiktigt titta på paketet som jag har på halva överkroppen ungefär...
Det är mycket bandage och tejp där, man ser inte mycket annat, kanske bra det...jag ville inte se operations såren eller så, men var lite nyfiken på hur mycket av bröstet verkligen är borta...men det kunde jag inte se...
På kvällen kommer mina barn, föräldrarna och min man på besök, godis har de med sig, mina älsklings godisar, bilar och marianne och choklad...tidningar också. Snälla de är...de är barnen som valt ut godiset, man har ju uppfostrat de så att de vet vad mamma gillar för godis;)
Eller så har de sett vad jag brukar köpa och äta upp fortast möjligt så inte nån annan snor mitt godis;)
Härligt att se de, gillar väl kanske inte att de behöver se mig liggande och lite dålig, men samtidigt så är det ju också en del av livet. Jag har ju varit skonad från alla sortens sjukdomar tidigare fixat "allt" hemma och med barnen, på gården osv, så de har aldrig sett mig dålig/sjuk på detta sett...
Och det är ju inte precis bara en vanlig förkylning man råkat ut för...tror de tänker mycket på detta med mig nu...
Tur att de är så pass stora så de förstår och kan ta han om sig själva på ett annat sett är små barn kan!
Familjen åker hem, jag fortsätter med mina "rutiner", tittar på tv, fikar, värktabletter, fikar, går på toa, vilar, går upp i korridoren, vill åka hem, vilar, jag kan inte annat än vila på rygg naturligtvis och det är inte det som jag föredrar i vanliga fall, men det får man snällt göra nu bara...det går ju det med...
Två dygn efter operationen så skriver kirurgen ut mig, jag får åka hem till lunch:)
In kommer en sköterska som ska plocka bort stygnen som slangarna som går till denna påse som samlar sår/lymfvätska sitter med i min kropp. Klipp, klipp och sen drar hon ut slangarna ur min kropp, vilken äcklig känsla, men det går fort. Hon lägger om hela området med nya bandage, nu ska jag ta kontakt med distrikssköterkan en gång i veckan för att åka dit och lägga om detta...Men nu är i alla fall slangarna borta!
Jag är fri!!
Jag plockar ihop mina grejor i rummet, klär på mig mina egna kläder(och det var inte det enklaste uppdrag man kunde utsätta sig för...vad orörlig jag är och vad svårt det var) till slut så är jag påklädd går och sätter mig i dagrummet och väntar på mina föräldrar...sitter en stund sen får jag myror i brallan och går runt lite igen i korridoren...
Det kommer ut en tjej från ett annat rum, jag stannar och frågar om hon är också bröstopererad nyligen?
Ja, igår säger hon! Vi går i dagrummet tillsammans, hon väntar på sin dotter som ska hämta henne, vi får vår mat och äter tillsammans och pratar om våra diagnoser och vad som vi har gått igenom hittils...trevlig tjej!
Vi byter telefonnummer med varandra och ska höras! Och det går vi då och då fortfarande!
Mina föräldrar och hennes dotter kommer, vi säger hejdå och åker åt var sitt håll!
Min snälla pappa har tagit min bil som är automat för den är större än deras bil, han har aldrig i hela sitt liv kört en bil med automatväxellåda tidigare...så färden är något ryckig, men jag klarar mig, vi hämtar barnen från skolan och åker hem...
BORTA OK MEN HEMMA BÄST!!!
Ta hand om er och kramar från mig!
Uppdate:)
I fredags, fredagen den 13:e....var en bra dag!!
Jag fick Taktil massage på sjukhuset, denna massage tog en timme och det var första gången jag fick helkropps massage av denna sort, av någon sort i och för sig över huvudtaget...
Jag nämnde på onsdags kursen för sköterskan som hjälpte oss med handmassagen att jag tror att jag skulle få lindring mot värken och troligtvis också kunna slappna av och sova bättre om jag fick denna sortens massage.
Så glad jag blev då jag fick tid hos henne redan samma vecka!! Ville verkligen prova om det hjälper...
Taktil massage är inte en "vanlig" massage när man knådar och vilket kan göra ont om man redan har ont i kroppen. Taktil massage är mer som en beröring på ytan. De olika delarna av kroppen behandlas/masseras för sig.
Man började med att massera baksidan av låren, vilket innebär att jag skulle ligga ner på magen på massage bänken...jag var väldigt skeptisk mot detta. Jag har inte ens kunnat att sova på magen sen operationen...har inte kunnat att ligga på bröstet alltså...jag fick en kudde som jag kunde ha under överkroppen på ett sett som gjorde att jag faktiskt kunde ligga på magen...börjar bra:) Sen gick hon igenom alla delarna av kroppen för sig och det kändes riktigt bra på alla sett, förutom att jag hade svårt att slappna av, men det r ju mitt problem det där...
Jag är lite konstig av mig, jag försökte känna efter hur jag skulle ligga så att hon kunde göra "sitt jobb" på bästa sett. Ögonen försökte öppna sig, jag skulle blunda var det tänkt...jag hade lite svårt att slappna av...
Tiden gick jätte fort och den sista delen av massagen var fötterna, jag älskar ju fotmassage, det var länge sen...
min man är duktig på det, men det var länge sen jag fick nån massage där...det var nog innan min diagnos...ja,ja...
Så fort hon började massera fötterna kände jag mig "tung", jag blev så avslappnad!!!
Det var så skönt och efteråt fick jag lugnt och i min egen takt resa på mig, klä på mig och dricka vatten och saft.
