rosaresa

Går upp kl 6, har inte sovit mycket alls, så jag är trött fortfarande, men upp ska man ju, för barnen ska till skolan som vanligt och jag ska infinna mig på den kirurgiska vårdenheten klockan 8.00!!

Vi äter frukost tillsammans allihopa, mina föräldrar och min egna fina familj...

Roger är också hemma denna morgon, han ska följa med mig till sjukhuset, skönt, inte kul att åka dit ensam...

Klockan 7.30 tar jag min väska och kramar och säger hejdå till mina föräldrar, jag har skrivit upp en kom ihåg lapp till de med tiderna som de ska hämta barnen och skjutsa till skolan dagen efter osv, så jag inte behöver tänka på det sen. Roger kommer att vara borta till sent ikväll också, så det är så skönt att ha mina föräldrar på plats. Då funkar det som det ska hemma fast jag inte är hemma. Mormor ser till att barnen får i sig mat, dottern vet vad hon ska göra med hästarna osv. Allt ska ju funka fast jag inte är hemma...och det för det ju också!

Första stoppet är ju efter 10 km, sonen ska till sin skola, säger hejdå och att jag älskar honom och att vi ses sen senare under eftermiddagen då de ska komma och hälsa på, efter att jag har vaknat efter operationen.

Sen åker vi 10km till och lämnar av dottern till skolan, säger hejdå och att jag älskar henne också att vi ses ju sen senare under dagen.

Allt under kontroll! Nu är de där de ska, skönt!

Då åker vi till sjukhuset, nu börjar jag att bli lite nervös...jag vet ungefär hur allt ska gå till, men jag är inte den som gillar sjukhus och känner mig inte bekväm där...

Det är en sak som jag hoppas att det kan bli en ändring på efter alla dessa besök på sjukhus som jag har behövt att göra/kommer att behöva göra i fortsättningen.

Kanske att jag kan bli lite mindre obekväm då jag måste besöka sjukhus, kanske att jag kan känna mig trygg där i fortsättningen?? Det får tiden utvisa...

Vi kommer upp till slussen, där man ska vänta för att bli hämtat till operationen.

Jag får tilldelat en säng, på golvet ligger en kasse där jag ska lägga mina saker och kläder i, på sängen ligger en fin ljusblå sjukhus rock som jag ska byta om till, jag lägger in mina saker i papperskassen och lägger mig på sängen, men jag måste sätta mig upp, det var bättre, känner mig inte så "konstig" om jag sitter upp...känner mig sämre om jag ligger ner...sjuk...

Sköterskan kommer och mäter min fot/ben för att jag ska få rätt storlek på stödstrumporna som jag ska ha för att förhindra att man får blodpropp i benen, för man kommer att ligga en stund...

Jag får några piller, det tas blodprover, blodtryck, kirurgen kommer med sin spruta som jag ska få i bröstet, det är denna radioaktiva medlet i sprutan som ska visa kirurgen under operationens gång vilken lymfkörtel i armhålan är den första, alltså den som hon ska ta bort och som ska undersökas redan under operationen för att se om cancern spridit sig ditåt...hon ritar på bröstet hur hon ska operera och berättar en gång till hur allt går till och att vi träffas sen efter operationen under eftermiddagen en sväng, jag känner mig trygg med henne och litar fullt på henne...dags för sprutan, jag håller Roger i handen och kommer ihåg att han sa senare att han kände hur stark jag var då, alltså jag hade kramat hans hand så hårt, för jag var tvungen att ligga helt stilla för att kirurgen skulle kunna ge mig sprutan exakt på rätt ställe, denna sprutan känns mer än vanliga sprutor, det svider, nåt emormt i bröstet, jag kan tom känna den känslan nu då jag tänker på det...usch...

Kirurgen går och ska börja förbereda sig inför operationen, jag får vänta lite till i rummet, Roger och jag pratar lite om allt och inget, säger att vi ses ju sen senare då de kommer på besök...

Två sköterskor kommer in och säger att nu är det dags att rulla iväg mot operationen, lägg dig ner på sängen, vi säger hejdå till Roger och rullar iväg...till hissen, in i "väntrummet" utanför operationsavdelningen, jag funderar på vad som händer, kommer jag att vakna upp igen...nu rullas jag iväg in mot operationssalen, jag säger hejdå till en man som väntar på sin tur i "väntrummet", han säger hejdå tillbaka, nu är det dags då...

