rosaresa

Armarna räcker knappt till längre då man ska läsa nåt, så det var väl väntat...och jag börjar att komma in i den åldern då man behöver oftast om inte annat så läsglasögon...sa optikern...är man gammal då??

Sen var det dags för sjukgymnasten, går till lymfsköterskan för att dränera lymfväska som fortfarande finns kvar i armen och bröstet. Den vätskan ska man försöka att bli av med innan det är dags för strålning, för då är det inte bra om bröstet, armen ändrar storlek...denna vätska samlas mer då jag använder armen, desto mer armen används desto mer vätska samlas det...denna dränering är inte så dramatiskt som det kanske låter, det görs manuellt med en form av massage, så det gör inte ont alls, tvärtom!

Mina fantastiskt snälla barn satt utanför och väntade i denna timmen som behandlingen tar (det är höstlov från skolan)...de är så snälla!!!

Efter detta så gick jag och tog blodproverna som jag tar varje måndag inför behandlingen.

Dottern var med och det togs blodprover där också, för att de ska hålla koll på levervärdena i samband med körtelfebern som hon nu fick. Levervärdena var förhöjda förra veckan, jag kan bara hoppas på att de redan kanske har stabiliserats.

Sen var det dags för McDonalds, det var belöningen för allihopa för att vi hade gjort alla dessa måsten...och en morot för att få med sonen på dagens övningar...

Så det har varit en heldag med "vård av kroppen" i någon form...åter hemma så var klockan redan sen eftermiddag, vart tog dagen vägen??

Dagen bara försvann, den gick jättefort...vart tog tiden vägen??? Hann jag göra något bra idag??

Ibland kan jag undra om jag har gjort något bra/nyttigt/snällt under dagen, har mina barn haft en bra dag?

Ibland kan jag få dåligt samvete om jag inte känner att jag gjort något bra...rätt ofta faktiskt...

Idag känner jag inte mycket av krämporna jag fick efter influensa sprutan, skönt...så de är nästan borta.

Skönt eftersom imorgon bitti ska jag vara på behandling igen, det känns som att jag alldeles nyss var där, dagarna bara rullar på, jätte fort!

Skönt tycker jag, för det innebär att jag snart blir av med picclinen i armen och behandlingarna och kan börja göra lite mer med kroppen fysiskt, träna lite förhoppningsvis...

Kroppen är inte alls som den har varit, känns som det är någon annans kropp, känner inte igen den, konstiga känningar, ont överallt, trött är den också...jag hoppas att jag får tillbaka min kropp sen...

Ha det bäst och ta hand om er!

Kramar från Maarit