Detta var en jätte härlig upplevelse och jag kände mig avslappnad, så himla bra!!! TACK!!
Jag ska gå en gång i veckan i tio gånger på detta och ser redan fram emot nästa tillfälle jätte mycket.
Nästa gång ska jag slappna av:) Nu vet jag också hur det går till med allt osv, behöver inte vara orolig eller så...
Sen var det faktiskt rätt brått att åka 3 mil och besöka sjukgymnasten/lymfterapeuten.
Jag kommer precis fram i tid...fick åka lite för fort iofs...så lite stressigt blev det, fast det inte skulle bli det, planeringen var sån att det skulle finnas tid och lagom mycket med tid, men det sprack nånstans på vägen...
I vilket fall så fick jag min lymfdränage igen, och vi konstaterade åter igen att det går faktiskt riktigt bra med denna behandling, min kropp svarar precis som den ska. Det blir mindre och mindre vätska som samlas och alla 3 operations ärren är nu på ytan och börjar se riktigt bra ut, om nu ärr någonsin kan se bra ut;)
Så det känns riktigt bra med detta!! Jag är så glad att jag får komma dit och få denna behandling!!!
Efter detta så hämtade jag faktiskt mina läsglasögon hos optikern, och vilken skillnad, JAG SER då jag läser!!!
Fantastiskt!!!
Bildbevis;)
I lördags krattade jag lite löv, det jag orkade...en del i alla fall blev det:)
I går söndag så vilade jag en hel del...
Idag måndag har jag ringt till barnmottagning och fått tid och åkt dit med sonen för att spola öronen(vaxpropp), han är också lite förkyld nu, vilket inte alls är roligt, varken för honom eller för mig..vill INTE bli sjuk!!
Det är bara 2 veckor kvar från im!!!! Alltså bara 3 behandlingar kvar nu:D
Sen var jag och tog mina blodprover, känner mig faktiskt lite krasslig och hoppas verkligen att blodvärdena är ok, så jag kan få mina gifter imorgon igen..
Undrar lite när jag får svar på hjärnröntgen...man är lite otålig...fast det kanske är bra att jag inte har hört nåt...
hade det varit nåt allvarligt så hade de väl sett det redan och tagit kontakt med mig, eller hur??
Idag eftermiddag såg jag solen!! Det var en kort period, men den var där!! Så kul!
Nu ska jag försöka att gå och lägga mig så jag kommer upp imorgon!!
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Sköna citat;)
Kom ihåg mottot:
"Livet är inte en resa till graven med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp.
Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra,
fullständigt slutkört, totalt utsliten och skrikandes "Vilken häftig resa"!
----------------------------------------
Inom varje äldre människa finns en yngre människa som undrar va fan som hände.
-Cora Harvey Armstrong-
-Cora Harvey Armstrong-
----------------------------------------
De svåraste åren är de mellan 10 och 70.
-Helen Hayes (vid 73 års ålder)
-Helen Hayes (vid 73 års ålder)
----------------------------------------
Varje gång jag stänger en dörr mot verkligheten kommer den in genom fönstret.
-Jennifer Unlimited-
-Jennifer Unlimited-
----------------------------------------
Om du inte kan föregå med gott exempel - ja, då får du bara vara en gräslig varning.
-Catherine-
-Catherine-
----------------------------------------
Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan att du ger dem ditt tillstånd.
-Eleanor Roosevelt-
-Eleanor Roosevelt-
Kloka ord...
Ingen vet vad han förmår
förran han försökt...
--------------------------------
Publius Cyrus
Hjärna;)
Passion..sfrukt:)/aphjärna/min hjärna??
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ta han om er!
Kramar från Maarit
Vill ge dig...
Jag vill ge Dig styrka, glädje,
mod, klarsynthet och trots!!
André Gide
Den sista att Lära sig leva med cancer kurs ikväll 11/11-09
Var på den sista kursen ikväll, vad fort 8 veckor gick...
Dottern var med mig idag:)
På bilden är det tång på stranden i Ystad, det ser ut som två hjärtan som slingrar sig i varandra tycker jag:)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag var det komplementär och alternativ medicin på programmet...vad innebär dessa begrepp??
Det är ett stort område och intresset verkar ha ökat de senaste årtionden. Det finns undersökning som visar att nästan hälften av Sveriges befolkning någon gång har sökt behandling som komplement eller alternativ till skolmedicinen.
Örtmedicin, homeopati, akupunktur, naprapati, massage, taktik massage, zonterapi...mm...mm
Det finns stor spännvidd inom området och en mängd olika metoder.Det viktigaste är att man diskuterar sina val med sin behandlande läkare...
Naturläkemedel=ett läkemedel som innehåller beståndsdelar hämtad från naturen, växt eller djur, bakteriekultur, ett mineral, salt eller saltlösning. Receptfria och avsedda för egenvård i enlighet med väl beprövad tradition. (menas ett sjukdomstillstånd som inte kräver diagnos eller behandling av läkare, tex tillfällig huvudvärk, förskyldning mm)
För naturläkemedel gäller i princip samma kvalitetskontroll som för läkemedel och de godkänns för marknadsföring av Läkemedelsverket, Preparatet ska vara säkert, av god kvalitet och verksam för sitt ändamål.
Naturmedel=Klassas som livsmedel eller kosmetika. Har ej genomgått för läkemedel föreskriven kontroll.
Läkarna ger inga råd för oss patienter då det gäller den alternativa medicinen, jag har frågat om flera olika preparat som jag har trott på och fått svar att jag inte ska använda mig av några av de under behandlingen...
