Förändring...
När förändringens vind blåser
Gammalt kinesiskt ordspråk
bygger en del människor vindskydd
medan andra bygger väderkvarnar.
Gammalt kinesiskt ordspråkEn tung påminnelse...
Igår då jag tittade på den fina Rosa Bandet galan på tv 3 blev jag återigen påmind av denna lömska sjukdom som jag nu kämpar med...
Allt blev återigen SÅ VERKLIGT!!!
JAG har faktiskt en dödlig sjukdom, 7000 kvinnor/tjejer får diagnosen varje år, alltså ca 2 varje dag!!
Hörde en siffra om att 4 kvinnor dör dagligen just i bröstcancer:(
Jag är jätte glad för att det ordnas sådana galor för att uppmärksamma denna sjukdom som är så "vanlig" på så sett att den drabbar ju så många kvinnor, tjejer...Det har jag tänkt på tidigare år också, alltså inte bara nu då jag går med sjukdomen själv...OCH vem som helst kan ju få den, jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna få denna sjukdom, jag har då inte velat att få så mycket information om cancer överhuvudtaget tidigare i mitt liv, mest för att jag har varit rädd för sjukdomen, och tom ordet cancer...Trodde väl att om jag inte tänker så mycket på den så slipper jag den, och så har jag"gjort mitt", köpt Rosa Bandet varje år, sänkt pengar till cancerfonden osv...
MEN...här sitter jag idag med denna diagnos...och måste erkänna att jag idag inte är lika rädd eftersom under resans gång har jag lärt mig mer om sjukdomen och behandlingar och ser positivt in i framtiden, i alla fall de flesta dagarna. Idag är jag lite nere, tror att gårdagens gala väckte många smärtsamma minnen/tankar om denna tiden som gått sen jag fick diagnosen och tiden som kommer att komma...
Blev väldigt tagen av berättelsen som en pappa delade med sig, vars båda döttrar hade fått samma diagnos och tyvärr hade den yngre dotterna då bara 28 år förlorat sin kamp mot sjukdomen...Hemsk sjukdom är detta...
Det är jätte viktigt med alla bidrag för det görs ju stora framsteg på all cancerforskning och det kommer fram nya mediciner/behandlingar, jag tror att i framtiden så kan de behandla alla med ännu bättre resultat och kanske tom bota alla, det vore fantastiskt!!
Jag har haft en klump i bröstet sen igår, sov dåligt också, men nu känns det lite bättre...
Ta han om er!
Och välj att se det fina i det gråa <3
Kramar från Maarit
Behandlingsdag nr 7 av 12, 28/10-09 med Taxol och klippte mig:)
Då var det dags för att åka 10 mil igen till mina kompisar på Ryhov:)
Vi åt frukost med ett tänt ljus, mysigt:)
Åkte iväg 7.30.
Mannen och sonen skulle åka iväg lite senare, sonen skulle till en kompis och mannen till sitt jobb 11 mil hemifrån...barnen har ju som sagt höstlov denna vecka från skolan...
Jag åkte med dottern denna dagen, hon skulle övningsköra hem sen, skönt...jag blir väldigt trött efter behandlingen, det är en av de flera medicinerna som jag får som gör att jag blir trött...först blir man lite speedad av Betapred, sen blir man trött av nåt annat...
En gång var det tom lite läskigt att köra hem efteråt...tänkte på motorvägen hur skönt det var att "blunda lite"...
JAG BLUNDADE...och "vaknade upp" precis då jag körde VÄLDIGT nära vägkanten...det var läskigt...
Sen dess har jag haft med mig godis, läsk och hög musik på hemvägen också...det funkar:)
Vi närmas oss sjukhuset och jag får en hemsk känsla i kroppen, blir alldeles svettig...
Frågar dottern om hon släckte ljuset i köket? Nej, det gjorde jag inte!
Skit...inte jag heller. Ringer mannen och frågar samma fråga, nej jag har inte släckt nåt ljus heller...vad gör vi nu?? Vi kommer att komma hem till kolhögen!!!!
Han ringer till B, en god vän som bor 35 km hemifrån och undrar om han har numret till "skogshuggaren" som just nu röjer hos oss, ja...de försöker att få tag på mannen utan framgång, dålig mottagning...
B bestämmer sig för att åka hem till oss och kolla läget, jag pratar med min man och vi kommer överens om att han ringer mig så fort som B kommit till oss och vi har koll på läget...
Jag och dottern går in, anmäler mig, vi går upp till vårdavdelningen(dagvården ligger i samma korridor)
Jag möter den glada, leende Sköterskan L i korridoren, kul att se henne igen!
Hon frågar om jag vill ha stol eller säng?
Stol, tack och jag får direkt börja min behandling, jag fick stolen som jag gillar, en ställningsbar skön stol som är avsedd för dessa behandlingar. Jag sitter hellre än ligger...det var skönt att den var ledig, det var så pass tidigt så alla hade inte kommit än på sina behandlingar...för sen började det droppa på med flera patienter...tyvärr finns det inte alltid stolar eller sängar till alla, så någon gång har jag suttit på en vanlig, fast skön, stol som är avsedd för besökare, men det gick ju det med...den stolen kommer att användas idag också av en trevlig kvinna som jag träffat en gång tidigare...Min dotter sitter också på en sådan stol och läser körkortsteori...får ibland någon bra fråga som jag knappt kan svara på, undrar om jag har körkort;)
Tiden mellan då jag fick frågan i mitt huvud om någon släckte ljuset och tills jag sen äntligen pratade med min man var såååå lång. Då min man äntligen ringde hade det gått 2 timmar sen jag åkte hemifrån...jag hade hemska bilder i mitt huvud på ett övertänt hus...han berättade till min lättnad att det finns INGA tända ljus i huset, varken på köksbordet eller nån annanstans...äntligen kunde jag slappna av...OCH antingen så har jag släckt ljuset utan att notera det(hjärncellerna kanske också påverkas av dessa behandlingar;))eller så släckte min man det utan att tänkta på det då han plockade av bordet efter frukosten...eller så ha vi en skyddsängel som gjorde det:)
Det får vi aldrig veta hur/vem som släckte det, men släckt var det:)
Jag har två "bröstsystrar" i rummet, båda har genomgått bröstoperation och går nu på cytostatika(cellgifts)behandlingar...vi pratar och jämför om hur vi mått/mår, håret, illamåendet, tröttheten, allt möjligt som vi går igenom (det är lätt hänt att diskussioner hamnar där, inte konstigt för det som vi går igenom tar en jätte stor del av hjärnkapaciteten) pratar också om hur det är idag att ta körkort (dotterns sitter där med sina böcker från körskolan)och annat smått och gott...sköterskorna är lika trevliga och glada som vanligt, det är faktiskt trevligt att vara på denna dagvårdsavdelning, all kredit till alla sköterskor som jag har träffat i alla fall.
De gör ett KANONA jobb!! Fantastiska människor, tack för att ni finns!!
Denna förmiddagen går rätt smidigt sen jag fick lugnande besked ang ljuset...jag är färdig med min behandling, vi säger hejdå till allihopa och åker till MAX och äter...
Efter det har jag tid hos frissan, prova peruk nr 2...
Vi kommer till Carl M Lundh i Jönköping, (kan rekommendera till alla som behöver hjälp med peruk eller tupe av olika anledningar, de är trevliga och proffsiga och har hjälpt många med detta:))
E har 3 st som hon tycker att vi ska prova, jag har berättat för henne vid förra besöket vad jag önskar för sorts peruk nu då...jag tar av mig mössan och hon säger att håret har börjat att växa...?? Redan, skojar du?? Hon visar med spegel och pekar på olika ställen där det kommit hår, ca 1 cm långa på vissa ställen, lite längre någon annastans, lite stubb och sen några rätt långa(mitt gamla hår) som vi kommer överens om att klippa ner...SÅ JAG HAR KLIPPT MIG IDAG:) Och ja, hon har rätt, det har faktiskt börjat att växa i smyg...:) jag har då inte sett detta, de få gånger som jag tittat på skallen har jag tänkt på att det är hår som gått av och kommer att lossna ändå...men nej de sitter fast...jag kanske inte tappar mer hår nu då??? Jag har ögonfransarna och ögonbrynen kvar, något ljusare i färgen, men de är kvar...
Kanske får jag behålla de också???
Jag tror det, fast doktorn bara för en 8 dagar sen sa att jag kan komma att tappa ögonfransar, bryn och tom i värsta fall kan man tappa naglarna...uuuuhh...tänk den tanken...eller gör inte det...
Men det håret på kroppen som jag såg fram emot att tappa (håret på armarna och benen) är kvar, svarta långa strån...;) och de sitter bra fast...så vi får se vad som blir kvar och vad som inte blir kvar...
Jag bestämmer mig för en rätt kort frisyr(peruk), den ska bara sys in lite, så vi går till nästa stopp (Kristinas brud&fest) där dottern provar på olika balklänningar inför studenten nästa juni, vi tänkte att det kanske är bra att vara ute i god tid:) och det var det, hon hittade "sin klänning", en jätte fin en, jag ser verkligen fram emot att se henne gå på den röda mattan med sin stiliga kavaljer i juni!!!! OCH det är klart att jag får se det, eller hur??
