rosaresa

Barnen i bilen och iväg mot första stoppet, sonens skola...

Andra stoppet, dotterns skola...

Sen mot Jönköping...måste dit så fort som möjligt för att jag ska få ihop dagen med tiderna.

Väl framme så hittar jag parkeringsplats utanför dörren, vilken tur:)

In och anmäla sig, upp till nästa våning, till dagvårds avdelning, andas ut...

De har mina mediciner redan, så det är bara att köra igång...

Idag fick jag sitta i "min" stol...föredrar stolen...

Vy från stolen på väggen, trevligt...

Jag våndas lite över kommande röntgen och att det står att jag ska få in sprutat i kroppen kontrastvätska,de kan

väl använda sig av picclinen till detta????

Så här ser min arm med piccline ut, handen är på vänster hörn i bilden och axeln kommer sen i höger hörn...det går alltså en liten slang(den blåa närmast huden i stort sett mitten av bilden)in i armen och upp i hjärtat där dessa mediciner matas in med hjälp av en cytostatika pump...först tyckte jag att det var läskigt att se på denna, men nu har jag börjat att vänja mig...människan är ju ett anpassningsbart djur:)

Sköterskan ringer dit och kollar...nja, de är inte glada åt det, de kan inte det där med piccline, de måste sätta dit en katet...kul...

De olika medicinerna från påsarna droppar smidigt in i min kropp och kl 12 är jag färdig...nu är den 9:de av dessa 12 "avverkade":)

Picclinien läggs om och jag säger hejdå och ses nästa vecka...

Åker till Höglandssjukhuset och på Mr(=Magnetkameraröntgen)och kommer fram rätt precis kl 13 på parkeringen, också denna gången har jag tur, det är precis en som ska iväg...jag får en plats utanför ingången...skönt, annars är det svårt att komma i tid om man inte kan parkera nånstans...kommer fram till Radiologiska och får gå in i en typ"provhytt" där jag ska strippa(inte för nån annan)jag ska alltså ta av mig kläderna,  inte strippa så...va krånglig jag är, jag kan bara skriva ta av mig kläderna, men nej då...

Efter att jag "strippat" så jag tar på mig en fin ljusblå sjukhus rock;)...måste kissa, blev så nervös så kissblåsan trycker på...

Toan är där och när du är färdig så kommer du in till mig...egentligen vill jag bara springa därifrån,men, men...

Yes, jag går in i rummet och får en liten demonstation om hur detta nu går till...lägger mig på denna plastsäng som sen åker in i röntgen maskinen...lite läskigt...nu sätter vi in kateten på utsidan av handen...det gör faktiskt inte ont, säkert pga att jag fick bedövningssalva i Jönköping precis innan jag åkte därifrån, det var den alltid snälla och trevliga sköterskan G som kom med denna ide, och det var en bra ide!!! Så själva sticket känns INTE alls...jag som hatar sprutor...då var nästan det värsta över??

Det känns ännu läskigare då hon lägger nån sorts galler över huvudet som sitter fast i britsen(sängen)...jag ska nog blunda hela tiden och försöka att tänkta på nåt annat, andas lugnt och tänkta på...att jag rider på en lång raksträcka i full tölt med min älskade häst:) Det kan bara gå bra då...

Jag har också fåttpå mig ett par hörlurar med radion på, men med väldigt lågt ljud på, så jag hör inte radion...sköterskan säger att jag måste ligga stilla och hon kommer att kunna prata med mig mellan bildtagningarna, jag har fått en larmknapp som jag håller i hårt märker jag, den ska jag trycka på om jag känner att jag behöver det...hoppas inte...

Jag åker in och får veta att den första bilden tar 3 minuter och låter en del...en del... jag håller på att kissa på mig då det sätter igång, det låter INTE lite...jag får lite panik och börjar räkna sekunder, försöker att avleda mina tankar från det som skrämde mig, jag räknar, räknar...och vips så har de 3 minuterna gått...hör en röst säga att nu kommer nästa bild tas och det tar 5 minuter, jag börjar att räkna till att börja med, men vad tråkigt, tänker jag, måste tänka på nåt roligt, nu tänker jag på min häst och att jag rider...det funkar, märker att min andning börjar sakta men säkert att bli lugnare och jag känner mig inte så obekväm längre...jag tänker på att andas lugnt och med magen så att jag inte håller andan i bröstet och blir ännu mer orolig...det var inte så farligt detta:)

På detta sett "jobbar" jag igenom denna undersökning som tog 30 minuter och i efterhand tänkt så var det ju inte nåt att vara så orolig för som jag varit:)

OCH NU ÄR DET GJORT!!!

Svar får jag inom 2 veckor...2 långa veckor...

Ta hand om er!

Kramar från Maarit