Men naturligtvis finns det en del som man inte kan få nån negativ effekt av och de är ok att användas...massage tex.
Det pratades en del om forskning också och det är intressant...
Det var tråkigt att det var sista kursen:(
Vi har fått lära oss massor på denna kurs och inte minst viktigt träffat andra i liknande situationer;)
Vi kommer att träffas, i alla fall några av oss, "privat" också...trevliga och glada människor allihopa!!
Tack Landstinget och alla Ni som höll i kursen!
Kramar från Maarit
Om det är nån som vill läsa mer så finns det flera sidor att söka kunskap på:
www.apoteket.se
www.lakemedelsverket.se
www.kam.se
www.naturmedel.org
ww.medref.se
www.alternativamedicinen.se
www.sjukvardsradgivningen.se
www.ki.se (Karolinska Institutet, Osher Centrum för integrativ medicin OCIM, sök innehåll A-Ö)
http://www.fhi.se (Statens Folkhälsoinstitut)
11/11-09, nr 9/12, Mr av hjärnan...
Klockan 7.30...Nu måste vi åka...
Barnen i bilen och iväg mot första stoppet, sonens skola...
Andra stoppet, dotterns skola...
Sen mot Jönköping...måste dit så fort som möjligt för att jag ska få ihop dagen med tiderna.
Väl framme så hittar jag parkeringsplats utanför dörren, vilken tur:)
In och anmäla sig, upp till nästa våning, till dagvårds avdelning, andas ut...
De har mina mediciner redan, så det är bara att köra igång...
Idag fick jag sitta i "min" stol...föredrar stolen...
Vy från stolen på väggen, trevligt...
Jag våndas lite över kommande röntgen och att det står att jag ska få in sprutat i kroppen kontrastvätska,de kan
väl använda sig av picclinen till detta????
Så här ser min arm med piccline ut, handen är på vänster hörn i bilden och axeln kommer sen i höger hörn...det går alltså en liten slang(den blåa närmast huden i stort sett mitten av bilden)in i armen och upp i hjärtat där dessa mediciner matas in med hjälp av en cytostatika pump...först tyckte jag att det var läskigt att se på denna, men nu har jag börjat att vänja mig...människan är ju ett anpassningsbart djur:)
Sköterskan ringer dit och kollar...nja, de är inte glada åt det, de kan inte det där med piccline, de måste sätta dit en katet...kul...
De olika medicinerna från påsarna droppar smidigt in i min kropp och kl 12 är jag färdig...nu är den 9:de av dessa 12 "avverkade":)
Picclinien läggs om och jag säger hejdå och ses nästa vecka...
Åker till Höglandssjukhuset och på Mr(=Magnetkameraröntgen)och kommer fram rätt precis kl 13 på parkeringen, också denna gången har jag tur, det är precis en som ska iväg...jag får en plats utanför ingången...skönt, annars är det svårt att komma i tid om man inte kan parkera nånstans...kommer fram till Radiologiska och får gå in i en typ"provhytt" där jag ska strippa(inte för nån annan)jag ska alltså ta av mig kläderna, inte strippa så...va krånglig jag är, jag kan bara skriva ta av mig kläderna, men nej då...
Efter att jag "strippat" så jag tar på mig en fin ljusblå sjukhus rock;)...måste kissa, blev så nervös så kissblåsan trycker på...
Toan är där och när du är färdig så kommer du in till mig...egentligen vill jag bara springa därifrån,men, men...
Yes, jag går in i rummet och får en liten demonstation om hur detta nu går till...lägger mig på denna plastsäng som sen åker in i röntgen maskinen...lite läskigt...nu sätter vi in kateten på utsidan av handen...det gör faktiskt inte ont, säkert pga att jag fick bedövningssalva i Jönköping precis innan jag åkte därifrån, det var den alltid snälla och trevliga sköterskan G som kom med denna ide, och det var en bra ide!!! Så själva sticket känns INTE alls...jag som hatar sprutor...då var nästan det värsta över??
Det känns ännu läskigare då hon lägger nån sorts galler över huvudet som sitter fast i britsen(sängen)...jag ska nog blunda hela tiden och försöka att tänkta på nåt annat, andas lugnt och tänkta på...att jag rider på en lång raksträcka i full tölt med min älskade häst:) Det kan bara gå bra då...
Jag har också fåttpå mig ett par hörlurar med radion på, men med väldigt lågt ljud på, så jag hör inte radion...sköterskan säger att jag måste ligga stilla och hon kommer att kunna prata med mig mellan bildtagningarna, jag har fått en larmknapp som jag håller i hårt märker jag, den ska jag trycka på om jag känner att jag behöver det...hoppas inte...
Jag åker in och får veta att den första bilden tar 3 minuter och låter en del...en del... jag håller på att kissa på mig då det sätter igång, det låter INTE lite...jag får lite panik och börjar räkna sekunder, försöker att avleda mina tankar från det som skrämde mig, jag räknar, räknar...och vips så har de 3 minuterna gått...hör en röst säga att nu kommer nästa bild tas och det tar 5 minuter, jag börjar att räkna till att börja med, men vad tråkigt, tänker jag, måste tänka på nåt roligt, nu tänker jag på min häst och att jag rider...det funkar, märker att min andning börjar sakta men säkert att bli lugnare och jag känner mig inte så obekväm längre...jag tänker på att andas lugnt och med magen så att jag inte håller andan i bröstet och blir ännu mer orolig...det var inte så farligt detta:)
På detta sett "jobbar" jag igenom denna undersökning som tog 30 minuter och i efterhand tänkt så var det ju inte nåt att vara så orolig för som jag varit:)
OCH NU ÄR DET GJORT!!!