Vad mycket vi har gjort idag!!!
Tillbaka till E på Carl M Lundh och provar peruken en sista gång, den passar perfekt. Vi säger hejdå och går iväg igen, nu till bilen med den tunga klänningen(väger väl 5-6kg) titta på bilden så förstår ni kanske, det är sååå mycket tyg, men ack så fint...jag är HELT SLUT...dottern kör och jag ska hålla mig vaken, det är ju trots allt jag som är eg föraren, fast hon kör så har jag ansvaret...
Jag håller mig vaken hela vägen hem och så fort vi kommer hem så lägger mig och vilar på soffan i köket, helt slut...
Efter idag är jag över halvägs med denna sista kuren, "bara" 5 gånger kvar...:)
Ha det bäst och kramar från Maarit
Bifogar bilder på skallen efter att jag klippte mig, ögonfransar/bryn, perukerna och klänningen(bilderna tagna idag 28/10). Ser att jag ser trött ut på bilderna,men det blir jag efter behandlingen som sagt, så trött....känner inte igen mig...
Skalleper efter klippningen Ögonfransar/bryn Peruk nr 2 Peruk nr 1 Balklänningen
Kunskap...:)
Kunskap leder till insikt.
Kunskapen om att cancer ofta går att bota,
att man kan leva med sin sjukdom på ett acceptabelt sätt,
och att cancersjukdomar inte ökar,
leder till insikter som gör
att man inte behöver vara lika rädd för cancer,
som man var innan man kunde något om sjukdomen!
Dagen bara försvann...
Kärlek till allihopa!
Idag har jag varit först och kollat synen hos optikern tidigt på morgonen, och hoppsan hoppsan, så behöver jag tydligen glasögon...
Armarna räcker knappt till längre då man ska läsa nåt, så det var väl väntat...och jag börjar att komma in i den åldern då man behöver oftast om inte annat så läsglasögon...sa optikern...är man gammal då??
Sen var det dags för sjukgymnasten, går till lymfsköterskan för att dränera lymfväska som fortfarande finns kvar i armen och bröstet. Den vätskan ska man försöka att bli av med innan det är dags för strålning, för då är det inte bra om bröstet, armen ändrar storlek...denna vätska samlas mer då jag använder armen, desto mer armen används desto mer vätska samlas det...denna dränering är inte så dramatiskt som det kanske låter, det görs manuellt med en form av massage, så det gör inte ont alls, tvärtom!
Mina fantastiskt snälla barn satt utanför och väntade i denna timmen som behandlingen tar (det är höstlov från skolan)...de är så snälla!!!
Efter detta så gick jag och tog blodproverna som jag tar varje måndag inför behandlingen.
Dottern var med och det togs blodprover där också, för att de ska hålla koll på levervärdena i samband med körtelfebern som hon nu fick. Levervärdena var förhöjda förra veckan, jag kan bara hoppas på att de redan kanske har stabiliserats.
Sen var det dags för McDonalds, det var belöningen för allihopa för att vi hade gjort alla dessa måsten...och en morot för att få med sonen på dagens övningar...
Så det har varit en heldag med "vård av kroppen" i någon form...åter hemma så var klockan redan sen eftermiddag, vart tog dagen vägen??
Dagen bara försvann, den gick jättefort...vart tog tiden vägen??? Hann jag göra något bra idag??
Ibland kan jag undra om jag har gjort något bra/nyttigt/snällt under dagen, har mina barn haft en bra dag?
Ibland kan jag få dåligt samvete om jag inte känner att jag gjort något bra...rätt ofta faktiskt...
Idag känner jag inte mycket av krämporna jag fick efter influensa sprutan, skönt...så de är nästan borta.
Skönt eftersom imorgon bitti ska jag vara på behandling igen, det känns som att jag alldeles nyss var där, dagarna bara rullar på, jätte fort!
Skönt tycker jag, för det innebär att jag snart blir av med picclinen i armen och behandlingarna och kan börja göra lite mer med kroppen fysiskt, träna lite förhoppningsvis...
Kroppen är inte alls som den har varit, känns som det är någon annans kropp, känner inte igen den, konstiga känningar, ont överallt, trött är den också...jag hoppas att jag får tillbaka min kropp sen...
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
En bra dag:)
Just nu mår jag faktiskt bra:)
Sitter vid tv:n med barnen och myser...
Jag fick min omdiskuterade influensa sprutan i tisdags, kände ingenting under det första dygnet, fick information om att ev biverkningarna kommer inom 2 dygn, trodde att jag klarade mig helt utan, var glad redan för det, men sen kom det...
Fick ont i hela muskeln i skinkan, kunde knappt sitta eller ligga, rida vågade jag inte ens tänka på...jag fick alltså sprutan i skinkan istället för armen för den opererade armen får jag inte bli vaccinerad någonsin i hela mitt liv och den andra armen har jag min piccline i, och vaccinet kan göra så att musklerna drar ihop sig och i det fallet är det inte så bra med piccline i armen...
Kände mig febrig, förskyld och hade ont i hela kroppen, inte skönt...fick också tankar på om jag kunde blivit smittad av dottern som nu har körtelfebern...men jag borde vara utanför riskgruppen, läste hur den smittad och att de flesta som får denna sjukdom är mellan 10-25 år, så där är det lugnt...
Vaknade idag lördag, 4 dygn efter sprutan och kände att jag fortfarande mår lika dåligt som igår och dagen innan, blev besviken och trodde inte att jag kunde vara med på den efterlängtade ridkursden som var idag, bestämnde ändå att åka fast jag inte mådde 100%, tänkte att jag kan känna efter på plats sen om jag kan rida... OCH vilken tur att jag åkte...jag fick jobba lite fysiskt för just idag hade min häst bestämt sig för att det skulle bli så...och kanske tränaren också...;)
OCH VILKEN BEFRIELSE jag kände efter att jag ridit mitt pass...jag var helt totalt avslappnad och mådde så bra!
Fick träffa likasinnade islandshäst frälsta och prata lite häst och annat...
Och sen dess har jag mått bättre:) Jag tackar...för att jag fick uppleva denna fantastiskt bra dagen!
Jag tror att hästarna hjälper mig att bli frisk!! Lagom fysisk aktivitet tror jag är positivt för tillfriskandet!
Tackar min häst, tränaren, alla tjejerna som var på kursen och min familj. Jag behövde detta så mycket<3
Ser fram emot nästa kurstillfälle som ett barn ser fram emot godis eller nån leksak eller så...
Jag har fortfarande ont i kroppen, men de flesta andra besvären är borta, jag är så glad, det var en bra dag idag!
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
Kloka ord...
Syftet med livet
kan ju inte vara att undvika cancer...
Jerry Einhorn
Dags att bli av med all oro, ångest, rädsla, OCH cancern??
Tillbaka till tisdagen 26/5-09...
Det förvånar mig faktiskt hur väl jag kommer ihåg alla känslor och allt som hände den dagen fast det idag är ju nästan 5 månader sen...
Går upp kl 6, har inte sovit mycket alls, så jag är trött fortfarande, men upp ska man ju, för barnen ska till skolan som vanligt och jag ska infinna mig på den kirurgiska vårdenheten klockan 8.00!!
Vi äter frukost tillsammans allihopa, mina föräldrar och min egna fina familj...
Roger är också hemma denna morgon, han ska följa med mig till sjukhuset, skönt, inte kul att åka dit ensam...
Klockan 7.30 tar jag min väska och kramar och säger hejdå till mina föräldrar, jag har skrivit upp en kom ihåg lapp till de med tiderna som de ska hämta barnen och skjutsa till skolan dagen efter osv, så jag inte behöver tänka på det sen. Roger kommer att vara borta till sent ikväll också, så det är så skönt att ha mina föräldrar på plats. Då funkar det som det ska hemma fast jag inte är hemma. Mormor ser till att barnen får i sig mat, dottern vet vad hon ska göra med hästarna osv. Allt ska ju funka fast jag inte är hemma...och det för det ju också!
Första stoppet är ju efter 10 km, sonen ska till sin skola, säger hejdå och att jag älskar honom och att vi ses sen senare under eftermiddagen då de ska komma och hälsa på, efter att jag har vaknat efter operationen.
Sen åker vi 10km till och lämnar av dottern till skolan, säger hejdå och att jag älskar henne också att vi ses ju sen senare under dagen.
Allt under kontroll! Nu är de där de ska, skönt!
Då åker vi till sjukhuset, nu börjar jag att bli lite nervös...jag vet ungefär hur allt ska gå till, men jag är inte den som gillar sjukhus och känner mig inte bekväm där...
Det är en sak som jag hoppas att det kan bli en ändring på efter alla dessa besök på sjukhus som jag har behövt att göra/kommer att behöva göra i fortsättningen.
Kanske att jag kan bli lite mindre obekväm då jag måste besöka sjukhus, kanske att jag kan känna mig trygg där i fortsättningen?? Det får tiden utvisa...
Vi kommer upp till slussen, där man ska vänta för att bli hämtat till operationen.
