rosaresa

Jag heter Maarit, är idag 44 år, är från Helsingforg i finland, men har bott i sverige sen 1989.
Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, oftast med eget, redan som tonåring jobbade jag hos mina föräldrar och jag skulle en dag över familjeföretaget i Helsingfors, men så blev det inte...vi jobbar fortfarande väldigt hårt och mycket för att få ihop det hela med livet...ibland kanske för hårt...

För vad är meningen med livet??

Jag älskar min fina familj, mina fantastiska 2 barn som jag älskar mest av allt i hela världen<3 och min man Roger, hästarna och vår gård.

Gillar natur, hästar(hjärtat klappar särskilt för islandshästar<3) och vara med familjen.
Jag har varit vegetarian sen jag var typ 12 år, har alltid varit rätt fysiskt aktiv, försöker att vara snäll mot kroppen och motionera och vara ute mycket, men sjuk kan man tydligen bli oavsett att man tycker att man har varit "hälsosam"...

Jag/vi har som sagt jobbat hårt och inte fått nåt på silverfar, vi har fått kämpa för det vi velat ha/göra och kanske tom jobbat lite för mycket också...vilket också har gjort att vi oftast fått som vi velat.

Jag är mitt i en ganska jobbig period med min sjukdom, tänker ibland på döden, meningen med livet, vad har jag gjort för att få denna sjukdom, har jag varit dum mot någon, gjort något dumt...??
Har jag varit bra mamma?
Har jag gjort allt jag kunnat för att de ska må bra, ha en bra start i sina förhoppningsvis långa liv?

Vi bor på landet, 2 mil utanför staden och bara det kan ju vara en liten begränsnins för de??
Samtidigt så är det en helt fantastiskt bra omgivning att växa upp i tycker jag, kanske inte alla tycker...
Det är inte lika smidigt för de att ta del av olika aktiviteter om man jämför med de som bor i samhället/stan,
eller bara gå/cykla till en kompis...
Vad är rätt och vad är fel???

Jag försöker att njuta av livet men varför är det så svårt att göra det, jag har dåligt samvete för nåt ofta...
Tänker på min släkt och kompisar i finland som jag inte träffar, mina fina och snälla föräldrar som kommer och besöker oss 1-2 gånger per år. Det är alltid lika roligt:)

Funderar på "stora frågor"...ska man sälja allt man har "byggt upp" och försöka att njuta av livet mer med familjen?
Vi reser inte någonstans pga att vi har gården och inte har några släktingar eller så som kan bara hoppa in och hjälpa oss om vi skulle resa bort.
Är det så här det ska vara?
Är det värt allt slit?

Jag vet faktiskt inte...jag vet inte om det är sjukdomen som satt lite broms nu på vägen som gör att man har börjat att tänka på ett lite annat sätt om det mesta...innan har man bara jobbat på, man har varit ett riktigt snabbt snurrande ekkorrehjul, inte har haft tid att tänka efter, alltid nåt man måste göra...
Kanske finns en mening med detta som har hänt????

I vilket fall så försöker jag att se något positivt i framtiden och tror och hoppas att jag kommer att bli frisk en dag:)

Ja, det blev i alla fall en annorluna peroiod i mitt liv pga sjukdomen, men vi kämpar på!!

Ha det bäst och ta han om er!