Svar får jag inom 2 veckor...2 långa veckor...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Ångest och oro inför imorgon och för livet i stort...
Jag är jätte orolig inför imorgon, kan inte släppa detta...
Inte blev det bättre igår efter att jag fick kontakt med en kompis från barndom/ungdom på Facebook...
I och för sig var det riktigt trevligt naturligtvis att komma i kontakt med henne i Finland, för det var länge sen vi sågs, det var när jag fyllde 40, år 2005,...
Hon frågade hur det var med mig och jag berättade om min sjukdom, vilken hon inte hade nån aning om...
Hon hade lite dåliga erfarenheter om just denna lömska sjukdom, kände 2 st som hade haft det...
Jag frågade i hopp om att de mår bra idag, om de mår bra, svaret var inte så skönt att höra...
De är borta båda två idag...cancern hade spridit sig i hjärnan och skelettet...
Och jag som ska på Magnetkameraröntgen för hjärnan imorgon kl 13.15!!!!!!!!!!!!!
Ångest och oro...mina kompisar;)
De kommer jag att ha med mig på resan, så länge jag lever tror jag...
Jag bara kände att jag måste skriva ner detta också, sov så dåligt och mår inte så bra just idag...har en sten på bröstet så att säga, tungt att andas och svårt att slappna av...
Men det är ju bara en grej som ska göras, detta imorgon, sen får jag väl lugnande besked ang den biten:)
Kärlek till allihopa!
Kramar från Maarit
Åter till 26/5-09...
Det är fortfarande tisdag den 26/5-09 och jag har gjort massor...
Ätit frukost tillsammans med familjen, denna gången inklusive mina egna föräldrar
Sagt hejdå till mina föräldrar
Skjutsat barnen iväg till skolan
Åkt med maken till sjukhuset
Fått medicinen, stödstrumpor, information om mycket som jag inte idag kommer ihåg
Fått prata med min kirurg om hur allt går till nu då
Fått ritat på bröstet hur just min operation med bröstbevarande operation ska gå till
Fått känna på den asken som den radioaktiva sprutan kommer från Jönköping i, den är tung...heavy stuff;)
Fått radioaktivt ämne insprutat i bröstet
Fått en skjuts på sängen i sjukhuset, från slussen till operationen(mådde inte illa;) annars kan jag må illa då någon annan kör(bilen), men hade svårt att ligga nere, halvsatt...
Fått prata med trevliga sköterskor
Fått kanyl i vänster hand
Fått "somna"
Fått vakna;) igen
Kissat ner mig;(
Kommit upp på avdelningen och in i mitt egna rum med egen tv som jag får styra som jag vill:)
Fått prata med min kirurg om operationen och fått veta att allt gick enligt planen:=)
Fått blommor, besök av svärfar, min familj och mina föräldrar
Fått svimma;)
Fått vakna igen;)
Fått ligga kvar i sängen
Fått ha min kära familj hos mig en stund, det var så skönt att de kom, och sen var det faktiskt skönt när de gick, jag var SÅ trött, fick anstränga mig rejält då mina kära barn var där, alltså anstränga mig för att de inte skulle behöva se mig i värsta skicket...
Så det är fortfarande samma dag fast senare på eftermiddagen...
Jag ligger i sängen och in kommer två snälla sköterskor, hon som ryckte upp mig är inte med...tack för det...
Notis: såg henne i fredags då jag var på avdelningen i ett annat ärende, fick kalla kårar och var tvungen att vända mig bort...
Nu är det faktiskt dags att gå upp lite och gärna kissa, måste komma upp och röra på sig...jätte viktigt...
Då vill jag göra det själv tack, komma upp alltså. Ok, men vi är med och hjälper dig till toan sen då, ok...
Jag försöker att komma upp, fan också, det går ju inte...det gör för ont i hela höger sida...jag försöker att vrida mig åt olika håll, nej det går inte...till slut kommer jag på att om jag lägger täcket under fötterna och pressar fötterna mot fotändan på sängen så, tar tag i täcket ungefär vid låren och då behöver jag "bara" använda armmusklerna för att komma upp i sittande position...Jippii, jag kom på hur jag själv kan komma upp, och utan att det gjorde ont!!!!!
Jag vänder mig sakta men säkert och sitter kvar en stund på sängkanten...sköterskorna väntar tålmodigt på mig...
Efter en stund så känner jag mig så pass stark så då gör vi tillsammans en tur till toan, jag får hjälp på båda sidorna av sköterskorna och det går rätt bra att kissa på toan denna gången;) Jag kan knappt torka mig, det gör för ont då jag försöker att få handen bak och ner dit den ska med toapappret...det får va som det är...
Jag får hjälp tillbaka till sängen...tack snälla sköterskorna, tack för att ni finns, ni som orkade vänta in mig, för jag vill verkligen helst klara mig själv, kan jag inte så ber jag om hjälp...
Då är det dags att mäta med ultraljud så jag har kunnat att tömma blåsan, och ja, det ser ok ut...skönt...
Nu får jag vila igen...
Nu kommer sköterskan som jag har fått lite kalla kårar för in...vad ska hända nu då??? Svettigt blev det för mig igen...
Denna gången undrar hon om jag vill ha en smörgås eller nåt annat eftersom jag inte år tidigare nån mat (jag kunde inte ju, just denna sköterska var till slut och hämtade bort min matbricka, eftersom jag inte hade ätit nåt och maten fick man ju inte ha i rummet hur länge som helst minsann, det var en begränsad tid för det, men jag kunde ju inte komma upp just då...)