Jag får tilldelat en säng, på golvet ligger en kasse där jag ska lägga mina saker och kläder i, på sängen ligger en fin ljusblå sjukhus rock som jag ska byta om till, jag lägger in mina saker i papperskassen och lägger mig på sängen, men jag måste sätta mig upp, det var bättre, känner mig inte så "konstig" om jag sitter upp...känner mig sämre om jag ligger ner...sjuk...
Sköterskan kommer och mäter min fot/ben för att jag ska få rätt storlek på stödstrumporna som jag ska ha för att förhindra att man får blodpropp i benen, för man kommer att ligga en stund...
Jag får några piller, det tas blodprover, blodtryck, kirurgen kommer med sin spruta som jag ska få i bröstet, det är denna radioaktiva medlet i sprutan som ska visa kirurgen under operationens gång vilken lymfkörtel i armhålan är den första, alltså den som hon ska ta bort och som ska undersökas redan under operationen för att se om cancern spridit sig ditåt...hon ritar på bröstet hur hon ska operera och berättar en gång till hur allt går till och att vi träffas sen efter operationen under eftermiddagen en sväng, jag känner mig trygg med henne och litar fullt på henne...dags för sprutan, jag håller Roger i handen och kommer ihåg att han sa senare att han kände hur stark jag var då, alltså jag hade kramat hans hand så hårt, för jag var tvungen att ligga helt stilla för att kirurgen skulle kunna ge mig sprutan exakt på rätt ställe, denna sprutan känns mer än vanliga sprutor, det svider, nåt emormt i bröstet, jag kan tom känna den känslan nu då jag tänker på det...usch...
Kirurgen går och ska börja förbereda sig inför operationen, jag får vänta lite till i rummet, Roger och jag pratar lite om allt och inget, säger att vi ses ju sen senare då de kommer på besök...
Två sköterskor kommer in och säger att nu är det dags att rulla iväg mot operationen, lägg dig ner på sängen, vi säger hejdå till Roger och rullar iväg...till hissen, in i "väntrummet" utanför operationsavdelningen, jag funderar på vad som händer, kommer jag att vakna upp igen...nu rullas jag iväg in mot operationssalen, jag säger hejdå till en man som väntar på sin tur i "väntrummet", han säger hejdå tillbaka, nu är det dags då...
Väl inne i denna kala operationssal så får jag på mig en värmefilt, där under är det varmt och skönt...den manliga narkossköterskan frågar om min ålder, vikt och så för att ställa in rätt dos på sina apparater, i min nervositet försöker jag att skoja till det och säger att jag är 34 år, han säger att han trodde jag var 54, det var inte roligt:(
Jag pratar med sköterskorna och berättar att jag är faktiskt orolig...blir lite ledsen faktiskt och gråter lite...
en sköterska håller mig i handen och vi pratar lite om hästar, barn och så...hon vill lägga kanylen på ovansidan av handen, jag undrar om man inte kan göra det då man sover, nej det går ju inte...så ännu ett stick...jag hatar alla sprutor och stick!!!
Ok, överlever naturligtvis denna stick också, jag får på mig masken och ska börja att bli sömnig...jag tycker att det tar jätte lång tid innan det händer nåt, jag kommer ihåg att jag tittar på narkossköterskan som sitter bakom mig med undrande blick, ska inte jag sova eller???
Till slut somnar jag naturligtvis, och det kanske inte alls tog längre tid än det brukar, men det kändes som en låååång tid för mig i min hjärna...
Tidigt under eftermiddagen så vaknar jag upp lite smått på uppvakningsavdelningen...
Jag får frågan om jag har ont, ja, det kan man lugnt säga så fort som jag försöker att röra på mig...på en skala 1-10, hur ont??? 8!!! säger jag, då har du ju jätte ont, ja det har jag!! Jag får smärtstillande, skönt...
Efter en stund så ska jag ju kissa, för det ska man ju innan man får åka från uppvaket, sköterskan mäter med ultraljud om blåsan är fylld, och det är den. Det hämtas en "skål" som jag ska kissa i liggandes...hur ska det gå till???
Bara slappna av och kissa, säger de...ok, jag ska försöka, det var konstigt...känner jag att jag kan kissa, det gör inte ont heller, jag kissar...färdig! ropar jag, precis som ett barn. Man känner sig väldigt beroende av någon annan i det här läget, jag kommer ihåg att jag tänker då jag ligger där att jag ser INTE fram emot att bli gammal...sköterskan kommer och konstaterar att jag har kissat mycket mer än denna skålen rymmer i som jag hade under mig...usch vad tråkigt, jag har kissat i sängen!! Sorry! Nu blir det att byta både sängkläder och rocken på mig...vad jag ställer till med...
Det är lugnt säger de snälla sköterskorna och vänder på mig med vana grepp som en kåldolm i sängen, jag behöver inte anstränga mig och ska inte heller göra det, och vips så är det klart...de är duktiga...
Det mäts igen med ultraljud så att blåsan är tillräckligt tom, yes, grönt ljus och jag rullas vidare mot vårdavdelning...
Jag får ett helt EGET rum!!! Vilken lyx!! Med tv och toa/dusch i rummet...
Jag har ont, får smärtstillande och somnar, kirurgen kommer in efter en tid och jag är halvvaken, hon sätter sig på sängkanten och berättar om operationen...den hade gått bra!
Under tiden hon opererade så såg hon en 5 cm stor knöl under armhålan som hon avlägsnade tillsammans med 12 st lymfkörtlar och cancertumören som jag hade i haft i bröstet, alltså hon brydde sig inte om att skicka denna första, portvaktaren, lymfkörteln vidare för undersökning eftersom hon hade blivit lite orolig då hon såg denna knöl som jag hade i armhålan...jag har två slangar i armhålan som ska dränera lymfvätskan i en påse som hänger på sängkanten, usch, den såg inte mysig ut, jag som har svårt att se blod osv, vätskan som inte kroppen kan ta hand om nu då lymfkörtlarna är borta, den ska sköterskorna tömma med jämna mellanrum, jag hör allt men vet inte om jag kan ta till mig allt just då...det var en del...
Vi pratar en stund och jag kommer så väl ihåg att jag frågade henne, "nu har jag inte cancer någonstans längre, eller hur? DU fick ju bort allt som fanns??"
Jag får en kostig värme i det opererade bröstet tom nu då jag skriver detta...alla känslor kommer tillbaka, kanske dags att ta tag i de...
Jag fick bort allt som fanns som vi vet om. Sen kan man ju aldrig veta, får jag till svar, det kan finnas små cancer celler i det andra bröstet eller någon annanstans i kroppen...VAD SA HON????
Det var inte det svaret jag önskade, jag hade vaggat in mig in i någon slags falsk trygghet inför operationen, bara jag överlever den så är jag av med min cancer...
Nej, resan tar inte slut, oron, ångersten, rädslan är kvar i alla fall, cancern hoppas man ju ha blivit av med, men det vet ju ingen hur det är med det...
Kirurgen måste vidare, till nästa patient, jag är trött och somnar igen...
Fortsättning följer...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
före/efter
Tog en bild på huvudet som det ser ut idag...lite fjun har jag kvar, men man kan inte skryta med det...;)
Före och efter cellgiftbehandlingar...saknar mitt hår...:(
Lite löjligt i sammanhanget, men så är det...men jag ska bli frisk och få nytt friskt hår...och det kan tydligen bli lite annorlunda än man haft, kanske jag får värsta afrot...;)
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från skallis Maarit
Snyggt Rosa armband, 70 kronor till Rosa Bandet!!
Jag har letat efter smycken som stödjer Rosa Bandet och hittade ett fint Rosa armband som kostar 199.- och hela 70.- går till Rosa Bandet! SUPERBRA!!
Jag har precis beställt 2 st, ett till mig och ett till dottern, ser fram emot att få hem de och börja använda mitt!
Stöd kampen, köp ett rosa armband
| Stöd kampen mot bröstcancern. Köp ett rosa armband, hela 70kr går oavkortat till cancer- fondens rosa bandet-kampanj. Pris 199:- |
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Inför återbyggandet, efter förfallet;)
Kom tänka på...
I måndags efter besöket hos frissan så var jag på Stadium och skulle kolla på vinterkläder till sonen, 12 år, de brukar ha vinterkläder i den stilen som han har gillat, snowboard stilen, och det fanns ju lite att välja på, men det bästa är nog att han är med och väljer själv, tänkte jag, så jag köper inget idag...
En sak som påverkade detta beslut lite var ju att ögat flöt in i dam avdelningen och där såg jag något intressant...
På ett bord väl synligt!!! (BRA), ligger det träningskläder från Champion med fast broderade RosaBand!!
Dessa måste jag bara ha inför återbyggandet, efter förfallet av kroppen, alltså sen då jag kan återigen börja träna efter att jag är klar med mina behandlingar...så jag köpte toppen(finns också i svart/vitt), byxorna och väskan...
Så det blev inga vinterkläder till sonen, sen fick jag iofs lite ångerst och dåligt samvete på hemresan...MEN det är inte vinter ännu:)...Och jag fick sååå fina träningskläder till mig...det kan väl inte vara helt fel...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Nedräkningen börjar idag:) Skål för det:)
SKÅL!
