rosaresa

28/4-09 kl 11.40 är det dags...

Jag åker dit ensam denna gången också,  detta är väl nåt som bara gäller mig och det är ju bara undersökningar som kommer att visa att det inte är något allvarligt...

Jag sitter i väntrummet och funderar:

Vad gör man här?

Har alla som sitter här inne bröstcancer??

Jag är inte ung längre, men känner mig ändå ung i detta rum, alla som sitter där är nog i alla fall över 60, tror jag...

fast det där med ålder...det är inte  lätt att gissa andras ålder, oftast bir det fel..., men jag gissar ändå att de andra var runt där...bara det säger väl att inte kan väl jag ha nån cancer??

Då kommer sköterskan och ropar upp mitt namn...följer efter henne, hon är jätte trevlig och visar mig till ett undersökningsrum och ber mig att vänta på kirurgen som kommer snart...

Vad är snart...fast det kanske bara gick 5 minuter så hann jag med mycket!!

Jag väntar...jag sitter ner, jag står upp, jag går till fönstret och tittar ut...

Titta där står de på taket och snickrar och har ingen aning om att det står nån stackare här inne och har världens ångerst...vad gör jag här???

Funderar allvarligt på att sticka!!!!!!

Jag vill eg inte veta om det skulle kunna vara nåt fel...fast det kan det ju inte. eller hur?

Jag har ju sökt under flera års tid till olika doktorer och tom fått frågan: vad är du orolig för att du har för nåt???

(Diagnos hypokondrisk, eller??)

Jag har faktiskt sagt att jag är lite orolig över att jag skulle ha cancer...

Men det kan man ju inte ha och gå runt med, då blir man sämre och sämre...och till slut ??

Köper detta fullt ut! Naturligtvis, det var ju rätt svar, precis det jag ville höra!! TACK doktorn!!

Nu då till denna gången, kirurgen kommer in, jag möter en trevlig KVINNA! Tackar gud för detta! Så skönt:)

Hon är proffsig och jätte trevlig och berättar hur denna undersökning går till.

Först vill hon titta och känna på mina bröst.

Hon tittar och ser efter att tittat noga, denna inåtsjunkning som jag har beskrivit fanns på undersidan av bröstet.

Hon känner efter och känner naturligtvis denna knölen som finns, för inte hade den försvunnit, fast jag trodde efter mammografin att den apparaten klämt sönder den, det gjorde nåt så fruktansvärt ont, men icke där var den...

Jag vet att du kom hit får att få ett lugnande besked, ja tack, precis det! Men tyvärr...

Röntgenläkaren hade skrivit kommentaren: det ser inte bra ut, det som han hade sett på ultraljudet.

Hon berättar för mig att det jag ska förbereda mig för att det är nog mest troligt bröstcancer jag har...mentalt...

Men vi måste ta prov på tumören, för just idag heter denna knölen "bara" tumör.

I vilket fall ska det ju bort så jag kommer att få tid till operationen rätt snart...

Nu måste vi sälja allt man äger och göra nån "sista resa" utomlands och sen vill jag  åka till Island(har aldrig varit där och vill åka dit också innan jag dör) och sen måste vi se till att barnen kommer att ha det bra, sen då jag inte finns...skit vad mycket tankar man kan få i sitt huvud på en kort tid...

Just det men vi ska ju göra denna finnålsundersökning, och då finns det ändå chans att det inte är elakartad tumör...det kan ju fortfarande vara nåt annat...

Hon berättar hur undersökningen går till och säger att det kommer en sköterska med som ska hjälpa till.

Tur det, jag fick hålla henne i handen då kirurgen stack in den första nålen för att försöka få ut vätska från tumören. Nålsticket kändes knappt, MEN sen kom nåt som kändes...

Hon var tvungen att försöka att få ut nåt och min tumör var ju som en svamp i konsistensen, den svåraste formen av alla då man ska försöka få ut nåt...får jag veta...

Så tyvärr måste jag sticka en gång till för att försöka få ut mer, annars är det omöjligt att veta vad det är för nåt.

Ja, det är klart...

Jag ligger stilla som man måste, och vet vad som komma skall...

Nu gråter jag...det gör ännu ondare denna gång, hon är tvungen att försöka att få med nåt, så hon måste "gräva" med nålen, det kändes...och ändå har man ju fött 2 barn och tycker att det kändes...

Men denna vet jag sjutton om inte detta var värre...jag gråter och det är helt ok, säger båda, skönt...

Man vill ju vara "duktig" och göra som man ska och göra rätt för sig och inte gråta i onödan...

Duktiga jag...eller vad är duktigt eg?? Och varför ska jag försöka att vara duktig och vad är det??

Ok, jag överlevde denna undersökning också, skönt att det var över...

Sköterskan går iväg med det som kom ut ur min tumör, jag ligger kvar en stund, det gör ont...igen...

Jag gillar inte ha ont...:(

Vi pratat lite om hur det går till nu då med testresultat och så.

Och om det visar sig vara bröstcancer så ska man ju inte ta några stora beslut nu direkt och de allra flesta blir ju friska och blir av med cancern för resten av sina liv...

Kirurgen säger att det kommer in en bröstsköterska till mig snart som kommer att bli min kontaktperson då det gäller bröstmottagning.  Jag hänger knappt med på allt...det går fort nu...

In kommer en go och trevlig sköterska som berättar om lite allt möjligt, men jag kommer inte ihåg nåt av det...det enda jag kommer ihåg är denna tomhet och dödsångerst som jag nu fått...

Jag får med mig hennes kort med telefon nummer, om jag har frågor och vill ringa så är det bara att ringa.

Varför det då, jag har inga frågor, jag behöver väl inte nån hjälp av nån annan?? Har inte behövt och kommer inte att behöva så det är så...lägger kortet i väskan...

Det kommer att visa sig sen att det var tur att jag la in kortet i väskan...det blev några telefonsamtal senare...

Ta hand om er!

Kramar från Maarit<3