Phuuuu, ja, tack, jag tar gärna en smörgås och kaffe om det är ok?? Visst, kommer snart, säger hon...
Nu känns hon inte riktigt lika skrämmande längre, men jag vill INTE att hon ska behöva hjälpa mig upp eller gå på toan eller nåt, tack...
Jag får till slut mina smörgåsar och kaffe...Oj, oj, mums vad gott...jag var nog hungrig...
Jag får be om att få flera smörgåsar, och jag får flera, jag äter 6 stycken...
Efter detta så ligger jag kvar och vilar, med jämna mellanrum så får jag smärtstillande så att inte smärtan skall hinna bli för stark, det är bra och behövligt tror jag, i vanliga fall ska det ju mycket till innan jag ens tar Alvedon, men nu så känns det ganska ok att ta alla piller sköterskorna kommer med...
Tiden går och kaffet börjar göra sitt...jag måste kissa, men denna gången gör jag det själv!!
Jag gör likadant som tidigare, tar täcket med tårna, lägger täcket under fötterna, glider ner lite i sängen så jag får ett stadigt stöd med fötterna mot fotändan på sängen, och börjar att jobba med armarna, sakta men säkert så kommer jag upp och det gör faktiskt inte ont denna gången heller, jag sitter kvar en stund innan jag vrider mig och lägger ner fötterna mot golvet...sitter kvar där och...??? vad händer???
Jag vaknar på golvet...har fruktansvärt ont i huvudet, jag ligger och håller mig på knäna och armbågarna, jag fattar inte hur jag har hamnat där eller att jag har faktiskt hamnat i rätt ok läge med kroppen känns det som...
Jag har slagit i huvudet i ett hörn på väggen, känner ett litet jack på huvudet, men inget blod...
Jag ligger kvar och kan faktiskt inte komma upp...fy, vad hemskt, jag är helt hjälplös...vad ska jag göra???
Försöker att ropa på hjälp, ingen hör mig...kryper till den röda larmknappen och trycker på den...
In kommer två sköterskor, jag berättar vad som hänt och de hjälper mig upp igen försiktigt...
Jag sätter mig på sängkanten och ska sitta där och inte svimma...Jag får lov att lova att INTE försöka gå upp själv/ensam riktigt ännu...om det är nåt så vill sköterskorna vara med i alla fall så vi slipper förhoppningsvis dessa svimningsattacker...ok, det går jag med på, så kul var det ju inte att svimma, igen...
Sitter kvar där tills allt känns ok igen, då gör vi tillsammans in på toan, men de får snällt vänta utanför medans jag kissar, detta gick ju bra...jag får stöttning tillbaka till sängen...uuuh, vilka grejor...
Nästa gång då jag behöver gå upp eller vill gå upp måste jag FÖRST ringa på larmknappen så jag får någon in i rummet som kan ha koll på mig;) Det kör vi på...
Vilar igen...och jag får rätt ofta besök av sköterskorna i rummet, undrar varför...;)
Känner mig piggare senare på kvällen och vill/måste komma upp, har tänkt på hur skrämd jag blev av att höra att man kan ju få blodpropp om man bara ligger för mycket...,måste upp...ringer på klockan, får assistans, sköterskan tittar på då jag ska upp...hon hämtar en rullator liknande redskap med hjul som jag kan stötta mig mot, den var ju riktigt bra, nu kan jag cruisa i korridoren...hon följer med...undrar varför...tror de att jag svimmar hela tiden eller tror de kanske att jag ska sticka?? Nja, kanske inget av det, men vi går tillsammans och pratar lite...rätt trevligt...det är väldigt lugnt, det är ju sent på kvällen...
Vi går från ena änden till den andra och tillbaks och jag blir trött av det...var har konditionen tagit vägen...??
Dags att gå in i rummet och vila igen...det gör vi...vad skönt det är att lägga sig...och titta på tv...och somna till slut efter en dag med en massa "aktiviteter".
Tänkt så mycket det kan hända på en enda dag, tisdagen den 26/5-09 kommer jag ALDRIG att glömma!!!
Ha det bäst och ta han om er!
Kramar från Maarit
Majonnäsburken och två koppar kaffe:)
.
Hej från mig!!
> Tänkvärt:
> När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
>
> En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
>
> Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
>
> Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
>
> Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
>
> Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
>
> Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
>
> Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
>
> Sanden representerar allt annat - småsakerna.
>
> Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
>
> Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
>
> Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
>
> Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
>
> Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
>
> En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
>
> Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
>
> Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
>
> Betrakta denna berättelse och ta den till er!!
>
> En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
>
> Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
>
> Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
>
> Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
>
> Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
>
> Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
>
> Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
>
> Sanden representerar allt annat - småsakerna.
>
> Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
>
> Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
>
> Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
>
> Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
>
> Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
>
> En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
>
> Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
>
> Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
>
> Betrakta denna berättelse och ta den till er!!
Hos lymfterapeuten i torsdags:) det går framåt:)
Kom på då jag nyss hade skrivit om helgen, att jag har ju något positivt att berätta också...
Jag var hos lymfterapeuten i torsdags.
Går där nu en gång i veckan för att försöka att bli av med denna lymfvätska som fortfarande kommer och går.
Det har hänt en hel del där sen jag började gå på de behandlingarna, vätskan har minskat.
Så det går framåt med den biten! Positivt!!!
Det är stor skillnad från nu till den första gången som jag gick dit. Ska bli spännande att se då vi mäter nästa gång hur mycket det har lagt sig. Men jag ser ju det själv att det har minskat mycket, nu ligger inte ärren efter operationen i en svacka som de gjorde innan, jag kunde inte ens rengöra de tidigare pga att jag inte kom åt de.