Nu har jag idag varit på min 6:e av dessa 12 behandlingarna...
Så nu har jag bara 6 st kvar!!!
Skål för det! Det var länge sen jag skålade på riktigt, april eller maj...
Ibland får jag lust att bara dricka mig redlös och glömma allt för en liten ögonblick...
Men det har jag inte gjort...och det funkar rätt bra som det är...
Jag får festa till det sen då jag blivit färdigbehandlat!
Idag gick det jättebra att köra till sjukhuset, resan gick smidigt!
Jag har gjort mina behandlingsdagar till något trevligt sen första gången jag åkte dit.
Jag sminkar mig lite, tar på mig fräscha kläder(enligt mig), stannar ca halvvägs på en mack, köper salta kex, godis, läsk som jag ska smaska på under behandlingen...har gått upp i vikt faktiskt, undrar varför??
Jag kommer till sjukhuset, det finns en parkering utanför ingången till onkologen, och titta där finns det en plats till mig!! Helt fantastiskt, annars har jag inte haft sån tur tidigare, har fått parkera en bit bort...
Går glatt in och anmäler mig, jag vet också att jag ska ha min influensa spruta nu innan behandlingen...följer sköterskan till vaccinationsrummet och vi har redan igår kommit överens om att jag ska få min lilla spruta i skinkan, pga att den opererade armen ska man ju inte vaccinera sig i och i den andra har jag min piccline, så skinkar får det bli för min del.
Jag måste erkänna att jag är lite löjlig då det gäller sprutor, gillar inte att få de...men det går smidigt och jag har än så länge inte känt nåt:) av ev biverkningarna...
Jag går upp och "min sköterska" är färdig och väntar med mina dosor i fomr av 4 olika påsar som ska pumpas in i min kropp för att bli av med ev cancer celler som kan ligga där någonstans och försöka att gömma sig;)...
Jag pratar med min rumskompis, som jag har träffat flera gånger, alltid lika roligt att träffa henne, hon är jätte glad, pigg och trevlig ung mormor som jag trivs med! Trevligt gemenskap! Hon har kommit redan tidigt idag så hon är färdig tidigare också, hon stannar en stund och vi pratar om lite allt möjligt, trevligt!
Jag köpte en påse ROSARATTAR, på mitt stopp på macken, godis från Ahlgrens bilar, som strödjer Rosa Bandet kampanjen nu i oktober<3 till henne, hon har också kommit till sin 6:e av 12 idag:)
Jag får en annan rumskompis, denna gången en man som jag inte har träffat tidigare, vi har det jätte trevligt och pratar om allt möjligt, sjukdomar, familjerna, jobb, ja allt möjligt. Tiden går jättefort och snart är jag klar med behandlingen, skönt, för nu har jag kommit halvvägs i denna andra kuren!! "Bara" 6 gånger kvar...
Dotterna ringer och berättar om sin dag...hon har haft lite ont i halsen en tid och harklat och det har samlats slem i halsen, men nu på morgonen har hon vita prickar i halsmandlarna...halsfluss tänkte jag.
Ring till vårdcentralen på morgonen och be att få komma till doktorn, hon ringer själv(hon är ju 18 är nu) och berättar om sina besvär, får "diagnosen" i telefonen, "ta några alvedon och hör av dig om det inte blir bättre inom en vecka"...hon går ändå och besöker skolsköterskan som känner på körtlarna i halsen, den ena är ju jätte svullet, skolsköterskan ringer till vårdcentralen och då får dottern en tid till doktorn...hon går dit och det tas prov i halsen och blodprover i armen, halsprovet visar direkt att hon har körtelfeber...sen ska de höra av sig ang lever och provet på mjälten som också togs...hur kul är detta?
Hade inte hon ens gått till skolsköterskan efteråt och bara kört som vanligt (tränar mycket) hur skulle det gått??
Inte kul...
Jag åker mot hemstaden fortast möjligt, det går bra att köra, jag håller mig vaken (denna tiden på dagen är jag alltid jätte trött, konstigt) jag sjunger till radion, tur att ingen hör mig, för det låter INTE bra.
Kommer fram, hämtar dottern, får lite mer information om hur hon ska sköta sig nu med körtelfebern...sen åker vi vidare till sonens skola (han har också haft lite ont i halsen de senaste dagarna, måste hålla koll på det:(), sen åker vi hem...inte kul då ens barn är sjuka, de ska ju få vara friska och göra massa roliga saker...eller hur??
Sen hoppas jag ju naturligtvis att jag inte blir smittat av något/någon, vill gärna hålla mig så frisk som möjligt, blir jag sjuk så måste behandlingarna sjutas upp och då blir perioden längre och det vill jag helst inte, tack!
Nu är jag trött, lägger mig på soffan och somnar...jag som skulle...sover några timmar, var nog behövligt...
Idag/inatt är den natten som jag inte kan sova pga kortisonet som jag får inför behandlingen, det vet jag nu att det är så, inget konstigt, jag ska kolla på tv och "slappa" och försöka att vila på så sett...
I det stora hela var dagen idag en mycket bra dag och jag känner mig rätt bra...:)
OCH jag har kommit halvvägs idag!!!!!!!
Ha det bäst och ta hand om er!
Kramar från Maarit
Tillbaka till maj...inte bekvämt...:(
Jag kan ju inte lura mig hur länge som helst, gör allt jag kan för att försöka... Jag intalar mig fortfarande att jag inte är sjuk, det kommer att visa sig sen då tumören "har lämnat mig" att det inte var cancer trots allt. Fortfarande finns det chans att de tagit fel på den punkten, eller hur?? Jag gör mer än någonsin, håller mig aktiv den vakna tiden av dygnet, vilket är ca 18-19 timmar, jag jobbar, med gården, hästarna, rider mer än någonsin, skjutsar, hämtar, tvättar, rensar i rabatterna är nog kanske lite lätt irriterad om någon frågar "för mycket"...glömmer nästan att umgås med mina barn och föräldrar som faktiskt är här! De låter mig vara "som jag vill" skönt!! Jag kör iväg unghästarna till sommarbete i olika unghästflockar för det finns ingen hemma som kan ta hand om de sen...får ha de hos en god vän inte så långt hemifrån, otroligt tacksamt, hoppas att jag kan återgälda denna otroligt fina hjälp till henne en dag!! Sista helgen inför operationen är värre än något annat, jag är helt knäpp, jag tror att jag kan jobba på något sett mer och arkivera det jag gjort och ta ut det sen då det behövs, helt knäppt!! Jag gör massa konstiga saker som jag aldrig skulle göra i vanliga fall...börjar nog bli nervös...inför tisdagen... På måndag rider jag med en god vän en långtur i skogarna, vi tar en väg som vi aldrig har ridit tidigare, hittar jättefina ridvägar och bara njuter, vädret är också på vår sida, vi har det jätte bra!! SÅ SKÖNT OCH JAG BEHÖVDE DETTA SÅ MYCKET!! Pratar bara inte så mycket om vad som skall komma imorgon tisdag, bara lite, hon önskar mig lycka till och säger att det kommer att gå bra med allt, hon har också tidigare berättat att hon känner till 3 st som haft bröstcancerdiagnos och blivit friska. Jätte skönt att höra!! Vi rider 3 timmar och det är rätt sent då vi kommer tillbara, klockan har blivit 20 !! Vi gör iordning hästarna och säger hejdå och hörs snart igen! Mina föräldrar har gått och lagt sig då jag kommer in vid 20.40 :( Barnen ska isäng! Det är ju en vanlig dag imorgon;)med skola och annat för alla andra. Skönt att de väntat in mig så jag får chansen att säga godnatt och sov gott och hur mycket jag älskar de! Barnen isäng, nu tar jag och plockar ihop en väska med saker som jag ska ha med, kommer att bli inlagd 1-2 dygn efter operationen. Åke ska med (en grön orm som sonen gjort till mig någon vecka tidigare på syslöjden) en ängel från dottern som jag kan ha jämte mig på bordet, en glasängel från mamma och pappa för att skydda mig och vaka över mig. Lite kläder, toalettsaker, tidning, ipod, plånbok det var väl det... Går och lägger mig till slut, men sova-vad är det?? Glöm det! Men imorgon får jag sova, eller hur...Det blir så att jag knappt sover nåt den natten, fick massa konstiga tankar och hade jätte svårt att somna... Inte mycket till vila, tittar på "mina polisserier" på paraboltv, vad skönt att ha flera kanaler denna natten...:) NU BÖRJAR DET NÄRMA SIG...inte många timmar kvar till kl 8 på morgonen... Ta hand om er! Kramar från Maarit
Kristillstånd=
"Man råkar in i en livssituation där mina tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att jag skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen."
Psykisk kris=
"En människas reaktion inför något som hotar hennes/hans nuläge eller hotar att förändra hennes/hans liv."
Solen går alltid upp:)
Efter den fullständiga katastrofen, det totala nedbrytandet, så går solen upp igen, men med ett annat sken!
