Operationsdagen/eftermiddag och besök mm...
Tillbaka till 26/5-09, nu till lite senare eftermiddag...
Jag ligger och känner efter lite, hela höger sida är bortdomnad, känns som det inte finns nåt där...förutom att det gör ont på hela höger sida så är det så pass paketerad så att man inte känner så mycket...
Nu är jag inge helt hel längre, nu är en del av mig borta, är jag fortfarande jag??
Allt känns konstigt...hur ska detta gå??
Sköterskan kommer in med ett "paket", jag tar emot den men kan inte öppna den själv så hon hjälper mig.
Vilken fin blombukett med vackra blommor, på kortet kan jag läsa att den kommer från svärmor och svärfar som bor nere i skåne. Fina blommor, måste ringa och tacka sen!
Jag halvsover, hör en bekant röst i korridoren som frågar efter mig, svärfar, som just för tillfället jobbar i vår stad, kommer in med tidning och godis. Kul! Vi pratar om operationen och annat smått och gott.
Efter en stund så kommer mina föräldrar, mina fina barn och min man. Kul att se de!!
Jag försöker att vara så pigg som möjligt, vill ju inte visa mina kära barn att jag faktiskt har ont och inte riktigt mår så bra...de sätter sig på stolarna och sängen och jag berättar det jag vet om operationen. Alla är nöjda med att allt har gått bra!
Jag får veta att allt fungerar bra där hemma, alla sköter sig:)
Skönt att mamma och pappa är här och kan hjälpa till med allt där hemma!!
Vid det här laget har jag inte varit på toaletten sen jag kissade på uppvakningen...sköterskorna har varit och mätt kissblåsan och nu skulle det vara dags att gå på toan tycker de... alldeles strax, jag vill gå upp själv ur sängen och på toan, tack!
Jag har också fått in mat, men jag kommer faktiskt inte upp...det gör så ont då jag försöker så jag väljer att ligga kvar på rygg på min säng, det är ingen annan som märker att jag inte kommer upp för jag säger bara att jag inte är hungrig och att jag ligger gärna kvar...
Det går en stund och in kommer två sköterskor och den ena säger att nu måste du upp och röra på dig lite och gå på toaletten och äta också...jag hjälper dig, säger hon. JAG vill själv!!!
Nej nu måste du upp, jag hjälper dig, bara slappna av så går det bra...jag kommer upp i sittande position och jag bara känner hur allt svartnar och försvinner...jag svimmar...
Då jag vaknar upp så står det en sköterska och viftar över mig, fönstret är öppet, min dotter gråter, hon blev ju rätt så rädd, inte konstigt...sonen är utanför rummet med min man och mina föräldrar står vid sängen och ser något oroliga ut...
Jag får faktiskt ligga kvar och jag behöver inte gå upp just nu...
Allt lugnar ner sig sen, men denna händelse kommer jag så väl ihåg och då jag tänker på det så får jag rysningar...inte det roligaste minnet från den tiden...
Vi pratar en stund och mitt kära besök bestämmer sig för att det kanske är dags för mig att vila, jag håller på att somna...de åker hem...kommer igen imorgon:)
Bilden nedan är tagen av min mamma precis innan jag "försvann";)...på halsen ligger Åke, ormen som min son gjorde till mig, han är tuff, Åke, han har varit med om det ena och det andra;)
Slangarna som transporterar bort överflödig lymfvätska/sårvätska syns också på sängkanten...uuu...
Ta hand om er!
Kramar från Maarit
Kommentarer
Postat av: Ninni
Tur med så omtänksam familj! Så har du ju Åke med ;-)
Kram, tänker mycket på dig!
Postat av: Maarit
Hello Ninni!
Ja, jag har en fin, omtänksam familj:) och Åke är cool! Den coolaste ormen i hela universum!
Tur att jag har honom!
Snäll du är!
Ha det bäst och ta hand om dig och din fina familj!
Kramar från Maarit
Trackback