Men nu så börjar de "komma upp till ytan", så snart ser det riktigt bra ut:)
Så det ger ju resultat med denna behandling! KUL!
Och så är det ju lite skönt också, som jag sa tidigare någon gång, så är det ju lite som att få massage:)
Och det är ju ingen som mår dåligt av det:)
Eller möjligen om man är känslig för beröring på huden, men inte annars, tror jag:)
Vilket steg är man på??
På väg upp eller ner?
Vad finns bakom kullen?
Ta hand om er!
Tänk positivt!
Försök att hitta nåt att glädjas åt varje dag!
Kramar från Maarit
Måndag...:( & :)
Idag är jag både glad och lite ledsen...
Idag är det måndag, igen...jag har haft ont i huvudet hela helgen, på ett jobbigt sett...
Det känns som att det inte riktigt är som det ska och det känns lite också som då jag började att tappa hår efter att jag hade börjat med den första kuren med Cytostatika...jag som var så glad i onsdags då jag var hos doktorn och fíck svar på min fråga ang om han trodde att jag fick behålla mitt hår som nu hade faktiskt börjat att växa igen, svaret var ja, han trodde det...men nu är jag osäker på det...jag tycker att det har blivit glesare på huvudet igen...att jag kan bli så ledsen på en sån sak, som egentligen är bara en helt klart löjlig sak att ens tänka på i sammanhanget...håret, hur viktigt kan det vara? Ganska viktigt om du frågar mig, mycket av ens personlighet "hänger ju på håret" så att säga. Jag känner inte igen mig då jag ser mig själv i spegeln, fortfarande...
Min man frågade mig för en tid sen om jag inte kan hitta nåt positivt med att inte ha hår??
Vad skulle det kunna vara?? Man ser ju sjuk ut utan hår, om jag inte känner efter och inte ser mig själv i spegeln så känner jag mig oftast inte så sjuk, men så fort som jag ser mig i spegeln, så vet jag inte vem det är som jag ser, det är någon annan som faktiskt inte ser ut "som man ska", någon som ser lite sjuk ut...
Jag kan försöka att tänka på hur jag svettas på nätterna och hur jobbigt det skulle vara med massa hår i nacken i och med det, så kan jag ju se en liten positiv sak med det, och jag behöver inte tvätta håret så ofta heller, det räcker med en gång i veckan, en till positiv sak, sen har jag då inga problem med att fixa frisyr;)...sen kommer jag inte på nåt mer...sen måste jag erkänna att jag känner mig inte kvinnlig, fin på nåt sett pga håret...så är det bara...men nu struntar vi i håret...
Jag ska på hjärnröntgen på onsdag...det är jag lite orolig för...
Jag har nämnt tidigare i samband med läkarbesök att jag har haft ont i huvudet, svårt att koncentrera mig och har lite balans problem då och då...pga dessa besvär så ska jag nu genomgå röntgen, det är naturligtvis bra...och dåligt...
Tänk om det är något där också???? Det vill man eg inte veta, så länge man inte vet så är det ju inget, eller?
Jag måste erkänna att jag är orolig inför denna röntgen...
Det kommer att bli en rätt jobbig onsdag för mig, först så tidigt som möjligt till Ryhov på behandling och sen ska jag vara tillbaka till hemstaden kl 13 på röntgen...jag hoppas att allt klaffar och mina mediciner kommer till avdelningen i tid så att jag kan hinna till röntgen sen...
Kanske kan jag sova under den undersökningen, jag blir ju trött efter behandlingen, kan vara en fördel att ha fått behandlingen precis innan;)
Enligt instruktioner ska man ju ligga helt stilla, hur det ska nu gå till, jag som har svårt för små utrymmen...
Uuuuuuhhh, jag ser INTE fram emot detta alls, mina kära vänner, ge mig krafft så jag klarar även denna undersökning...
Jag har varit lite nere i helgen, sov mycket igår, hade ont i huvudet och kroppen, ont i magen(typ blindtarmen)...tror att detta med denna kommande röntgen är det som gör mig lite nere...men det behöver inte vara nåt, det är naturligtvis så att de måste kolla upp detta då jag har påpekat dessa besvär...så upp med hakan:)
Idag ska jag åka och ta de blodproverna som behövs inför behandlingarna, som varje måndag, hoppas att blodvärdena fortfarande är bra så jag får min 9:e behandling nu på onsdag!!
Sen efter det är det bara 3 kvar!!!
Kom tänkta på att min dotter fick sitt körkort i fredags! En jätte positiv sak i allt annat skit...
Hon är jätte glad, hon körde direkt hem sen från stan i fredags, jag och sonen fick åka med, jätte roligt!!
Och sså roligt för henne att kunna ta bilen själv och åka då hon behöver och vill.
Och det gjorde hon i helgen, hon skjutsade kompisar i lördags kväll (sonen tvättade bilen åt henne i lördags, så slapp hon åka med en smutsig bil, snäll han är:)) och igår(söndag) var hon och åkte med en kompis en sväng.
Kul för henne!! Jag är jätte stolt mamma, hon är så duktig, min "Lilla" dotter! Älskar henne sååååå!!
Så fina de är, mina änglar!! Vilken tur att man har de!!!
Kärlek till er allihopa!
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Lära sig leva med cancer kurs igår 4/11-09
Igår på kursen lärde vi oss att använda andra sinnen då och om "Orden inte räcker till".