Har idag varit och tagit blodprover, som varje måndag. Värderna är fortfarande bra:) Glad för det:=)
Åkte idag mina 20 mil till och från sjukhuset, där jag går på behandlingarna och på läkarbesöken, hade ett läkarbesök och fick svar på mina frågor. Tror jag i alla fall...Blev något besviken då jag fick träffa en till doktor som jag inte träffat tidigare, fick denna tiden till en som jag har träffat en gång tidigare i alla fall, men nu var hon på utbildning ändå idag...men så är det.
Jag har haft olika besvär under den senaste tiden som jag har funderat på rätt mycket, i form av ont i lederna (knäna, axlarna, fingrarna och bäckenet värker som när man skulle föda barn, ont i höfterna, ryggen och i stort sett hela kroppen...) det gör ont ibland då jag kissar, har ibland balansproblem, ont i huvudet och så...
Allt detta har gjort att jag har börjat fundera lite på om det är ok att ha dessa besvär utan att det är nåt fel...
Jag har faktiskt varit orolig över att jag kanske skulle kunna ha cancer någon annastans i kroppen...
Jag har börjat att lyssna mycket mer på kroppens signaler än jag har gjort någonsin i hela mitt liv!
I stort sett alla mina besvär kan man ju få av Taxolbehandlingen som jag nu går på enligt doktorn, inga röntgen eller andra undersökningar behövs i dagsläget. Det enda som man kunde tänka sig inte hör till behandlingen var balansproblemen, yrsel, huvudvärk. Det ska vi hålla koll på.
Det är väl biverkningarna som kommer ikapp nu, så jag får försöka att släppa oron över dessa besvär och fortsätta vidare med positivt tänkande (lyckas ibland) och försöka att hålla humöret uppe:)
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av läkarbesöket, men måste säga att jag vet inte om jag blev helt lugn ändå då jag gick därifrån...men ska försöka att släppa oron...Sen var jag och tittade på peruker, är inte kompis med min som jag har, det känns som för mycket hår nu då jag har gått utan sen jag tappade håret...kanske att jag ska ha en korthårig/tunn peruk istället??De ska ta hem några som jag kan komma och prova nästa vecka...så vi får se...
Imorgon är det dags för behandling igen, nr 6 av 12. Då är jag halvvägs efter imorgon i denna kuren, skönt!
Nedräkningen börjar...
Ta han om er!
Kramar från Maarit
Har idag varit och tagit blodprover, som varje måndag. Värderna är fortfarande bra:) Glad för det:=)
Åkte idag mina 20 mil till och från sjukhuset, där jag går på behandlingarna och på läkarbesöken, hade ett läkarbesök och fick svar på mina frågor. Tror jag i alla fall...Blev något besviken då jag fick träffa en till doktor som jag inte träffat tidigare, fick denna tiden till en som jag har träffat en gång tidigare i alla fall, men nu var hon på utbildning ändå idag...men så är det.
Jag har haft olika besvär under den senaste tiden som jag har funderat på rätt mycket, i form av ont i lederna (knäna, axlarna, fingrarna och bäckenet värker som när man skulle föda barn, ont i höfterna, ryggen och i stort sett hela kroppen...) det gör ont ibland då jag kissar, har ibland balansproblem, ont i huvudet och så...
Allt detta har gjort att jag har börjat fundera lite på om det är ok att ha dessa besvär utan att det är nåt fel...
Jag har faktiskt varit orolig över att jag kanske skulle kunna ha cancer någon annastans i kroppen...
Jag har börjat att lyssna mycket mer på kroppens signaler än jag har gjort någonsin i hela mitt liv!
I stort sett alla mina besvär kan man ju få av Taxolbehandlingen som jag nu går på enligt doktorn, inga röntgen eller andra undersökningar behövs i dagsläget. Det enda som man kunde tänka sig inte hör till behandlingen var balansproblemen, yrsel, huvudvärk. Det ska vi hålla koll på.
Det är väl biverkningarna som kommer ikapp nu, så jag får försöka att släppa oron över dessa besvär och fortsätta vidare med positivt tänkande (lyckas ibland) och försöka att hålla humöret uppe:)
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av läkarbesöket, men måste säga att jag vet inte om jag blev helt lugn ändå då jag gick därifrån...men ska försöka att släppa oron...Sen var jag och tittade på peruker, är inte kompis med min som jag har, det känns som för mycket hår nu då jag har gått utan sen jag tappade håret...kanske att jag ska ha en korthårig/tunn peruk istället??De ska ta hem några som jag kan komma och prova nästa vecka...så vi får se...
Imorgon är det dags för behandling igen, nr 6 av 12. Då är jag halvvägs efter imorgon i denna kuren, skönt!
Nedräkningen börjar...
Ta han om er!
Kramar från Maarit
Maj, maj måne, jag kan lura mig?...det finns ögonblick som aldrig dör...
Inom en vecka från att jag varit på undersökning och fått det preliminära beskedet att jag ska förbereda mig inför att jag har fått bröstcancer är vi i början på maj månad. Jag får telefonsamtal från bröstkliniken, jag får komma och träffa kirurgen igen och kommer att få då resultatet av det provet som togs på tumören. Och information om operationen osv.
Jag ska gärna ha någon med mig den gången, för jag kommer att få mycket information och då är det bra om man har med sig någon.
Ok, jag ska se till att min man kan följa med då!
Vi åker dit tillsammans denna gången, skönt! Kirurgen är som tidigare, saklig, ärlig och proffsig.
Vi får veta att det var som vi trodde, det är cancertumör som jag har, ca 20mm stor, villken räknas som liten, och jag kommer att snart få tid till operation, sen efter ca 1-2 månader kommer jag att få tid till onkologen som tar hand om efterbehandlingarna som innefattar ofta för de i "min situation" cytostatika(=cellgift)behandlingar och strålning. Behandlingarna kallas efterbehandlingar eftersom de är avsedda för ev cancerceller som man möjligtvis har någon annanstans i kroppen fast man har opererat bort tumören...
Men en sak i taget...tack!
Vi får berättat och ritat upp hur denna operation med bröstbevarande kirurgi i mitt fall kommer att se ut.
Man kommer att operera bort en "tårtbit", den tårtbiten vill inte jag ha, sa jag...alltså bara en del av bröstet tas bort med marginal, alltså med frisk vävnad runt om tumören. Sen tar man under operationen bort den första lymfkörteln i armhålan, portvaktaren, för att under operationen gång faktiskt redan kunna fastställa om cancer ev har spridit sig dit...tänk, vilken fantastistisk teknik det finns!! TUR att man inte blev sjuk för 50 år sen eller på 1800 talet eller nåt...
Hur ska jag vara nu då, undrar jag?? Du ska vara som vanligt! OK, bra, som vanligt, det gör vi på!!
Denna dagen så var min man med mig hela dagen, vi tog mat med oss hem, färdig sallad, som vi båda gillar. Åker hemåt, vi är nästan hemma och jag säger till honom, kan vi inte åka en sväng, vi åker tillbaka till stan...varför det? Jag vet inte, jag vill inte åka hem än...ok, vi åker runt utan nåt mål...till slut åker vi hem och äter våra sallader och funderar om vi ska berätta och hur vi ska göra det för barnen...bestämmer oss för att jag måste berätta det samma dag! Naturligtvis! Jag vill helst skona de för detta, men det går ju inte...
Eftermiddag efter att barnen kommit hem från skolan, tar vi lite fika på altanen tillsammans, de vet naturligtvis vid det här laget att jag har gått på undersökningar, men jag har valt att inte berätta "för mycket" för de tidigare...Jag tänker att jag måste vara "stark" och inte bli ledsen inför de, jag börjar att berätta att som ni vet så har jag gått på olika undersökningar och nu har jag då idag fått det defenitiva beskedet att jag har fått bröstcancer, jag ser hur allvarliga båda blir:( jag har lite svårt att prata, känner att jag är jätte ledsen, men fortsätter ändå utan att gråta), berättar vad jag fått för information idag och hur vi nu går vidare för att jag ska bli frisk igen...dottern gråter och sonen är tyst och ser allvarlig och ledsen ut han också...oj vad det gör ont i mig och se de ledsna...den eftermiddagen glömmer jag aldrig!!
Det här ska vi fixa, säger vi, tillsammans. Vi får hjälpas åt på alla sett och vis, så fixar vi det ju, inga problem:)
Det bestämmer vi! Undrar vilka tankar som rörde sig i deras huvud efter detta, det får jag aldrig veta...
Jag ringer till mina föräldrar i finland och berättar, de säger att de kommer hit då jag behöver de:)
Vi bestämmer redan att de kommer 13/5! Skönt!
Vardagen kommer oavsett vilket, man måste gå vidare, det gör även vi. Skolan, jobb, allt som ingår...
Jag känner mig INTE sjuk. Så här har jag känt mig flera år utan att vara sjuk, hur kan jag vara sjuk nu då?
Ska det inte kännas någonstans att man har CANCER????
Jag kan i korta stunder "glömma bort" att jag fått denna diagnos nu då definitivt! Men bara i korta stunder...