Väl inne i denna kala operationssal så får jag på mig en värmefilt, där under är det varmt och skönt...den manliga narkossköterskan frågar om min ålder, vikt och så för att ställa in rätt dos på sina apparater, i min nervositet försöker jag att skoja till det och säger att jag är 34 år, han säger att han trodde jag var 54, det var inte roligt:(

Jag pratar med sköterskorna och berättar att jag är faktiskt orolig...blir lite ledsen faktiskt och gråter lite...

en sköterska håller mig i handen och vi pratar lite om hästar, barn och så...hon vill lägga kanylen på ovansidan av handen, jag undrar om man inte kan göra det då man sover, nej det går ju inte...så ännu ett stick...jag hatar alla sprutor och stick!!!

Ok, överlever naturligtvis denna stick också, jag får på mig masken och ska börja att bli sömnig...jag tycker att det tar jätte lång tid innan det händer nåt, jag kommer ihåg att jag tittar på narkossköterskan som sitter bakom mig med undrande blick, ska inte jag sova eller???

Till slut somnar jag naturligtvis, och det kanske inte alls tog längre tid än det brukar, men det kändes som en låååång tid för mig i min hjärna...

Tidigt under eftermiddagen så vaknar jag upp lite smått på uppvakningsavdelningen...

Jag får frågan om jag har ont, ja, det kan man lugnt säga så fort som jag försöker att röra på mig...på en skala 1-10, hur ont??? 8!!! säger jag, då har du ju jätte ont, ja det har jag!! Jag får smärtstillande, skönt...

Efter en stund så ska jag ju kissa, för det ska man ju innan man får åka från uppvaket, sköterskan mäter med ultraljud om blåsan är fylld, och det är den. Det hämtas en "skål" som jag ska kissa i liggandes...hur ska det gå till???

Bara slappna av och kissa, säger de...ok, jag ska försöka, det var konstigt...känner jag att jag kan kissa, det gör inte ont heller, jag kissar...färdig! ropar jag, precis som ett barn. Man känner sig väldigt beroende av någon annan i det här läget, jag kommer ihåg att jag tänker då jag ligger där att jag ser INTE fram emot att bli gammal...sköterskan kommer och konstaterar att jag har kissat mycket mer än denna skålen rymmer i som jag hade under mig...usch vad tråkigt, jag har kissat i sängen!! Sorry! Nu blir det att byta både sängkläder och rocken på mig...vad jag ställer till med...

Det är lugnt säger de snälla sköterskorna och vänder på mig med vana grepp som en kåldolm i sängen, jag behöver inte anstränga mig och ska inte heller göra det,  och vips så är det klart...de är duktiga...

Det mäts igen med ultraljud så att blåsan är tillräckligt tom, yes, grönt ljus och jag rullas vidare mot vårdavdelning...

Jag får ett helt EGET rum!!! Vilken lyx!! Med tv och toa/dusch i rummet...

Jag har ont, får smärtstillande och somnar, kirurgen kommer in efter en tid och jag är halvvaken, hon sätter sig på sängkanten och berättar om operationen...den hade gått bra!

Under tiden hon opererade så såg hon en 5 cm stor knöl under armhålan som hon avlägsnade tillsammans med 12 st lymfkörtlar och cancertumören som jag hade i haft i bröstet, alltså hon brydde sig inte om att skicka denna första, portvaktaren, lymfkörteln vidare för undersökning eftersom hon hade blivit lite orolig då hon såg denna knöl som jag hade i armhålan...jag har två slangar i armhålan som ska dränera lymfvätskan i en påse som hänger på sängkanten, usch, den såg inte mysig ut, jag som har svårt att se blod osv, vätskan som inte kroppen kan ta hand om nu då lymfkörtlarna är borta, den ska sköterskorna tömma med jämna mellanrum,  jag hör allt men vet inte om jag kan ta till mig allt just då...det var en del...

Vi pratar en stund och jag kommer så väl ihåg att jag frågade henne, "nu har jag inte cancer någonstans längre, eller hur? DU fick ju bort allt som fanns??"

Jag får en kostig värme i det opererade bröstet tom nu då jag skriver detta...alla känslor kommer tillbaka, kanske dags att ta tag i de...

Jag fick bort allt som fanns som vi vet om. Sen kan man ju aldrig veta, får jag till svar, det kan finnas små cancer celler i det andra bröstet eller någon annanstans i kroppen...VAD SA HON????

Det var inte det svaret jag önskade, jag hade vaggat in mig in i någon slags falsk trygghet inför operationen, bara jag överlever den så är jag av med min cancer...

Nej, resan tar inte slut, oron, ångersten, rädslan är kvar i alla fall, cancern hoppas man ju ha blivit av med, men det vet ju ingen hur det är med det...

Kirurgen måste vidare, till nästa patient, jag är trött och somnar igen...

Fortsättning följer...

Ta hand om er!

Kramar från Maarit