Hur vi kan göra istället?? För att kunna slappna av, "få ut saker ur" kroppen om man är ledsen, glad, arg etc
Man kan:
Måla, rita, lyssna på musik, gå en promenad och lyssna på tystnaden etc
Vi fick lära oss lite av vad Taktil massage går ut på, lugn beröring, inte massage i den meningen som man är van vid, utan lugn och skön beröring. Vi masserade varandras händer, (man kan massera hela kroppen med denna teknik och jag tycker att det låter så himla skönt!)
Nu räcker inte tiden till för så mycket tyvärr, så då blev det så att jag fick handmassage på ena handen och dottern fick massera. Men denna massageform kan man lätt göra själv hemma sen!! man ska skapa ett lugnt ställe, dämpad belysning, gärna levande ljus, fast jag kanske ska låta bli;) med tanke på förra veckans bärs med tända ljus...och lugn musik till. Vad skönt det var, och så behövligt! Så det sa vi ju allihopa att vi ska göra hemma, massera och få massage!
Jag kunde slappna av lite i alla fall, kände att detta kunde jag behöva att få i hela kroppen, tänkt vad skönt att få sådan massage på fötterna, jag älskar fotmassage:)
Det var en bra kurs!
8:e behandling, läkarbesök, lite strul med tiderna men en bra dag...
Idag har jag varit på Ryhov (igen), känns som det bara var för några dagar sedan jag var där...veckan har gått fort...tiden går så himla fort då man har roligt;)
Ja, i vilket fall så åkte jag i god tid för att det varnades för snö och jag tänkte då komma fram till varje pris, nu är det så pass nära slutspurten så att jag vill inte missa en enda gång eller behöva att skjuta upp nån av gångerna, för då blir ju behandlingsperioden längre...och det vill jag icke, tack!!
Jag kommer till Jönköping kl 9.45 och har en lägartid 10.40, bra då hinner jag att lämna in mina stövlar som jag har "gått sönder", alltså klackarna är alldeles för slitna...hoppas de kan rädda de...jag åker till A6, vet att det finns en klackbar där man kan få skorna "omklackade" på 1.5 timmar, fint...stället finns precis innanför ingången så jag behöver inte gå in så mycket längre och det är faktiskt mycket lugnt med folk märker jag så dags...undviker ju folkmassor naturligtvis pga att mitt immunförsvar inte är på topp pga behandlingarna...
Vilken tur, stövlarna har åkt med i bilen flera vändor både till Eksjö och Jönköping i hopp om att jag kan lämna in de nånstans någon gång och idag blev det av:) Bra! En bra grej gjort för dagen:)
Dags att åka in till sjukhuset, man vill ju ine komma för sent!
Kommer in och anmäler mig, får veta att "min läkare" som jag såg fram emot att träffa är sjuk!!!!
OCH inte bara det, doktorn som fått ta hennes patianter har sina egna samt nån annan doktorns som också är sjuk, så vänte tiden är ca en timma för min del...så läkaren kan ta emot mig 11.30.
Vad gör man i ett väntrum i en timme?
Inget, jag säger till tjejen i luckan att jag går upp till avdelningen, kanske finns det nån man känner igen där:)
Kommer tillbaka till 11.30.
Går upp och möter flera glada, trevliga sköterskor, berättar vad som har hänt "där nere" och jag säger att jag bara flyter på här nu då...känner inte igen nån, inga av "mina kollegor" verkar vara här idag:(
Får ett förslag om att titta på tv i dagrummet av sköterskan, bästa förslaget hittils, den nappar jag på!
Jag tar en kopp kaffe och tittar på tv...tråkiga program...går väl ändå...
Sköterskan kommer och frågar om det är ok att vi lägger om Picclinen nu och sen tar vi lite odlingar på 4 ställen för att kolla så man inte har fått multiresistenta bakterier i kroppen...detta görs en gång per år, ok, det gör vi, då har vi gjort det radan och "sparar" in det i slutendan med tiden, bra!
Jag får en "Topz" i munnen, en i näsan(kittlas), en i instickshålet för Picclinen och en i ett annat hål bak längre ner...helt smärtfritt, skönt:)
Nu är det dags att gå ner till doktorn. Jag kommer in 11.40 och vi går igenom lite vad som har hänt och mina biverkningar som jag har som vi fortfarande tror beror bara på behandlingen ingenting annat.
Jag försöker göra en luring, och försöker få honom att säga till mig att jag inte har nån cancer nånstans i kroppen nu längre, MEN han är inte dum:) Han säger att vi utgår ifrån att vi naturligtvis har fått bort allt och med dessa behandlingar och sen strålning får vi bort allt som kan finnas nånstans och lurpassa...
Så, jag försöker verkligen tänka så att jag inte har nån cancer kvar någonstans i kroppen, jag försöker verklingen OCH jag lyckas ofta, bara ibland hamnar jag i en svacka och då tror jag att den har spridit sig till något annat organ...ofta då det gör ont blir det så...
Trevlig läkare, han säger också att jag har nog snart träffat alla läkare som finns på onkologen, det stämmer nog, har inte fått samma läkare mer en två gånger...i det stora hela så kommer vi överens om att jag tål behandlingen bra och blodvärderna ser bra ut nu:)
Vi säger hejdå och jag går tillbaka till avdelningen...jag får börja min behandling alltså ca 12.30, denna gången får jag en säng tilldelat till mig som står i ett rum där sköterskan som tog proverna på mig tidigare sitter, alla sängar och stolar är upptagna...det går jätte bra för mig att göra så, jag säger till sköterskan att hon får slänga ut mig om det behövs, helt ok, jag är ju inte riktigt nån "sängpatient", sitter hellre upp...