Redan andra veckan i maj får jag min operationstid, 2009-05-26 kl 8 är jag välkommen till kirurgiska vårdenheten. Tiden från att jag fick diagnosen och då det började att närma sig till operationen gick fort, känns som, vi levde som vanligt med alla vardagliga bestyr. Mina föräldrar kom och det underlättade för mig i denna nya, konstiga situation som man hamnat i. Vi pratar inte så mycket om sjukdomen/diagnosen, jag vill inte...vi är "som vanligt" så gott det går!
Vi får njuta av mormors goda mat, bullar och morfar fixar och donar båda inne och ute.
Än så länge är jag "hel"...
Läget idag...
Idag då... Om du frågar, hur är det? Får du svaret, det är bra/ok! Vad ska man säga annars...?? Hur ska det vara? Jag vet inte... Livet går ju vidare oavsett vilket, och det kunde varit mycket värre än vad det är... Du träffar säkert varje dag många människor på gatan, i bussen, i affären som går med en allvarlig sjukdom, diagnos, men det syns inte på de.
Idag "syns" det på mig att något inte riktigt är som "vanligt" på det sättet att jag inte har hår på huvudet längre, eftersom dessa cytostatika(cellgifts)behandlingarna tar död på hårcellerna också och jag har inte blivit kompis med min peruk, så den får ligga och jag går utan...Men det där att det inte syns på människor att de är sjuka, bara som ett exempel, om jag inte hade fått veta vilka som var anhöriga i gruppen som går på kursen, lära sig leva med cancer, så hade jag aldrig gissat vilka var de som har en sjukdom/diagnos, för alla de är glada, pigga, frächa... Jag har träffat starka kvinnor som lever med svåra cancerdiagnoser, men de väljer att gå vidare mot sina mål, vidare med livet, om nu målet just nu är julen, en resa eller något annat. Skål för det/de! Hur ska man må då man hamnat i en krissituation, för det kan man hamna i då livet inte stämmer plötsligt. Det händer väl inte mig! Jag som är så aktiv och tar hand om mig:) Detta med sjukdom fanns inte i min planering, almanacka...det är inte som "vanligt", allt rullar inte bara på som ingenting... För det är något som har hänt... Det är först nu jag börjar smått att acceptera min diagnos, det har gått snart ett halvt år sen jag fick den... Kan det ta så lång tid? Det finns väl inte nån färdig mall för hur var och en hanterar sin egen situation, den är unik för varje person. Någon sa till mig precis efter att jag fått min diagnos; "man måste lära sig leva med den"... Vad då, tänkte jag då...fattade inte alls... Det är väl så att jag opereras och sen får jag lite efterbehandlingar och sen är skiten väck!! Inte ska jag behöva leva med den...jag ska leva mitt liv som vanligt igen sen, så det är så!! Eller hur...
Nu går det undan...
Efter att jag varit på mammografi och ultraljudsundersäkning får jag rätt snabbt tid till bröstmottagningen för undersökning...
28/4-09 kl 11.40 är det dags...
Jag åker dit ensam denna gången också, detta är väl nåt som bara gäller mig och det är ju bara undersökningar som kommer att visa att det inte är något allvarligt...
Jag sitter i väntrummet och funderar:
Vad gör man här?
Har alla som sitter här inne bröstcancer??
Jag är inte ung längre, men känner mig ändå ung i detta rum, alla som sitter där är nog i alla fall över 60, tror jag...
fast det där med ålder...det är inte lätt att gissa andras ålder, oftast bir det fel..., men jag gissar ändå att de andra var runt där...bara det säger väl att inte kan väl jag ha nån cancer??
Då kommer sköterskan och ropar upp mitt namn...följer efter henne, hon är jätte trevlig och visar mig till ett undersökningsrum och ber mig att vänta på kirurgen som kommer snart...
Vad är snart...fast det kanske bara gick 5 minuter så hann jag med mycket!!
Jag väntar...jag sitter ner, jag står upp, jag går till fönstret och tittar ut...
Titta där står de på taket och snickrar och har ingen aning om att det står nån stackare här inne och har världens ångerst...vad gör jag här???
Funderar allvarligt på att sticka!!!!!!
Jag vill eg inte veta om det skulle kunna vara nåt fel...fast det kan det ju inte. eller hur?
Jag har ju sökt under flera års tid till olika doktorer och tom fått frågan: vad är du orolig för att du har för nåt???
(Diagnos hypokondrisk, eller??)
Jag har faktiskt sagt att jag är lite orolig över att jag skulle ha cancer...
Men det kan man ju inte ha och gå runt med, då blir man sämre och sämre...och till slut ??
Köper detta fullt ut! Naturligtvis, det var ju rätt svar, precis det jag ville höra!! TACK doktorn!!
Nu då till denna gången, kirurgen kommer in, jag möter en trevlig KVINNA! Tackar gud för detta! Så skönt:)
Hon är proffsig och jätte trevlig och berättar hur denna undersökning går till.
Först vill hon titta och känna på mina bröst.
Hon tittar och ser efter att tittat noga, denna inåtsjunkning som jag har beskrivit fanns på undersidan av bröstet.
Hon känner efter och känner naturligtvis denna knölen som finns, för inte hade den försvunnit, fast jag trodde efter mammografin att den apparaten klämt sönder den, det gjorde nåt så fruktansvärt ont, men icke där var den...
Jag vet att du kom hit får att få ett lugnande besked, ja tack, precis det! Men tyvärr...
Röntgenläkaren hade skrivit kommentaren: det ser inte bra ut, det som han hade sett på ultraljudet.
Hon berättar för mig att det jag ska förbereda mig för att det är nog mest troligt bröstcancer jag har...mentalt...
Men vi måste ta prov på tumören, för just idag heter denna knölen "bara" tumör.
I vilket fall ska det ju bort så jag kommer att få tid till operationen rätt snart...
Vad sa du, sa jag??
Jag blev alldeles svettig och tom...vad sa hon eg??
Jag tror att jag svimmar...
Sa hon att jag kanske har bröstcancer, eller sa hon att jag har bröstcancer, eller att det fortfarande kan vara nåt ofarligt??
Nu dör jag...det är bara att åka hem och säga hejdå till alla man känner och sen dör jag...
ÅNGERST!!
För cancer dör man ju av, det är väl så den skiten fungerar, eller??
Nu måste vi sälja allt man äger och göra nån "sista resa" utomlands och sen vill jag åka till Island(har aldrig varit där och vill åka dit också innan jag dör) och sen måste vi se till att barnen kommer att ha det bra, sen då jag inte finns...skit vad mycket tankar man kan få i sitt huvud på en kort tid...Just det men vi ska ju göra denna finnålsundersökning, och då finns det ändå chans att det inte är elakartad tumör...det kan ju fortfarande vara nåt annat...
Hon berättar hur undersökningen går till och säger att det kommer en sköterska med som ska hjälpa till.
Tur det, jag fick hålla henne i handen då kirurgen stack in den första nålen för att försöka få ut vätska från tumören. Nålsticket kändes knappt, MEN sen kom nåt som kändes...
Hon var tvungen att försöka att få ut nåt och min tumör var ju som en svamp i konsistensen, den svåraste formen av alla då man ska försöka få ut nåt...får jag veta...
Så tyvärr måste jag sticka en gång till för att försöka få ut mer, annars är det omöjligt att veta vad det är för nåt.
Ja, det är klart...
Jag ligger stilla som man måste, och vet vad som komma skall...
Nu gråter jag...det gör ännu ondare denna gång, hon är tvungen att försöka att få med nåt, så hon måste "gräva" med nålen, det kändes...och ändå har man ju fött 2 barn och tycker att det kändes...
Men denna vet jag sjutton om inte detta var värre...jag gråter och det är helt ok, säger båda, skönt...
Man vill ju vara "duktig" och göra som man ska och göra rätt för sig och inte gråta i onödan...
Duktiga jag...eller vad är duktigt eg?? Och varför ska jag försöka att vara duktig och vad är det??
Ok, jag överlevde denna undersökning också, skönt att det var över...
Sköterskan går iväg med det som kom ut ur min tumör, jag ligger kvar en stund, det gör ont...igen...
Jag gillar inte ha ont...:(
Vi pratat lite om hur det går till nu då med testresultat och så.
Och om det visar sig vara bröstcancer så ska man ju inte ta några stora beslut nu direkt och de allra flesta blir ju friska och blir av med cancern för resten av sina liv...
Kirurgen säger att det kommer in en bröstsköterska till mig snart som kommer att bli min kontaktperson då det gäller bröstmottagning. Jag hänger knappt med på allt...det går fort nu...
In kommer en go och trevlig sköterska som berättar om lite allt möjligt, men jag kommer inte ihåg nåt av det...det enda jag kommer ihåg är denna tomhet och dödsångerst som jag nu fått...
Jag får med mig hennes kort med telefon nummer, om jag har frågor och vill ringa så är det bara att ringa.
Varför det då, jag har inga frågor, jag behöver väl inte nån hjälp av nån annan?? Har inte behövt och kommer inte att behöva så det är så...lägger kortet i väskan...
Det kommer att visa sig sen att det var tur att jag la in kortet i väskan...det blev några telefonsamtal senare...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit<3
Mammografi undersökning, du blir jag av med oron, eller??
