rosaresa

Jag ska gärna ha någon med mig den gången, för jag kommer att få mycket information och då är det bra om man har med sig någon.

Ok, jag ska se till att min man kan följa med då!

Vi åker dit tillsammans denna gången, skönt! Kirurgen är som tidigare, saklig, ärlig och proffsig.

Vi får veta att det var som vi trodde, det är cancertumör som jag har, ca 20mm stor, villken räknas som liten, och jag kommer att snart få tid till operation, sen efter ca 1-2 månader kommer jag att få tid till onkologen som tar hand om efterbehandlingarna som innefattar ofta för de i "min situation" cytostatika(=cellgift)behandlingar och strålning. Behandlingarna kallas efterbehandlingar eftersom de är avsedda för ev cancerceller som man möjligtvis har någon annanstans i kroppen fast man har opererat bort tumören...

Men en sak i taget...tack!

Vi får berättat och ritat upp hur denna operation med bröstbevarande kirurgi i mitt fall kommer att se ut.

Man kommer att operera bort en "tårtbit", den tårtbiten vill inte jag ha, sa jag...alltså bara en del av bröstet tas bort med marginal, alltså med frisk vävnad runt om tumören. Sen tar man under operationen bort den första lymfkörteln i armhålan, portvaktaren, för att under operationen gång faktiskt redan kunna fastställa om cancer ev har spridit sig dit...tänk, vilken fantastistisk teknik det finns!! TUR att man inte blev sjuk för 50 år sen eller på 1800 talet eller nåt...

Hur ska jag vara nu då, undrar jag?? Du ska vara som vanligt! OK, bra, som vanligt, det gör vi på!!

Denna dagen så var min man med mig hela dagen, vi tog mat med oss hem, färdig sallad, som vi båda gillar. Åker hemåt, vi är nästan hemma och jag säger till honom, kan vi inte åka en sväng, vi åker tillbaka till stan...varför det? Jag vet inte, jag vill inte åka hem än...ok, vi åker runt utan nåt mål...till slut åker vi hem och äter våra sallader och funderar om vi ska berätta och hur vi ska göra det för barnen...bestämmer oss för att jag måste berätta det samma dag! Naturligtvis! Jag vill helst skona de för detta, men det går ju inte...

Eftermiddag efter att barnen kommit hem från skolan, tar vi lite fika på altanen tillsammans, de vet naturligtvis vid det här laget att jag har gått på undersökningar, men jag har valt att inte berätta "för mycket" för de tidigare...Jag tänker att jag måste vara "stark" och inte bli ledsen inför de, jag börjar att berätta att som ni vet så har jag gått på olika undersökningar och nu har jag då idag fått det defenitiva beskedet att jag har fått bröstcancer, jag ser hur allvarliga båda blir:( jag har lite svårt att prata, känner att jag är jätte ledsen, men fortsätter ändå utan att gråta), berättar vad jag fått för information idag och hur vi nu går vidare för att jag ska bli frisk igen...dottern gråter och sonen är tyst och ser allvarlig och ledsen ut han också...oj vad det gör ont i mig och se de ledsna...den eftermiddagen glömmer jag aldrig!!

Det här ska vi fixa, säger vi, tillsammans. Vi får hjälpas åt på alla sett och vis, så fixar vi det ju, inga problem:)

Det bestämmer vi! Undrar vilka tankar som rörde sig i deras huvud efter detta, det får jag aldrig veta...

Jag ringer till mina föräldrar i finland och berättar, de säger att de kommer hit då jag behöver de:)

Vi bestämmer redan att de kommer 13/5! Skönt!

Vardagen kommer oavsett vilket, man måste gå vidare, det gör även vi. Skolan, jobb, allt som ingår...

Jag känner mig INTE sjuk. Så här har jag känt mig flera år utan att vara sjuk, hur kan jag vara sjuk nu då?

Ska det inte kännas någonstans att man har CANCER????

Jag kan i korta stunder "glömma bort" att jag fått denna diagnos nu då definitivt! Men bara i korta stunder...

Redan andra veckan i maj får jag min operationstid, 2009-05-26 kl 8 är jag välkommen till kirurgiska vårdenheten. Tiden från att jag fick diagnosen och då det började att närma sig till operationen gick fort, känns som, vi levde som vanligt med alla vardagliga bestyr. Mina föräldrar kom och det underlättade för mig i denna nya, konstiga situation som man hamnat i. Vi pratar inte så mycket om sjukdomen/diagnosen, jag vill inte...vi är "som vanligt" så gott det går!

Vi får njuta av mormors goda mat, bullar och morfar fixar och donar båda inne och ute.

Än så länge är jag "hel"...