Behandlingen startas och jag får mina sprutor med kortison osv, kom tänkta på att de senaste två gångerna så har jag fätt en obehaglig känsla i underlivet, sveda, i samband med kortison sprutan, tror jag, berättar detta och får ett svar som lugnar mig, det är flera som fått samma besvär, hon sprutar in medlet lugnt, sakta, jag känner ingenting!!! Får vetar att om man sprutar in kortison fort så kan man få sådana känningar/besvär...
Vad skönt, ett obehag mindre, så startar vi behandlingen:)
Allt går bra, jag är färdig till kl 15:) Plockar ihop mina pinaler som jag sprett ut på bordet och säger hejdå, ses nästa vecka, och åker...hämtar mina stövlar lite smidigt, 140,- och jag får "nya" stövlar. Fint!
Jag kommer hem till familjen kl 17, har varit tvungen att tanka bilen och köra lugnt pga att jag är trött efteråt och "måste" äta godis;) och liknande(salta pinnar mm) för att hålla mig vaken, märker att jag har svårt att hålla jämn hastighet, måste både gasa och bromsa då och då...koncentrationsförmågan är inte den bästa...
Men allt har funkat och jag kommer hem till slut...och det blev inte nån snö att tala om, det flög ner lite fina lätta snöflingor men inte mer...och nu ikväll är det inte vitt på marken:)
Skönt att mannen kunde ta en del av dagen ledig och hämta våra änglar från skolan!
Nu har jag avverkat 2/3 delar av denna kur:) Alltså "bara" 4 gånger=4 veckor kvar!! Glad:)
Jag hoppas att alla ni mina kära vänner också har haft en bra dag!
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Den 8:e påsen av cytostatika, den som är inuti en plastpåse...och koksaltslösning, de 2 övriga påsarna är redan nerplockade och alltså inmatade i min kropp...
Nedan, mina skor då jag ligger på sängen...det är så förbjudet att ha på sig skor då man ligger på en säng i min hjärna så jag har svårt att göra så tom på sjukhuset:)
p
Operationsdagen/eftermiddag och besök mm...
Tillbaka till 26/5-09, nu till lite senare eftermiddag...
Jag ligger och känner efter lite, hela höger sida är bortdomnad, känns som det inte finns nåt där...förutom att det gör ont på hela höger sida så är det så pass paketerad så att man inte känner så mycket...
Nu är jag inge helt hel längre, nu är en del av mig borta, är jag fortfarande jag??
Allt känns konstigt...hur ska detta gå??
Sköterskan kommer in med ett "paket", jag tar emot den men kan inte öppna den själv så hon hjälper mig.
Vilken fin blombukett med vackra blommor, på kortet kan jag läsa att den kommer från svärmor och svärfar som bor nere i skåne. Fina blommor, måste ringa och tacka sen!
Jag halvsover, hör en bekant röst i korridoren som frågar efter mig, svärfar, som just för tillfället jobbar i vår stad, kommer in med tidning och godis. Kul! Vi pratar om operationen och annat smått och gott.
Efter en stund så kommer mina föräldrar, mina fina barn och min man. Kul att se de!!
Jag försöker att vara så pigg som möjligt, vill ju inte visa mina kära barn att jag faktiskt har ont och inte riktigt mår så bra...de sätter sig på stolarna och sängen och jag berättar det jag vet om operationen. Alla är nöjda med att allt har gått bra!
Jag får veta att allt fungerar bra där hemma, alla sköter sig:)
Skönt att mamma och pappa är här och kan hjälpa till med allt där hemma!!
Vid det här laget har jag inte varit på toaletten sen jag kissade på uppvakningen...sköterskorna har varit och mätt kissblåsan och nu skulle det vara dags att gå på toan tycker de... alldeles strax, jag vill gå upp själv ur sängen och på toan, tack!
Jag har också fått in mat, men jag kommer faktiskt inte upp...det gör så ont då jag försöker så jag väljer att ligga kvar på rygg på min säng, det är ingen annan som märker att jag inte kommer upp för jag säger bara att jag inte är hungrig och att jag ligger gärna kvar...
Det går en stund och in kommer två sköterskor och den ena säger att nu måste du upp och röra på dig lite och gå på toaletten och äta också...jag hjälper dig, säger hon. JAG vill själv!!!
Nej nu måste du upp, jag hjälper dig, bara slappna av så går det bra...jag kommer upp i sittande position och jag bara känner hur allt svartnar och försvinner...jag svimmar...
Då jag vaknar upp så står det en sköterska och viftar över mig, fönstret är öppet, min dotter gråter, hon blev ju rätt så rädd, inte konstigt...sonen är utanför rummet med min man och mina föräldrar står vid sängen och ser något oroliga ut...
Jag får faktiskt ligga kvar och jag behöver inte gå upp just nu...
Allt lugnar ner sig sen, men denna händelse kommer jag så väl ihåg och då jag tänker på det så får jag rysningar...inte det roligaste minnet från den tiden...
Vi pratar en stund och mitt kära besök bestämmer sig för att det kanske är dags för mig att vila, jag håller på att somna...de åker hem...kommer igen imorgon:)
Bilden nedan är tagen av min mamma precis innan jag "försvann";)...på halsen ligger Åke, ormen som min son gjorde till mig, han är tuff, Åke, han har varit med om det ena och det andra;)
Slangarna som transporterar bort överflödig lymfvätska/sårvätska syns också på sängkanten...uuu...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