Ok, då är det dags att åka till mammografi den 22/4...yes, nu blir jag av med denna oro och obehag som jag går med dag in och dag ut...
Tar bilen och åker iväg rätt så glad, för inte kan det vara nåt konstigt med detta, som jag sa, jag var ju "nyss" på denna undersökning:)
Går inne i sjukhusets korridorer och funderar på vad alla gör där? Vissa är säkert på besök, vissa jobbar, vissa r nog patienter, det syns inte alltid utanpå vem är vem/vad??
Hittar till rätt ställe...Får vänta en stund i ett relativt trevligt väntrum, fast det är ju aldrig roligt att sitta och vänta...
Sköterskan kommer och ber mig att följa med henne...
Inga konstigheter, sköterskan tar många bilder på båda brösten, klämmer det högra bröstet mer och mer inåt mellan plåtarna och försöker att få med nåt på bild, för jag har visat henne var klumpen/knölen finns...
Nej, hon får inte med nåt på bild fast hon också känt att jag har en knöl där...
Vi provar och ta en ännu närmare bild, hon klämmer in mitt bröst så det gör riktigt ont, jag tror att jag blir av med bröstet på platsen...och det känns ännu mer på knölen, det gör nu riktigt ont på den...jag befrias från röntgenapparaten och sätter mig på en stol och gråter faktiskt, det gjorde jätte ont. Det känns som att knölen kommer att spricka när som helst, det gör riktigt ont en bra stund efteråt, och jag gnäller inte i onödan i vanliga fall...man är ju en finne med sisu, inte gråter vi...
Sköterskan ber om ursäkt om att hon var tvungen att plåga mig så...snällt!
Jag får vänta lite medans en röntgenläkare tittar på bilderna...sitter kvar på stolen i rummet...
Sköterskan kommer in och ber mig att följa med till ultraljud undersökningen istället eftersom det inte syns några konstigheter på röntgenbilderna, vi går in i ett annat rum...
Där inne ser doktorn att det finns "något" där i bröstet som oavsett vilket ska tas bort!!
Vad innebär det???
Vad är det för något??
Det kan han inte svara på, man måste undersöka detta ännu mer på andra sett...
Du får en remiss till bröstundersökning på Bröstmottagning...
Ok...det tog inte slut här...oron...
April, april????
1/4-09 april, april...
Är hos distriktsläkaren och berättar hur jag mår/har mått de senaste åren, har alltså sökt flera gånger under flera år för olika besvär i form av otroligt påtaglig trötthet, ont i lederna, ont i kroppen, koncentrations svårigheter mm.
Diagnosen har alltid varit: du har för mycket att göra, utmattning, du är för ung för att ha sådana krämpor...
några enkla blodprover senare har jag alltid varit "friskförklarad".
Berättar om det senaste fyndet,knölen...doktorn tittar på bröstet, känner på knölen och säger att jag ska få remiss till mammografin och sen kan vi ta lite mer blodprover om jag vill.
Ja tack, jag vill göra en liten hälsoundersökning/kontroll. Det har jag inte gjort någon gång...
Och jag tänker, ok, mammografi, inga problem...var ju där senast i höstas, då var det inget, så det kan ju inte ha kommit sen dess, på typ 6-7 månader, eller??
Bokar en tid till 7/4 för hälsokontroll och blodproverna.
Får resultat om provsvar/undersökning efter 10 dagar, resultatet visar normala förhållanden.
DÅ SÅ, då är det inga konstigheter, tillbaka till det gamla vanliga.
Och som alla år tidigare, jag är ju frisk. YES!!
Kör på som vanligt bara!!!
Men varför är jag ändå orolig???
All tid då jag inte jobbar, gör något annat/tänker på nåt annat går åt att känna efter, är den kvar??
Ja, fortfarande kvar, lika besviken varje gång blir jag!
Men snart får jag tid till mammografi undersökningen och då får jag bekräftat att det inte är något farligt/allvarligt i alla fall, bara en vätskefylld körtel eller nåt, eller hur???
Ett till fint minne i form av bröllopsfoto:)
Här kommer ett till, det var någon som ville se flera:)
Dagen var en jättefin midsommarafton 2006:)
Kramar från Maarit
Backar bandet till Mars 2009...
Nu är det ju oktober då jag skriver detta, men jag tänker backa lite i tiden, till mars 2009 till att börja med...
Hemkommen från Stockholmsresan;
Det var skönt att komma hem till barnen, man saknar de alltid då man inte har de nära, men man märker ännu mer tydligt HUR MYCKET man saknar och älskar de då man är borta från de en stund<3
Ja, sen var det där med min lilla klump som inte vill försvinna, vad är detta????
Allt skulle väl bli som vanligt nu då vi kom hem, eller?? Inga klumpar nånstans eller så...
Men icke ville denna obehagliga grej försvinna, och inte blev det bättre att man lite smått började ändå bli lite orolig över vad det kan vara för nåt...
Känner efter på den flera gånger om dagen, nu denna gång kanske har den försvunnit, nej då, icke, men kanske nästa gång...
Ligger tom på nätterna och känner efter, den är kvar...
Pratar med en väninna om detta, hon säger att hon känner flera som har haft klumpar i brösten som har bara varit vätskefyllda körtlar eller något annat helt ofarligt, det är vanligt och det är säkert nåt sånt du också har fått...
Ja, det är precis vad det är, det bestämmer jag!
Och det behöver man ju inte gå och kolla heller på sjukhus...eller hur??
Efter några dagar så kryper obehag och oro ändå inpå ännu mer...kanske bäst att kolla det ändå och få det bekräftat att det inte är nåt farligt eller så??
Ringer till distriksläkarmottagning och får tid snabbt dit då jag säger att jag känner en tydlig klump i bröstet och att bröstet ser lite annorlunda ut än den brukar...
Fortsättning följer...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Hemkommen nyss från kursen: Lära sig leva med cancer:)
Har nyss kommit hem från kursen som vi och våra anhöriga som har eller har haft cancer är bjudna till av Landstinget. Tackar Landstinget för den:)
Varje onsdag i 8 veckor kan vi få mycket värdefull information och träffas med andra som är i liknande situation.
Väldigt bra tycker jag, jag har haft svårt att tänka mig att träffa en psykolog eller kurator så det här kan ju vara ett annat sett att handskas med en del av det svåra som denna sjukdom har satt en i:)
Man får ju som sagt information om allt ifrån upptäckt, diagnostik, behandlingarna, smärtlindring osv.
Man kan ställa frågor och man får med sig informationshäften med bra information.
Kan varmt rekommendera kursen får alla som har/har haft cancer. Om ni får förfrågan om ni vill gå den, så ta den chansen:)
Nu är jag supertrött...
Det blir de flesta som har cancer och/eller går på stytostatika(cellgifts)behandlingarna ofta och lätt, och nu pratar jag inte om att bara vara lite trött, utan precis som att någon skulle släckt/dragit ur kontakten, så trött...och man blir inte piggare om man sover mycket, konstigt...
Jag ska gå och vila/sova så känns det nog mycket bättre imorgon:)
Ta hand om er<3
Kramar från Maarit
Maarit&Roger 2006<3
Jag;)
Jag heter Maarit, är idag 44 år, är från Helsingforg i finland, men har bott i sverige sen 1989.
Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, oftast med eget, redan som tonåring jobbade jag hos mina föräldrar och jag skulle en dag över familjeföretaget i Helsingfors, men så blev det inte...vi jobbar fortfarande väldigt hårt och mycket för att få ihop det hela med livet...ibland kanske för hårt...
För vad är meningen med livet??
Jag älskar min fina familj, mina fantastiska 2 barn som jag älskar mest av allt i hela världen<3 och min man Roger, hästarna och vår gård.
Gillar natur, hästar(hjärtat klappar särskilt för islandshästar<3) och vara med familjen.
Jag har varit vegetarian sen jag var typ 12 år, har alltid varit rätt fysiskt aktiv, försöker att vara snäll mot kroppen och motionera och vara ute mycket, men sjuk kan man tydligen bli oavsett att man tycker att man har varit "hälsosam"...
Jag/vi har som sagt jobbat hårt och inte fått nåt på silverfar, vi har fått kämpa för det vi velat ha/göra och kanske tom jobbat lite för mycket också...vilket också har gjort att vi oftast fått som vi velat.
Jag är mitt i en ganska jobbig period med min sjukdom, tänker ibland på döden, meningen med livet, vad har jag gjort för att få denna sjukdom, har jag varit dum mot någon, gjort något dumt...??
Har jag varit bra mamma?
Har jag gjort allt jag kunnat för att de ska må bra, ha en bra start i sina förhoppningsvis långa liv?
Vi bor på landet, 2 mil utanför staden och bara det kan ju vara en liten begränsnins för de??
Samtidigt så är det en helt fantastiskt bra omgivning att växa upp i tycker jag, kanske inte alla tycker...
Det är inte lika smidigt för de att ta del av olika aktiviteter om man jämför med de som bor i samhället/stan,
eller bara gå/cykla till en kompis...
Vad är rätt och vad är fel???
Jag försöker att njuta av livet men varför är det så svårt att göra det, jag har dåligt samvete för nåt ofta...
Tänker på min släkt och kompisar i finland som jag inte träffar, mina fina och snälla föräldrar som kommer och besöker oss 1-2 gånger per år. Det är alltid lika roligt:)
Funderar på "stora frågor"...ska man sälja allt man har "byggt upp" och försöka att njuta av livet mer med familjen?
Vi reser inte någonstans pga att vi har gården och inte har några släktingar eller så som kan bara hoppa in och hjälpa oss om vi skulle resa bort.
Är det så här det ska vara?
Är det värt allt slit?
Jag vet faktiskt inte...jag vet inte om det är sjukdomen som satt lite broms nu på vägen som gör att man har börjat att tänka på ett lite annat sätt om det mesta...innan har man bara jobbat på, man har varit ett riktigt snabbt snurrande ekkorrehjul, inte har haft tid att tänka efter, alltid nåt man måste göra...
Kanske finns en mening med detta som har hänt????
I vilket fall så försöker jag att se något positivt i framtiden och tror och hoppas att jag kommer att bli frisk en dag:)
Ja, det blev i alla fall en annorluna peroiod i mitt liv pga sjukdomen, men vi kämpar på!!
Ha det bäst och ta han om er!
Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, oftast med eget, redan som tonåring jobbade jag hos mina föräldrar och jag skulle en dag över familjeföretaget i Helsingfors, men så blev det inte...vi jobbar fortfarande väldigt hårt och mycket för att få ihop det hela med livet...ibland kanske för hårt...
För vad är meningen med livet??
Jag älskar min fina familj, mina fantastiska 2 barn som jag älskar mest av allt i hela världen<3 och min man Roger, hästarna och vår gård.
Gillar natur, hästar(hjärtat klappar särskilt för islandshästar<3) och vara med familjen.
Jag har varit vegetarian sen jag var typ 12 år, har alltid varit rätt fysiskt aktiv, försöker att vara snäll mot kroppen och motionera och vara ute mycket, men sjuk kan man tydligen bli oavsett att man tycker att man har varit "hälsosam"...
Jag/vi har som sagt jobbat hårt och inte fått nåt på silverfar, vi har fått kämpa för det vi velat ha/göra och kanske tom jobbat lite för mycket också...vilket också har gjort att vi oftast fått som vi velat.
Jag är mitt i en ganska jobbig period med min sjukdom, tänker ibland på döden, meningen med livet, vad har jag gjort för att få denna sjukdom, har jag varit dum mot någon, gjort något dumt...??
Har jag varit bra mamma?
Har jag gjort allt jag kunnat för att de ska må bra, ha en bra start i sina förhoppningsvis långa liv?
Vi bor på landet, 2 mil utanför staden och bara det kan ju vara en liten begränsnins för de??
Samtidigt så är det en helt fantastiskt bra omgivning att växa upp i tycker jag, kanske inte alla tycker...
Det är inte lika smidigt för de att ta del av olika aktiviteter om man jämför med de som bor i samhället/stan,
eller bara gå/cykla till en kompis...
Vad är rätt och vad är fel???
Jag försöker att njuta av livet men varför är det så svårt att göra det, jag har dåligt samvete för nåt ofta...
Tänker på min släkt och kompisar i finland som jag inte träffar, mina fina och snälla föräldrar som kommer och besöker oss 1-2 gånger per år. Det är alltid lika roligt:)
Funderar på "stora frågor"...ska man sälja allt man har "byggt upp" och försöka att njuta av livet mer med familjen?
Vi reser inte någonstans pga att vi har gården och inte har några släktingar eller så som kan bara hoppa in och hjälpa oss om vi skulle resa bort.
Är det så här det ska vara?
Är det värt allt slit?
Jag vet faktiskt inte...jag vet inte om det är sjukdomen som satt lite broms nu på vägen som gör att man har börjat att tänka på ett lite annat sätt om det mesta...innan har man bara jobbat på, man har varit ett riktigt snabbt snurrande ekkorrehjul, inte har haft tid att tänka efter, alltid nåt man måste göra...
Kanske finns en mening med detta som har hänt????
I vilket fall så försöker jag att se något positivt i framtiden och tror och hoppas att jag kommer att bli frisk en dag:)
Ja, det blev i alla fall en annorluna peroiod i mitt liv pga sjukdomen, men vi kämpar på!!
Ha det bäst och ta han om er!
Min ROSARESA <3
Det händer inte mig...
Ja, det hände mig!!
I april 2009, då fick jag min bröstcancer diagnos!
Mars 09, Stockholm, följde med min man Roger upp då han gick på utbildning några dagar, en av de få gångerna vi åker någongstans själva...händer kanske en gång per år, försöker att följa med de gångerna han åker någongstans på utbilding mm om det passar, för att få egen tid för oss, då kommer snälla och roliga farmor från skåneland och ser efter huset och barnen...
Den resan blev en resa fylld med ångerst för mig...
Står framför spegeln efter duschen första kvällen och tittar, visst ser högra bröst lite konstigt ut...???
Det ska ju vara rund där nere inte gå inåt,,,vad är det som händer???
Roger kolla, hur ser det här ut??? Kan det vara bh:n som tryckt, jag ramlade ju av hästen, kanske att revben har åkt upp på nåt sett???
Det är nog inte nåt, men är du orolig gå och kolla upp det sen då vi är hemma...ja, ok. Det är nog inget!!
Nu ska vi ut och äta och ha det trevligt,,,
Det blev många titt på det bröstet under denna lilla resa och sen började jag känna efter lite försiktigt på de...jag har då aldrig tagit på mina bröst, men nu kändes det ok,,,det är ju nåt där!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det är en klump i nedredelen av högra bröst, jag känner nåt där...varmt och svettigt blev det plötsligt i hela kroppen...
Jag har varit trött och mått konstigt flera år, varit hos olika doktorer och gnällt över att jag är så trött, jag kan sitte med min son, hjälpa honom med läxorna och SOMNA, hur kan jag göra det???
Diagnos har oftast varit: du har för mkt att göra, dra ner på nåt...
Jag skulle köpa nåt piggande då jag var i Stockholm, har ju tid att leta...köpte KinJang på Apoteket, mot trötthet...
Det kanske bara är lite vitamin/mineralbrits eller nåt, man kan ju bli trött då??
Det där med klumpen, den försvinner ju INTE, den finns ju bara där, men det kan ju inte vara nåt allvarligt i alla fall, nån vätskefylld körtel eller nåt. Det är vad det är!!
Åker hem efter 2 dagar i Stockholm med lite ångerst i tankarna, men det är ju ingen fara med det där...
Säkert inget att oroa sig för, jag är trött och sover hela resan hem som tar ca 3 timmar...
Ja, det hände mig!!
I april 2009, då fick jag min bröstcancer diagnos!
Mars 09, Stockholm, följde med min man Roger upp då han gick på utbildning några dagar, en av de få gångerna vi åker någongstans själva...händer kanske en gång per år, försöker att följa med de gångerna han åker någongstans på utbilding mm om det passar, för att få egen tid för oss, då kommer snälla och roliga farmor från skåneland och ser efter huset och barnen...
Den resan blev en resa fylld med ångerst för mig...
Står framför spegeln efter duschen första kvällen och tittar, visst ser högra bröst lite konstigt ut...???
Det ska ju vara rund där nere inte gå inåt,,,vad är det som händer???
Roger kolla, hur ser det här ut??? Kan det vara bh:n som tryckt, jag ramlade ju av hästen, kanske att revben har åkt upp på nåt sett???
Det är nog inte nåt, men är du orolig gå och kolla upp det sen då vi är hemma...ja, ok. Det är nog inget!!
Nu ska vi ut och äta och ha det trevligt,,,
Det blev många titt på det bröstet under denna lilla resa och sen började jag känna efter lite försiktigt på de...jag har då aldrig tagit på mina bröst, men nu kändes det ok,,,det är ju nåt där!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det är en klump i nedredelen av högra bröst, jag känner nåt där...varmt och svettigt blev det plötsligt i hela kroppen...
Jag har varit trött och mått konstigt flera år, varit hos olika doktorer och gnällt över att jag är så trött, jag kan sitte med min son, hjälpa honom med läxorna och SOMNA, hur kan jag göra det???
Diagnos har oftast varit: du har för mkt att göra, dra ner på nåt...
Jag skulle köpa nåt piggande då jag var i Stockholm, har ju tid att leta...köpte KinJang på Apoteket, mot trötthet...
Det kanske bara är lite vitamin/mineralbrits eller nåt, man kan ju bli trött då??
Det där med klumpen, den försvinner ju INTE, den finns ju bara där, men det kan ju inte vara nåt allvarligt i alla fall, nån vätskefylld körtel eller nåt. Det är vad det är!!
Åker hem efter 2 dagar i Stockholm med lite ångerst i tankarna, men det är ju ingen fara med det där...
Säkert inget att oroa sig för, jag är trött och sover hela resan hem som tar ca 3 timmar...
Välkommen till min nya blogg!
Min Rosa Resa blogg!
